Browsing Category

Resor

Aktuellt Resor

Lofoten dag 1 – ”en lättsprungen jogg runt sjön”…

Vi ska mjukstarta vår vecka i Lofoten. Säger han. Första dagens schema innehåller en blandning av löpning och vandring. Löpning på den lättsprungna vägen runt Ågvattnet, och därefter en tur över berget ner till sandstranden på andra sidan. Kanske ett dopp innan lunch och sen samma väg tillbaka. Bara 10 kilometer….

Det regnar när vi tar våra första löpsteg. Världens bästa löparväska sitter fortfarande som en smäck och jag förvånas varje gång hur lite den känns. Joggar förbi några vandrare och känner mig spänstig.

Efter 400 meter slutar vår karriär som löpare. Det som i min fantasi varit en grusväg visar sig vara stenar, grenar, vatten och lera. Vi snackar kilometrar som går på 28 minuter, och då är det ändå platt. Men humöret är på topp ända till sjöns bortre ände där vi efter 90 minuter stannar för en frukost-focaccia. Då har vi kommit tre kilometer på vår ”lättsprungna jogg”.

I sällskap av två hungriga fiskmåsar inmundigar vi världens smarrigaste focaccia från Å bakeri. Fredrik tappar en liten bit fänkål som får fiskmåsarna att gå bananas. Vem kunde ana att fänkål var grejen för en fiskmås?

Vi ska nu lämna sjön för att ta oss upp över bergskammen och sedan ner på andra sidan. Det är 1 km upp till Stokkvikskaret och vi får stora skälvan när vi ser hur högt vi ska. Vi snackar 40% lutning men det är vi just då lyckligt omedvetna om.

Jag tror att jag ska skutta upp och att Fredrik ska komma släpandes efter och gnälla på att det är jobbigt. Som på Borgahällan för ett par år sedan. Men det blir inte så. HAN skuttar upp, och jag tycker det är jobbigt. Mest för att stenblocken formar trappsteg som är typ 1 meter höga. Min benlängd räcker liksom inte till och jag får ingen kraft i stegen. Det känns som jag har maxpuls men klockan visar 85. Och Fredrik pinnar på…

Varje steg är ett beslut. Var ska jag sätta ner foten? Var får den plats och var blir vinkeln minst konstig i fot och knä. Men så länge det går uppför är det ändå ok. Förtränger tanken på hur det ska kännas på nervägen sen…

Vi kommer ifatt tre brittiska killar. Den ena ser döende ut. De andra två väntar tålmodigt. Vi går förbi och får njuta av toppen ensamma ett par minuter innan de dyker upp. Fast nu ljög jag. Njuta är fel ordval. Det regnar, stormar och blåser småspik. Vi har varit skyddade av berget men nu möter vi vinden precis som den är. Hård och kall. Kliver till sidan och gömmer oss bakom en klippa. För att diskutera fortsättningen!

Vägen ner mot sjön kommer innebära vinden rätt i ansiktet. Det är dimmigt, grått och ruggigt. Vi fryser.

Det gör britterna också. De beslutar sig för att vända. Vi velar fram och tillbaka. För en sekund tittar solen fram och vi är på väg att fortsätta enligt plan. Men vi ångrar oss igen. Går tillbaka ner. Det var kanske århundradets bästa beslut.

Vägen ner är värsta tänkbara. Brant, halkigt, stenigt och eländigt.  Den som följt mig ett tag, vet att sånt kan få mig att tappa humör, och det gör det även idag. Jag hör mig själv sucka, men jag biter ihop. Sen börjar svära i mungipan. Jag som typ aldrig svär. Fötterna hamnar i sneda vinklar, det känns som jag smygstukar dem om och om igen. Samma med knäna, de pekar liksom åt olika håll, i vinklar som inte är normalt för ett knä. Bara för att de där jäkla stenarna är så sneda och vinda och omöjliga att sätta ner foten på.

Så pang. Jag ligger på rygg. Trots ett fenomenalt grepp i mina skor har jag halkat. Fredrik tror jag har slagit mig, för jag går inte upp. Men jag  tycker mest det är skönt att slippa gå.  Sen brister det och jag börjar böla på en sten.  Det här är inte kul. Bara elände. Jag vill se utsikter men inte behöva vricka fötterna i 4 timmar för att nå dit. Feedback till guiden inför morgondagens tur!

Hundra år senare når vi platt mark och det är dags för lunch. Jag har drömt om min lins-och couscousgryta sedan den sjuttifjärde fotvrickningen och nu visar det sig att Fredrik fått med sig chili med bönor. Anna 12 år tjurar en aning medan Fredrik tappar tändaren och för en sekund också tappar besinningen. Jag erbjuder honom nötter men han behöver starkare grejer. SÖTT ska det vara. Och fort.

Det här är en lektion i blodsocker. Och en kvart senare när maten landat i magen är vi båda på bättre humör. Vi tar oss fram sista biten längs den ”lättsprungna stigen längs sjön”, som dagen till ära mer framstår som en bäck än en stig. Vi stannar och dricker vatten i bäck och tvättar fötterna i sjön varje gång vi tror det leriga partiet är slut. Men det är aldrig slut.

När vi kommer ut på asfalt vill jag springa sista biten till vår hytte. Men det vill inte Fredrik. Och med tanke på att han väntat på mig de senaste 4 timmarna och 37 minuterna känns det elakt att springa iväg.

I morgon har jag beställt utsikt, och mer vandringsvänlig stig….

Dagens utflykt är reklamerad till ARN pga vilseledande marknadsföring av Reseledaren. Han blev dömd till att tvätta mina skor, mina strumpor, göra cappuccino och snoppa jordgubbar. Och ett vite på minst tre par snoffsiga löparskor.

Men det var en GRYM utsikt!

Aktuellt Resor

Buenos Aires – sammanfattningen

När löparbloggaren blir förkyld förvandlas löparbloggen till reseblogg. Här kommer en sammanfattning av vår resa till Argentina.

När man bara har 10 dagar på sig krävs det planering för att maximera dagarna, speciellt som restiden är lång – ca 22 timmar från dörr till dörr. Vi bestämde oss tidigt att vi ville ha både storstad och naturupplevelser och blandade upp huvudstaden Buenos Aires med en 4 dagars utflykt till norra Argentina. Valet att resa norrut gjordes med tanke på vädret. I landet bak-å-fram är det varmare i norr än söder, och maj betyder höst på väg mot vinter…

Vår utflykt har jag redan skrivit om här. Det här inlägget kommer handla om Buenos Aires. En jättestor stad som vi inte ens hunnit med en bråkdel av…

En viktig del i alla våra resor är mat och kaffe. Det är alltså där allt börjar, på en kaffebar. Vi kommer att ha avverkat ett par stycken under resan, och vi hittar vår favorit i The Shelter. Här finns både finkaffe, underbara croissanter och avokadomackor. Precis som hemma, New York, eller var som helst. Med undantaget att havremjölken inte nått stan.

Dottern bor nära Reserva Ecologica Costanera Sur, som är en stor park där jag har tänkt ta mina löparrundor. Problemet är att hitta dit utan hjälp av mobiltelefonen. Jag har förvisso skaffat ett kontantkort för att komma billigt undan med surfen, men enligt dottern är det inte att rekommendera att plocka upp sin mobil och se vilsen ut. Pga rånrisk. Därför ägnar vi första eftermiddagen åt att lära mig hitta vägen till parken utantill. Så att jag ska kunna springa dit när hon går i skolan nästa dag. Jag ägnar även en stund på kvällen att plugga kartan. Safety first.

Och på tal om säkerhet. Det känns sådär säkert att gå omkring med stora buntar sedlar men det är så det funkar här. Cash is king och vi snackar mycket cash. Den vanligaste valören är på 1000 pesos, ca 10 kronor. Och din hyra betalar du kontant…..

MATEN

Eftersom vi har ett stort matintresse är det med spänd förväntan vi sätter tänderna i den argentinska matkulturen. Som visar sig vara lite…. tråkig..
Det är mycket bröd och ost. Mycket okryddad quinoa och väldigt lite grönsaker. Och såklart grillat kött. Men alltså salt, det verkar inte ha nått den här delen av världen.

Jag har hört mycket om det fantastiska argentinska köttet och har bestämt mig att jag måste prova trots att jag mestadels äter vegetariskt. I saluhallen (väl värd ett besök) i San Telmo hittar vi en liten restaurang med grymt kött och en gigantisk tallrik grillade grönsaker. I kontrast till all brödmat som jag börjat tröttna på känns detta som höjden av lyx.

Den bästa maten hittar vi dock på de restauranger vi googlat upp hemifrån: Osaka med en fantastiskt asiatisk meny, och Chui där vi frossar loss bland vegetariska smårätter. Kostnadsmässigt ligger just dessa i paritet med Sverigepriser, med undantag av vinet. Äter man empanadas på stan kommer man dock billagare undan.

GUIDADE TURER

Jag älskar att gå med guide. Orkar liksom inte ta reda på fakta själv och dör tråkdöden av att läsa på skyltar. Därför har vi bokat upp tre (engelskspråkiga!) tourer för ca 100 kronor styck. Vi börjar med en tvåtimmars tur i La Boca, stans färggladaste kvarter, men också en lite fattigare del av stan med mer sociala problem. Och inte att förglömma Boca Juniors hemmaarena La Bombonera. Här får vi veta allt om invandringen från Europa och om hur italienarna satt sin prägel på både mat (sa jag bröd med ost….?) och kroppsspråk. Vi får lära oss om tangon som ursprungligen var en dans för män, Argentinas historia, och om varför fotbollsarenan har en väldigt speciell form. Riktigt spännande från början till slut.

Vi går också en tur för att se på street art och fascineras av de många målningar som helt lagligt pryder stan.

Och såklart åker man inte från Buenos Aires utan att bevittna Kyrkogården i Recoleta. Det rika folkets kyrkogård. Där störst Mausoleum vinner. Kyrkogården är snarast att likna vid en stad i sig. Det är gator med hus och i husen ligger kistorna som du kan se om du kikar in. Vill du ligga här när du är färdig med jordelivet finns Mausoleum till salu på Argentinas Hemnet. Ett par miljoner kan du behöva lägga. En crazy och lite spooky upplevelse.

LÖPNINGEN

Jag hade inga stora förväntningar på löpmöjligheterna. I en stor stad är jag glad om jag slipper allt för många rödljus, och jag undviker helst fel områden. Jag har sett ut parken jag beskrev ovan men det ska visa sig lite lurigt att komma till. Vid minsta regn stängs parken och jag fick roa mig UTANFÖR parken alla gånger utom den sista. Det finns en fin gångpromenad längs parken som sträcker sig ca 2 km enkel väg. Första gångerna roar jag mig med att springa fram och tillbaka där. När jag blir lite mer varm ikläderna vågar jag mig på små utsvävningar och springer längs kanalen i Puerto Madero som går genom det nya fancy affärsområdet i närheten.

Sista dagen är parken öppen och jag får äntligen nöjet att upptäcka den. Runt om är den 7-8 kilometer och jag lyckas få ihop ett långpass genom att ta två varv plus dit och hem. Det är mjukt underlag, soluppgång, och efter ett par kilometer havet vid min sida. Trots att Buenos Aires ligger vid havet är detta första gången jag faktiskt ser det. Det blir en fantastisk runda som jag verkligen rekommenderar. Toalett finns vid ingångarna samt ute längs banan. Det får jag veta i efterhand. Efter att ha uppsökt en buske till tänderna rädd att bli arresterad av argentinsk polis. Man vet aldrig hur lagarna för kissnödiga löpare är i andra länder och jag är nervös när jag hukar mig ner. Men alltså min spanska räckte inte till att översätta toalettskylten..

ÖVRIGT ATT SE

Sista dagen får dottern guida oss. Vi får se Obelisken som är stadens symbol. Som Eifeltornet i Paris eller Frihetsgudinnan i New York. Monumentet restes för att fira 400-årsdagen av stadens grundande 1936. Vi besöker också den omtalade bokhandeln El Ataneo i en gammal teater. Det är den coolaste bokhandel jag besökt och jag blir sugen på att shoppa loss bland böckerna även fast jag inte hade förstått ett dugg.

Inser att vi hunnit bara en yttepyttedel av utbudet men är nöjda ändå. Och mest nöjda med den extra bonusen att få tillbringa 10 dagar med sin sedan länge utflugna dotter. Det mysigaste av av allt!

Resor

Midnight Runners Buenos Aires

Vi har haft fantastiska dagar i Norra Argentina och inlägg om vår road trip kommer. Men först: Midnight Runners – vilken grej!

Amanda har tenta och jag och Fredrik ska själva testa detta crazy löpfenomen som Amanda så varmt berättat om. Det är mörkt ute  när vi klockan 19:30 sätter oss i taxin mot äventyret. Dränkta i myggmedel och spända av förväntan…

Vi har blivit förvarnade om att vi kommer att vara äldst men alltså, i löpning finns inte ålder. Stämningen är välkomnande och partyfeelingen på topp innan start!

Ett par ledare är utrustade med gigantiska högtalare på ryggen, andra springer med mindre bärbara. Alla (hyfsat) synkade och utspridda i gruppen. Musiken dånar genom stan när vi tar oss fram.

Vi fattar ingenting av instruktionerna och när 15 pers under uppvärmningen plötsligt samlas i en ring i mitten inser vi lite för sent att det pågår en presentation av alla förstagångsdeltagare…

Kroppsspråket funkar dock fint och vi hänger med i alla övningar som uppvärmningen bjuder på. Musiken pumpar. Instruktörerna uppbringar en galen energi och flaggor med Midnight Runners pryder marken vi står på.

När vi fått upp värmen är det dags att ge sig ut i den argentinska kvällen. Då knackar någon på min axel…

Det är Amanda som avverkat tentan i ett tjillenix och anslutit med taxi en halvtimme senare. Men vi har ändå knappt börjat.

Totalt blir passet ca 6 kilometer och löpningen går i valfri fart. Återsamlingarna är många och vi hinner både göra situps, dansa och gå krabbgång längs vägen.

Musiken triggar mig och jag passar på att dra upp tempot mellan stoppen. Att hamna rakt bakom högtalaren är dock lite plågsamt i örontrumpeten och jag tvingas springa om. Även om det redan går rätt fort. Men alltså,  på den här festen har krafterna ingen ände.

Målgången är en lång korridor av människor (efterhand som de kommit fram) som vi ska springa genom och high fajva. Alla tjoar och skriker. En random barnfamilj med vagn lockas in i korridoren och får sin beskärda del av festen!

Klockan 22:30 är vi hemma. Och då har vi ändå hoppat över post-run-ölen. Jag är pirrig i kroppen och kan inte allt sova! Men det får det vara värt!

Tänker att det här vore något för Malmö Gerillalöpare att ta efter, men efter att ha tänkt lite till hade det förmodligen inte alls funkat hemma.

Det hade säkert behövts tillstånd. Ingen svensk hade vågat gå bananas som dessa ledare. Alla stoppade bilister hade blivit sura och ingen kvinna med barnvagn hade skrattat sig genom en korridor av galna löpare frivilligt…

Om du kommer hit någon gång! Missa för tusan inte!

Vill ni se rörligt från festen klicka in på min insta. Finns i stories….

Resor

Costa Rica – Arenal. Resereportage del 2…

Löparbloggen goes reseblogg. Ni är många nyfikna på Costa Rica och istället för att svara i kommentarerna så blir det en tillfällig paus från löparskor och svettiga långpass.

Vi ville blanda strand med äventyr. Inte bara ligga platt på marken utan uppleva, vandra, se spännande djur och åka kanot. Bilderna från Arenal-området var magiska och efter en vecka på stranden var vi redo!

Inte i vår vildaste fantasi hade vi tänkt tanken att vi bara 25 mil senare skulle befinna oss i ett oavbrutet och till synes ändlöst regn…  Att ordet regn faktiskt ingår i ordet REGNSKOG hade liksom inte riktigt slagit oss!

Vi kommer till Rancho Margot iklädda klänning och sandaler. Regnet vräker ner. Vi plaskar genom lervälling till receptionen och mina nya sandaler är därmed invigda och förstörda på samma gång. Med paraply över huvudet tar vi oss åtskilliga höjdmeter genom området för att nå vår bungalow. Från att ha oroat oss för obefintlig AC saknar vi nu faktiskt mest värme. Och något som får kläder att torka…

När vi vaknar har det ännu inte slutat regna. Vi går på en visning för att lära mer om platsen vi bor på. Det är en helt självförsörjande gård, både vad gäller el och mat, och det första företaget i Costa Rica som är ”carbon negative”.  Medan regnet strilar i nacken ser vi en supercool groda, grisar, hästar och kor. Vi lär oss om kakaobönor, smakar på medicinalörter och lär oss lite om mycket. Dottern som åkt på en förkylning får en häxbrygd från gårdens skafferi och blir snart frisk igen.

Boendet är enkelt men fräscht. Vi har en hängmatta på altanen som hade varit ljuvlig att chilla i om vädret tillåtit. Nu blir den mest en inredningspryl. Dag två skyndar vi oss till närliggande by för att köpa regnkläder. Vi kan ju inte ha åkt över hela jorden för att spela UNO inomhus…

Regnkläder är dock inget det finns gott om i regnskogen. Så vi bestämmer oss för att bita ihop och göra det bästa av det. En plastponcho över en dunjacka kan ju duga. Och utflykter som funkar i regn.

Vi kittlar våra äventyrsnerver med Zipline och forsränning i gummiring. Blöt som blöt tänker vi. Det äventyret fick ni direktrapporterat ifrån Costa Rica och hittas här. Vi går ett par vandringar men den heldagsvandring vi sett mest framemot får ställas in.  Att vandra till en vulkan som inte ens syns bland molnen känns inte värt promenaden på 8 timmar. Och det var ju i kratern längst upp vi skulle ha badat. Det känns allt annat än lockande. Ge mig en bastu.

Kanotturen ställs också in för att sjön är vågig och knappt syns i dimman. Vi går på smakpromenad på någons ägor istället. Plockar kastanjer och kryddor som blir tillbehör till den mat som lagas till oss av gårdens råvaror. Stället är skönt flummigt och här får Fredrik semesterns andra häxbrygd. Denna gång mot hans mage som för tillfället spökar lite.

Den fjärde natten vaknar jag, sätter mig upp och får ångest.  Vi har åkt över hela världen,  och sitter inomhus och spelar kort på dagarna. Vi gör såklart annat, men där mitt i natten är känslan precis sån. Kort är trevligt men hade varit billigare i Tjörnarp. Jag vill tillbaka till stranden. Till den goda maten.

På vår ranch har vi ätit ekologiskt och härodlat men i ärlighetens namn: ris, bönor och kokta morötter tre gånger om dagen är inte så fancy.  Jag vill ha bowls. Och cappuccino.

Familjen är inte svårövertalad. Vi offrar de 4000 vi betalat för den sista dagen och åker vidare till kusten.

Med i bagaget har vi två ton dyngblöta och illaluktande kläder, ett par fantastiska löprundor,  några grymma utomhusyogapass, ett lerbad, ett par vandringar och lite läskigheter. Men någon vulkan har vi inte kunnat se bakom molnen. Nu ska vi få se hav igen!

Fortsättning följer…

(Resereportage del 1 – Santa Teresa- hittar du här!)