Ja ni hade rätt. Jag ville nog egentligen innerst inne. Så så fick det bli.
Åkte in till Lund fortfarande inte helt bestämd på hur jag skulle göra. Hade egentligen tänkt provspringa lite för att kunna bestämma mig, men tog den lite lättare varianten och testgick uppför en trappa. Fick jag mjölksyra skulle jag inte springa. Jag fick ingen, så springa blev det. Dock nöjde jag mig med 5 km. Någon måtta får det vara på galenskaperna.
Loppet börjar längst ner på en evighetslång backe. Backen är ca 500 meter med ett litet flackt parti på mitten. Min strategi var att gå ut lugnt, men den strategin var jag nog ensam om. Tjurrusning från start och jag såg stora delar av startfältet pinna iväg framför mig. Lugn och fin Anna, du kommer igen när dom tröttnar, intalade jag mig själv.
Sista biten upp mot första toppen. Lillkillen framför plågade mig länge men jag kom ifatt honom på andra varvet.
Det jobbiga med det här loppet är att man ALDRIG kan vila. Är det inte uppför så är det nerför. Brant nerför. Med grästuvor, rötter och stenar på vägen. En sekunds ofokus och stukningen kan vara ett faktum. Därför vågar man aldrig någonsin släppa koncentrationen.
Jag VET att man inte ska bromsa nerför… meeeen, ibland måste man…
Jag var orolig att benen inte skulle vara helt återhämtade efter helgen, men det hade jag inte behövt bekymra mig över. Steget kändes lätt, benen var pigga. Att jag flåsade som en blåsbälg är en annan historia…
Min och Vivecas målgång
Och så resultatlistan. Först kom jag tvåa. Men det var fel. Slutade trea och vann en kokbok.
Prisutdelning. Ca 1,5 timme efter målgång. Halvt ihjälfrusen men glad ändå.
Har forfarande inte riktig fattat vad som hände igår. Varifrån kom min kraft och ork att springa i 4:57-fart så länge? Fast mannen och coachen vet… för när han i julas la upp mitt träningschema enligt FIRST, lade han marathonmålet på 3.30. Men det har han aldrig berättat för mig, utan sa att han la det på 3.45!!! Han känner mig och vet hur man lurar mitt psyke.
Vi tar det från början (hoppas ni inte har bråttom för det här kan bli långt!):
Började dagen med en stor härlig hotellfrukost. Hela tiden med en nervös,pirrande och glad känsla i kroppen. Studerade folket på hotellet. Skulle de också springa? (konstaterade att de flesta var alldeles för bakfulla för det och förmodligen skulle hinka vidare på Elitloppet istället…)
Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.
Lättlunch och sen upp till starten. Hela tiden med en glad och förväntansfull känsla i kroppen. Tio varv på bajamajorna och en halv burk vaselin både här och där och sen var jag redo. Redo att slåss mot de 42 långa kilometrarna. Temperaturen visade 24 grader.
Start. Gick över startlinjen. Folk överallt och det gick fruktansvärt sakta. Ändå visade klockan första kilometern på 5:07 (hade Garmin inställd på 5:19) och då förstod jag att det här kunde bli bra…
Det var ett raskt tempo i gruppen jag startade och jag fick flera gånger fundera om det verkligen skulle hålla. Fokuserade på att slappna av och ha en lätt löpning. Och beredskap att lugna ner mig vid första tecken på ont/trött eller mjölksyra.
Kilometrarna trillade förbi i ganska rask takt. Förvisso lite raskare på Garmin än på markeringarna på banan. Lurigt, men jag beslöt mig för att lita på banan…
Visste att det skulle stå folk runt banan och heja så jag letade vilt bland publiken. Första jag hittade var Fredrik strax innan Västerbron. Detta beryktade berg som inte heller i år knäckte mig. Här är låten som spelades på vägen upp och som tillsammans med SJ:s ”NI ÄR GRYMMA NI ÄR BÄST”, fick mig att känna mig precis så:
Grym och bäst! Jag sjöng hela vägen uppför bron. Har aldrig känt mig starkare.
Drack sportdryck vid varje station och fyllde på med tre geler längs vägen. Duschade i varje dusch och doppade kepan när det behövdes. Hoppade dock över både buljongen och saltgurkan – någon måtta får det vara!
Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken. Med ett självförtroende som man annars bara har efter ett par glas vin sjöng jag mig fram en bit till. (fast jag sjöng tyst. För även om jag har självförtroende vad gäller min fysiska prestation så är jag insiktsfull nog att INTE ha det gällande min sångröst…).
Såg Fredrik en gång till på Söder mälarstrand och jag blev så glad att jag bara viftade och viftade! När de dessutom ropade upp mitt namn i högtalaren strax därefter kände jag mig så stolt så jag nästan frös. Västerbron varv två var också helt ok, men musiken var inte lika kul så jag fick springa istället för att sjunga.
Strax innan centralen såg jag Fredrik för tredje gången (han får verkligen godkänt som hejarklack den här gången!). Han såg stolt och glad ut! Kanske han ännu inte insett att det skulle bli dyrt för honom….
Vid 36 km började benen kännas lite tunga, men huvudet var fortfarande klart nog att övertala sig själv om att ben kan inte vara olika tunga från en timme till en annan. De väger vad de väger helt enkelt. It’s all in your head, snygging, de väger precis lika mycket som igår! Det funkade och jag sprang vidare.
När 3 km återstod insåg jag att jag skulle behöva ligga en bit under 5-km tempo för att nå 3.30. En drömgräns som jag fram till igår trodde jag skulle behöva flera år att nå. Jag manade på benen, fokuserade och körde. Sved lite lätt i hamstrings nu. Tog fram marathonmias mantra från förra året: snygg, snabb, stark. Ett ben i taget. Ibland la jag till smart också…. smart för att jag lyckats lura mina ben att dom inte var tunga..
När jag ser Stockholms stadion blir jag glad i hela mig. Snart är det över. Ser Malin i publiken och blir jätteglad! Får lite extra krafter, piskar på lite till. Strax innan målgång står ett helt bloggargäng och hejar. Jag hinner se Sara och Sofy medan jag sträcker ut benen. Man kan ju inte se trött ut inför en sån publik! Letar febrilt efter ingången till Stadion. Ska den inte komma snart????
Jodå, där var den. Sent om sider kom den. Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!
Benen värker när jag tar mig bort till starten där jag ska träffa Fredrik. Jag har svårt att ta mig ner för trappan men det går. Sätter mig på en gräsplätt och försöker äta en korv. Korven blir en hel bulldeg i min mun. Den får vänta.
Hittar Fredrik som köpt en present till mig. Han är rörd över min prestation. Jag har ännu inte fattat den. Är mest tom i huvudet.
Vi glider (ehhh, kanske fel ordval) över området och hittar Andréa. Även hon har gjort en jättefin tid och ser nöjd och glad ut.
Nu befinner jag mig i min hotellsäng. Mätt och belåten. Fötterna i högläge. Munnen full av djungelvrål. Skönt trött i hela benen och i huvudet. Den här känslan underbar. Den är värd varenda meter. Men vi tar det från början:
För första gången sedan jag vet inte när, var vi i god tid till starten. (Bajamajaköerna var mycket snabbare än i Göteborg, Stockholmarna verkar ha mindre besvär med magen…). 25-27 grader (dom sa olika hela tiden) kändes varmt och jag var lite oroad över hur det skulle påverka mig. Jag är rätt kinkig med temperaturer, både varmt och kallt. Jag vill ha lagom helt enkelt.
Första kilometrarna gick lugnt och fint, märktes att folk hade för avsikt att hålla igen. Annars brukar jag som slow-starter, bli ganska stressad när folk sticker i starten. Min strategi var att ta det riktigt lugnt första hälften. Jag var noga med att fylla på vätska vid varje station, mestadels sportdryck och spexade till det med gel vid 10, 20 och 30 km.
Det var en otrolig stämning i stan, musik, hejande människor. Jag blev glad i hela mig och efter 15 lätta km hade jag redan bestämt mig för att anmäla mig till nästa års lopp. Vädret påverkade inte mig något speciellt. Det fanns gott om duschar att svalka sig i och min alldeles egna svamp hjälpte också till att hålla värmen borta. Hade inga fickor över och fick förvara den i sport-bh:n. Så nu vet jag hur det känns att vara storbystad (i alla fall på ena sidan).
Västerbron var inga problem på första varvet, ett litet motlut bara och sen en skön nerförsbacke. Vid 21,1 km hade jag 1.55 och tyckte att jag nog hade såsat till det lite för mycket, hela 15 minuter sämre än göteborg. Bestämde mig för att öka lite och se hur det kändes. Benen kändes pigga och protesterade inte mot fartökningen. Räknade ner mot 30 km, där jag trodde att väggen skulle komma. Ville se hur denna omtalade vägg skulle kännas, samtidigt som jag var på krigsstigen och ville mucka lite med den. Dessutom var 30 någon slags magisk gräns, för längre än så hade jag aldrig någonsin sprungit tidigare.
När 30 km kom kände jag mig fortfarande pigg, och samma sak vid 31 och 32. Sen kom västerbron… Det gick trögare detta varv, men det gick. Jag fortsatte springa och någonstans vid 35 km kände jag att det började trötta till sig i bakbenen, både vader och lår. Blev svårt att hålla motivationen och kilometrarna kändes som mil. Insåg att jag hade en tid under 4 timmar om jag inte kroknade. Fortsatte mala. Vid 5 km kvar tog jag fram cykelmyggas hemliga vapen. Såg en pigg kopia av mig själv framför och rabblade mitt mantra: stark, snabb, snygg i takt till fotisättningarna. Funkade som sysselsättning i ett par kilometer.
När 3 km återstod började jag se slutet på eländet. 16 minuter skulle jag väl kunna uthärda? 1,2 km kvar, bara som till Konsum hemma….
Och där någonstans ser jag svägerskans storasyster. Hon skriker GUD VAD BRA DU ÄR! och det värmer i hela kroppen. Jag blir sprallig inombords och ökar lite. I publiken hör jag någon säga ”hon ser ju oförskämt pigg ut”. Och just då var jag det, även om det känts megasegt bara någon kilometer tidigare. Kommer in till stadion till tonerna av en jättebra låt (som jag redan glömt) i exakt rätt bpm. Här snackar vi skadat men jag låter benen pinna på i takt till musiken och vips är jag i mål. Glad och fnittrig och stolt. Får min medalj och en flaska vatten innan jag haltar iväg mot idrottsplatsen för att möta upp övriga (men dom var ju inte där!).
Det här var det coolaste jag gjort i träningsväg, men nu blir det löpvila ett tag. Det är ju inte så man skuttar i trapporna direkt. I morgon ska det shoppas, men bara i affärer i markplan. Godnatt!
