Två år senare. Ett lopp. Ett riktigt lopp. Med publik, musik, gåshud och feststämning. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det här var tamejtusan det bästa på länge!
Jag anmälde mig tidigt till loppet och fick därmed sälla mig till gänget som fick kalla sig VIP. Vi som får nummerlappen i pizzakartong, och tillträde till bajamajor helt utan kö. Det där med toan är världsklass. Jag är beredd att anmäla mig IGÅR för att få samma service nästa år…
Anyway. Skickar iväg dottern på halvmaran och hennes premiär på distansen. Förkyld igår, skapligt frisk idag. Och med stränga order om att lyssna på kroppen!
Minglar runt i starten i väntan på min tur. Trettio minuter senare är det dags. De första 24 km ska jag få klara mig utan Fredrik – min ständige supporter och hejarklack. Idag behövs han bättre till dottern. Men han är saknad!
Jag hänger med 3:45-gänget och löpningen är avslappnad och lugn. När hejarklacken i Råå återigen glömmer sin fantastiska ramsa tar farthållar-Hans över taktpinnen och ropar ut den Råå-ramsa jag förväntar mig just här! Trots att det nog var en fyra år sedan någon faktiskt kom ihåg den…
Jag har lovat mig själv att inte lämna gruppen innan 30 km oavsett hur pigg jag känner mig. Och det är tur, för så här i början känns allt oförskämt lätt. Men det straffar sig alltid att få feeling och springa iväg!
En stund innan vi når Ramlösa hör jag festen! Den som plötsligt försvann 2018, men som återuppstod året efter. Och som 2021 slår alla rekord i gåshud! När jag redan springer på moln upplyft av den fantastiska klacken, steppar känslan upp ytterligare en dimension av livebandet. 13 km gjorda, jag älskar det här. Men känns inte rumpan lite trött?
Det känns som jag springer och spänner sätet och jag försöker slappna av. Vore dumt att trötta ut sig redan. Helt i onödan dessutom eftersom känslan i löpningen fortfarande är väldigt behaglig.
I Jordbodalen får jag sträcka på mig lite extra när jag passerar min kollega som traditionsenligt står och hejar just här. Chefen däremot har bytt position från de vanliga 7 km till 37 km och min huvuduppgift för dagen blir att se lika pigg ut som jag brukar. Men dit är det långt.
Det finns en man som dyker upp med högtalare mest överallt. Med bra musik dessutom. Älskar sånna som honom. Blir lika glad varje gång. Just glad är temat för dagen. Jag känner mig glad mest hela tiden. Glad för publiken, pepp-texterna i marken, skyltarna, duscharna. Och för att jag springer ETT MARATHON. När jag redan vid 18 km har bestämt mig för ”att det här gick ju” och återtagit titeln marathonlöpare, känner jag mig fnittrig i hela kroppen.
Min nya strategi att vika pappmuggen för att inte få sportdryck i hela ansiktet ska visa sig vara en höjdare. Att vika pappmuggen är ett knep som hela löparvärlden känt till sedan stenåldern, men ibland behöver jag lite längre tid på mig att anamma nymodigheter. Jag klunkar både sportdryck och vatten som jag aldrig gjort annat, och precis inget hamnar utanför. Kanske är det därför jag börjar känna mig lite kissnödig…
Funderar på en buske men orkar inte. Tänker bort känslan och fortsätter. Passerar halvmaramarkeringen i Fredriksdal och Kärnan några kilometer senare. DÄR dyker Fredrik upp och jag blir så glad att se honom att jag glömmer fråga om dottern tog sig i mål…
Vid 28 km hamnar jag bakom två löpare med superskön fart. Två kilometer för tidigt lämnar jag 3:45-gruppen och drar nytta av deras flow.
Det håller i ett par kilometer. Sen sticker hon före och han ramlar bak. Jag är ensam. Super-ensam. Inte en löpare någonstans. Jag får pejsa mig själv och gör det med bravur. Jag var ju som sagt en klocka i mitt förra liv. Eller nått!
Passerar en fantastiskt klack vid 33 km. De bör hyllas till skyarna för sin insats. Dagens andra gåshud är ett faktum. (Fredrik fick också knottror fast han inte ens sprang!)
Springer ensam hela vägen förbi chefen i Laröd innan jag börjar komma ikapp folk. Och nu äter jag löpare!
Får energi av alla jag passerar och njuter av att känna mig stark på slutet. Publiken kommenterar hur lätt det ser ut och det ÄR lätt.
Mitt största bekymmer är att jag har tryckt ut en gel i handflatan och att livet känns lite klistrigt. Funderar på hur det ska påverka målgesten.
Vid 3200 kvar börjar nedräkningen i marken. Ett streck var hundrade meter. De tickar fort. Men inte fortare än att jag hinner uppfatta Henke Larsson-statyn som tydligen stått där i alla år utan att jag sett den!
Jag är ensam på upploppet. Och det är det coolaste som hänt. Alla hejar på mig. Såklart läser de mitt namn på nummerlappen, men jag känner mig som en kung ändå. Jublet, klappandet, grytlocken. Jag vill öka. Jag har för första gången någonsin krafter kvar på målrakan. Trycker på och känner att det drar i hamstrings. Inte värt. Saktar ner lite lagom. Sliter loss de klibbiga fingrarna från varandra och formar ett v-tecken!
Över mållinjen för sjunde gången. Har jag sagt att jag älskar det här loppet?
Det blev en marathonlång rapport. Som vanligt. Och då har jag inte ens kommit till efterrätten. Ni som inte gillar marathon gör klokt i att hålla sig borta från denna blogg ett par dagar…
Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!
Min plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.
Jämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats. Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.
En skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!
Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…
Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam. Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…
När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt. En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul. Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott, Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång. Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.
Jag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.
3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över. Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.
Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…
Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…
Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….
