Bläddra i kategori

Race reports

Midnattsloppet 2016 – race report

Postat 28 augusti, 2016

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten. Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet… Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom? Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

Race report: Ecotrail Oslo 45k

Postat 21 maj, 2016

När vi anmälde oss till Ecotrail Oslo gjorde Fredrik klart för sig att han INTE skulle springa med mig. Han ville inte vänta på mig i de tekniska partierna utan köra sitt eget race. Efter två månader med 50-timmars arbetsveckor och ingen träning dög jag plötsligt som sällskap. Vi skulle göra det ihop, lugnt och fint. Stanna och fota. Stanna och äta.

Starten går i Holmenkollen och vi roar oss med att beskåda folk som åker zipline ner från hopptornet innan start. Funderar hur arrangörerna tänkt när de laddat var och en av de tre bajamajorna med EN toarulle.

När startskottet går väntar två kilometer uppför. Den värsta starten för en ouppvärmd traktor. Fredrik å andra sidan skuttar obehindrat upp…

I nerförslöporna som väntar säger något klick! Jag hittar nyckeln till hur jag snabbt kommer ner och för första gången i mitt liv är det jag som springer om nerför. Jag upplever att jag har full kontroll över alla kroppsdelar och njuter av fartvinden. Och åsynen av alla jag lämnar bakom. Underbart att jag fortfarande kan lära mig mer om hur jag funkar efter så många år i löpspåret!

Om jag njuter nerför har Fredrik den motsatta känslan. Nerförsbackarna slår sönder hans lår och vid 8 kilometer är han riktigt grinig, besviken, ledsen och arg! Han planerar för att bryta vid 15 och jag måste ladda mentalt för att springa sista 30 kilometrarna själv. Inte sugen på det…

Vätskekontrollen vid 15 km är rena drömmen. Här finns ALLT man kan önska sig. Mackor, chips, choklad, cola, salta kex, jordnötter, apelsiner och bananer. Fredrik går loss på cola och choklad. Jag äter nog ett helt paket salta kex. Minst…

Cola och choklad i kombination med en längre teknisk löpning i skogen gör underverk för Fredrik. Han känner sig stark för första gången. Själv får jag koncentrera mig så hjärncellerna glöder men jag håller mig på benen. Fredrik får ordning på humöret och han bestämmer sig för att härda ut. Jag tackar för sällskapet även om vi inte byter många ord…

Vid 26 kilometer tankar jag på med fler salta kex innan vi ger oss ut på nästa etapp. Salta kex är verkligen da shit. Finns det ens något godare? Etappen ser flack ut på banprofilen men bjuder på en berg- och dalbana genom skogen. Fantastisk vacker bansträckning och jag njuter i varje steg. Trail när det är som vackrast.

Efter sista vätskekontrollen (som för övrigt kommer flera kilometer senare än utlovat och orsakar frustration extra allt hos min bättre hälft) återstår 7 km flack löpning in mot operahuset i Oslo. Folk hejar på norska och jag fattar ingenting. Uppfattar att jag ser ”SPREKT UT ALLTSÅ” men vet inte vad det betyder. Klingar ju inte jättepositivt!

Här har Fredrik deklarerat att han mår illa och har ont i hela kroppen. Han frustar som en döende häst och jag är rädd att han ska bryta ihop när som helst. Själv har jag autopiloten på och vill bara mata på för att nå målet innan nyår. Det kliar i benen när jag blir omsprungen av folk som jag vet att jag hade kunnat slå, men jag lyckas hålla mig från att hänga på. Fredrik ber mig att ligga före i 6:15-tempo, men det tempot är liksom utanför min repertoar. Jag springer för fort och för sakta men aldrig blir det rätt.

Vi kommer till operahuset och inser att målet är på andra sidan. Och att hus-eländet är HUR. STORT. SOM. HELST! Fredrik får nya krafter och släpar sig sista biten in i mål. Själv drivs jag av att kaffebaren stänger inom kort och att jag vill ha mina (pluralis!) latte.

Moffar svampiga våfflor i målet som efter 45 km känns som höjden av gourmet. Nästan lika gott som salta kex. Fredrik är sentimental och har gråten i halsen. Av smärta eller av stolthet över att ha fortsatt i 37 km när kroppen bara ville ge upp, förtäljer inte historien.

Jag är i alla fall glad att jag fick sällskap hela vägen. Men jag ska nog vänta med att fråga om han vill springa Hallands ultra med mig…

Aktuellt Race reports

Stockholm marathon 2012 – en nära döden-upplevelse

Postat 2 juni, 2012

5 grader. Ihållande regn. 10 m/s och 19 i byarna. Sug på den…

Bestämmer mig efter mycket velande för underställströja och väst. Drar på en sopsäck innan start för att spara så mycket värme det bara går. Väntan på startskottet känns oändlig och vi vill bara komma igång, börja nerräkningen.

Vi håller ett lugnt och beskedligt tempo, andningen är inte påverkad alls och vi snackar oss igenom de första 15. värmen kommer igång relativt snabbt och regnet bekommer oss inte. Vet inte om det är regnet som gör mig så kissnödig och på Norrmälarstrand får jag för första gången i livet uppsöka bajamaja under ett lopp. Det är varmt och skönt där inne och jag har ingen brådska ut. Passar även på att knyta om skorna som för ANDRA gången gått upp…

På Gärdet börjar utmaningen. Motvinden blåser rakt i ansiktet och regnet känns som småspik mot huden. Jag är genomvåt om fötter och händer och känner hur jag gradvis blir allt kallare. Ett andra toalettbesök avverkas men händerna duger inte till att få i ordning på kläderna efteråt. Finns ingen motorik.

Ju längre tiden går, ju mer fryser jag och till sist fryser jag så jag mår illa. I ett försök att få eländet överstökat så fort som möjligt ökar jag hastigheten men Fredrik bromsar mig. Hans vader har checkat ut, de vill inte vara med längre.

Vid 23 km står en nykissad tjej som inte får upp byxorna. Med halva rumpan bar försöker hon styra sina händer men de lyder henne inte.

Strax innan 30 km hugger det i Fredriks knä och han överväger att börja gå. Jag informerar honom om att jag måste lämna honom om han börjar gå, jag kommer aldrig att överleva kylan gående. Han biter ihop, svär några väl valda meningar och fortsätter.

På Västerbron kommer motvinden igen. Vet att vi får medvind bara vi är över. Tuggar på. Meter för meter. Nu vill vi bara i mål.

På Norrmälarstrand ska jag fiska upp en gel ur bakfickan. Tar av mig vanten och sen börjar dagens svåraste uppgift – att ta på den igen. Jag får tummen i långfingret på vanten. Två fingrar i samma finger. Det finns inte en chans på jorden att jag ska få på vanten igen. Utan vante förfryser jag och dör. Två personer, en vante, till slut går det.

Vid det här laget har jag tappat all känsel i benen. Jag känner kanten på mina boxertrosor men därunder känns inget. Jag tror att jag tappat byxorna och måste med jämna mellanrum kolla ner och försäkra mig om att det sitter kvar. Hade ju varit pinsamt annars…

Jag är trött i vaderna men känner mig vid god vigör, om än halvt djupfryst. Vill bara mata nu. Kopplar på autopiloten och bara tuggar. 4 km kvar. 3 km kvar. Det är nära nu. Farten ökar. Känner en enorm lättnad, vi kommer fixa det.

Med en km kvar drar vi upp tempot ytterligare. Glider in på Stadion med full kraft. Jag är iskall men jag är stark. Har aldrig känt mig stark på Stadion tidigare. Nu rockar vi.

Euforia ur högtalarna. Publikens jubel. Jag ler, vinkar, vill highfajva hela världen. Njuter av att uppleva stämningen med orken i behåll.

Tar emot våra medaljer och skyndar vidare mot Östermalms IP. Går med raska steg för att hålla värmen. Föreslår att vi ska jogga men Fredrik tycker det är en dum idé…

I trapporna ner till ÖIP grimaseras det vilt men för första gången skuttar jag ner. Skyndar oss att hämta finisher-tröjor och våra inlämnade väskor. Skyndar in i omklädningstältet för mitt livs mest komiska upplevelse.

I omklädningstältet står vi i långa rader, alla utan någon som helst styrsel på sina kroppsdelar. Att knyta upp min skor tar 5 minuter styck. Jag får pausa efter 3 minuter och samla ny kraft. När jag tar tröjan över huvudet fastnar jag. Kommer varken ut eller in. En funktionär kommer förbi och hjälper till. Grannen till höger får hjälp att ta av sport-bh:n och sekunden senare är hon hos mig för att sätta på min torra bh. Min kompressionsstrumpa fastna halvvägs och jag börjar nästan gråta. Funktionärerna får fortsätta sina hjälpinsatser.

Efter en smärre evighet har jag alla torra kläder på plats. Möter upp med Fredrik och siktar in oss på varmkorven. Har aldrig lyckats äta en varmkorv efter målgång, men idag smakar det gott med lite varmt. Problemet är att pricka munnen med korven. Händerna skakar och det är tur att jag inte har ketchup på… prickar minst lika ofta kinden!

I eftermaraton-trappan (film kommer) skuttar jag ner för första gången ever. Det är värre med Fredrik. Han ser ut som jag brukar…

Skakar hela vägen i tunnelbanan. Armarna skakar. Benen skakar. Tänderna skakar tills jag får träningsvärk i käkarna.

Regn på linsen och knallblå läppar…

Det tar nära 2 timmar efter målgång innan jag är varm igen.

Det här är utan tvekan det värsta jag gjort. Har aldrig frusit så mycket någonsin och hoppas att jag aldrig mer ska råka ut för det.

3.54.18 inklusive tre toalettbesök och två skosnörningar. PB för Fredrik med 14 minuter. För mig blev det PS (personsämsta) med 7 minuter. Som väntat och helt enligt plan. Nästa gång jag ska njutnings-jogga ett marathon ska jag dock välja ett helt annat väder…

Over and out.

Race reports Tävlingar

Stockholm Marathon 2011 – rapport från loppet!

Postat 28 maj, 2011

Jag skulle springa lugnt och fint. Inte jaga tider. Jag skulle komma hel i mål efter en 42 kilometers Stockholms-sightseeing. Så var planen. Men redan i startfållan insåg jag att jag inte fixar sånt. Jag måste jaga mina egna tider, sån är jag. Därför höll jag ett öga på 3.30-ballongerna. De skulle bli mina följeslagare.

Nervös och frusen innan start…

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

Glad efter 3 km. Bara 39 kvar.

Kilometrarna tickar iväg fort i början. Är förvånad att det känns så lätt fast jag är nere på 4:40-tider. Glider med, njuter av stämningen och försöker inte tänka på hur långt jag egentligen ska springa.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Vid 10 km visar klockan 47:02 och jag bestämmer mig för att gå för pers. Ordentligt pers. Jag känner mig trygg i min fart och är övertygad om att det hålla. Självförtroendet är på topp och jag njuter.

Fredrik sköter sitt jobb som hejarklack till min fulla belåtenhet. Han dyker upp både här och där och peppar. Ute på Gärdet till och med med musik – BLACK JACK såklart. Vad annars? I övrigt är det inte många som hejar på mig. Ibland låtsas jag heta både Stefan och Andreas och suger åt mig av andras hejarklackar. Alla medel tillåtna när man går för pers…

33 km. Strax innan Västerbron på andra varvet upplyser en kille i publiken mig om att jag ser “SÅ JÄKLA FRÄSCH UT!” Fast nu känner jag mig inte riktigt fräsch längre, men jag låtsas och tar mig upp även denna gång med hedern i behåll.

Fram till 35 kilometer känns det helt ok i kroppen, stundtals jättebra, men sedan får jag betala för uteblivna långpass. Benen stumnar och det känns som att springa med handbromsen i. Får ta till mitt mantra: SNYGG SNABB STARK och det underlättar. Någon kilometer senare känner jag lätt kramp i tår och ena vaden. Ändrar mantrat till INGEN KRAMP!!!

Vid centralstationen ser jag Fredrik som varit bortblåst senaste milen. Nu behövs all pepp. Min gamla granne från Umeå dyker upp bara några hundra meter längre fram. Via mail får jag senare höra att någon bredvid henne i publiken kommenterat min klädsel och sagt att jag såg så fint klädd ut – som om jag skulle ut och shoppa! De skulle bara veta…

En ynka kilometer kvar. Aldrig har den känts så lång…

Krampen håller sig stången. Men framsida lår är tjocka nu. Stumma. Stela. Ser Stadion och inser att äventyret snart är över. Men vägen är lång tills man äntligen får komma in. När jag äntligen är inne på Stadion är det Gyllene tider i högtalarna. Det är det här jag väntat på. Njuter av applåderna, viftar på händerna. Stapplar fram. Ser på klockan ovanför målet att jag kommer gå in under shopping-gränsen delux (3:24). Sträcker händerna i luften och kliver över målmattan.

Det gick! Vetetusan HUR det gick till, men det gick. Hinner knappt njuta av känslan innan det är dags för nästa utmaning. Hinderbanan till Östermalms IP. En lång promenad följt av en trappa NERFÖR följt av en massa kanter och otyg. Haltar, stapplar och tycker lite synd om mina ben.

Gott!!

Vågar inte sätta mig ner först. Vet att jag alltid får krampen ALLAN i mellangärdet efter lopp. Till slut tar jag mot till mig. Det går bra till en början. Lutar mig fram för att öppna presenten Fredrik varit och handlat till mig. Ödesdigert. Krampen slår till och jag kan inte röra mig på fem minuter…

Lite stelt här. Vågar inte röra mig..

Världens finaste finishertröja. Får man ha den på fest?

Paket från coachen!! Jag HAR världens bästa coach!

Springer (nåja) ihop med duracellkaninen själv – MIRANDA, i vimlet på ÖIP. Hon fick också till det idag. Grattis tjejen! (Och NEJ, jag lyckas inte få i mig korven i år heller…)

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!