Bläddra i kategori

Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2016

Postat 3 september, 2016

Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken…

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km) var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat. Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA. Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…

Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.

Midnattsloppet 2016 – race report

Postat 28 augusti, 2016

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten. Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet… Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom? Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

Race reports Tävlingar

Race report: Ecotrail Oslo 45k

Postat 21 maj, 2016

När vi anmälde oss till Ecotrail Oslo gjorde Fredrik klart för sig att han INTE skulle springa med mig. Han ville inte vänta på mig i de tekniska partierna utan köra sitt eget race. Efter två månader med 50-timmars arbetsveckor och ingen träning dög jag plötsligt som sällskap. Vi skulle göra det ihop, lugnt och fint. Stanna och fota. Stanna och äta.

Starten går i Holmenkollen och vi roar oss med att beskåda folk som åker zipline ner från hopptornet innan start. Funderar hur arrangörerna tänkt när de laddat var och en av de tre bajamajorna med EN toarulle.

När startskottet går väntar två kilometer uppför. Den värsta starten för en ouppvärmd traktor. Fredrik å andra sidan skuttar obehindrat upp…

I nerförslöporna som väntar säger något klick! Jag hittar nyckeln till hur jag snabbt kommer ner och för första gången i mitt liv är det jag som springer om nerför. Jag upplever att jag har full kontroll över alla kroppsdelar och njuter av fartvinden. Och åsynen av alla jag lämnar bakom. Underbart att jag fortfarande kan lära mig mer om hur jag funkar efter så många år i löpspåret!

Om jag njuter nerför har Fredrik den motsatta känslan. Nerförsbackarna slår sönder hans lår och vid 8 kilometer är han riktigt grinig, besviken, ledsen och arg! Han planerar för att bryta vid 15 och jag måste ladda mentalt för att springa sista 30 kilometrarna själv. Inte sugen på det…

Vätskekontrollen vid 15 km är rena drömmen. Här finns ALLT man kan önska sig. Mackor, chips, choklad, cola, salta kex, jordnötter, apelsiner och bananer. Fredrik går loss på cola och choklad. Jag äter nog ett helt paket salta kex. Minst…

Cola och choklad i kombination med en längre teknisk löpning i skogen gör underverk för Fredrik. Han känner sig stark för första gången. Själv får jag koncentrera mig så hjärncellerna glöder men jag håller mig på benen. Fredrik får ordning på humöret och han bestämmer sig för att härda ut. Jag tackar för sällskapet även om vi inte byter många ord…

Vid 26 kilometer tankar jag på med fler salta kex innan vi ger oss ut på nästa etapp. Salta kex är verkligen da shit. Finns det ens något godare? Etappen ser flack ut på banprofilen men bjuder på en berg- och dalbana genom skogen. Fantastisk vacker bansträckning och jag njuter i varje steg. Trail när det är som vackrast.

Efter sista vätskekontrollen (som för övrigt kommer flera kilometer senare än utlovat och orsakar frustration extra allt hos min bättre hälft) återstår 7 km flack löpning in mot operahuset i Oslo. Folk hejar på norska och jag fattar ingenting. Uppfattar att jag ser ”SPREKT UT ALLTSÅ” men vet inte vad det betyder. Klingar ju inte jättepositivt!

Här har Fredrik deklarerat att han mår illa och har ont i hela kroppen. Han frustar som en döende häst och jag är rädd att han ska bryta ihop när som helst. Själv har jag autopiloten på och vill bara mata på för att nå målet innan nyår. Det kliar i benen när jag blir omsprungen av folk som jag vet att jag hade kunnat slå, men jag lyckas hålla mig från att hänga på. Fredrik ber mig att ligga före i 6:15-tempo, men det tempot är liksom utanför min repertoar. Jag springer för fort och för sakta men aldrig blir det rätt.

Vi kommer till operahuset och inser att målet är på andra sidan. Och att hus-eländet är HUR. STORT. SOM. HELST! Fredrik får nya krafter och släpar sig sista biten in i mål. Själv drivs jag av att kaffebaren stänger inom kort och att jag vill ha mina (pluralis!) latte.

Moffar svampiga våfflor i målet som efter 45 km känns som höjden av gourmet. Nästan lika gott som salta kex. Fredrik är sentimental och har gråten i halsen. Av smärta eller av stolthet över att ha fortsatt i 37 km när kroppen bara ville ge upp, förtäljer inte historien.

Jag är i alla fall glad att jag fick sällskap hela vägen. Men jag ska nog vänta med att fråga om han vill springa Hallands ultra med mig…

Aktuellt Race reports

Stockholm marathon 2012 – en nära döden-upplevelse

Postat 2 juni, 2012

5 grader. Ihållande regn. 10 m/s och 19 i byarna. Sug på den…

Bestämmer mig efter mycket velande för underställströja och väst. Drar på en sopsäck innan start för att spara så mycket värme det bara går. Väntan på startskottet känns oändlig och vi vill bara komma igång, börja nerräkningen.

Vi håller ett lugnt och beskedligt tempo, andningen är inte påverkad alls och vi snackar oss igenom de första 15. värmen kommer igång relativt snabbt och regnet bekommer oss inte. Vet inte om det är regnet som gör mig så kissnödig och på Norrmälarstrand får jag för första gången i livet uppsöka bajamaja under ett lopp. Det är varmt och skönt där inne och jag har ingen brådska ut. Passar även på att knyta om skorna som för ANDRA gången gått upp…

På Gärdet börjar utmaningen. Motvinden blåser rakt i ansiktet och regnet känns som småspik mot huden. Jag är genomvåt om fötter och händer och känner hur jag gradvis blir allt kallare. Ett andra toalettbesök avverkas men händerna duger inte till att få i ordning på kläderna efteråt. Finns ingen motorik.

Ju längre tiden går, ju mer fryser jag och till sist fryser jag så jag mår illa. I ett försök att få eländet överstökat så fort som möjligt ökar jag hastigheten men Fredrik bromsar mig. Hans vader har checkat ut, de vill inte vara med längre.

Vid 23 km står en nykissad tjej som inte får upp byxorna. Med halva rumpan bar försöker hon styra sina händer men de lyder henne inte.

Strax innan 30 km hugger det i Fredriks knä och han överväger att börja gå. Jag informerar honom om att jag måste lämna honom om han börjar gå, jag kommer aldrig att överleva kylan gående. Han biter ihop, svär några väl valda meningar och fortsätter.

På Västerbron kommer motvinden igen. Vet att vi får medvind bara vi är över. Tuggar på. Meter för meter. Nu vill vi bara i mål.

På Norrmälarstrand ska jag fiska upp en gel ur bakfickan. Tar av mig vanten och sen börjar dagens svåraste uppgift – att ta på den igen. Jag får tummen i långfingret på vanten. Två fingrar i samma finger. Det finns inte en chans på jorden att jag ska få på vanten igen. Utan vante förfryser jag och dör. Två personer, en vante, till slut går det.

Vid det här laget har jag tappat all känsel i benen. Jag känner kanten på mina boxertrosor men därunder känns inget. Jag tror att jag tappat byxorna och måste med jämna mellanrum kolla ner och försäkra mig om att det sitter kvar. Hade ju varit pinsamt annars…

Jag är trött i vaderna men känner mig vid god vigör, om än halvt djupfryst. Vill bara mata nu. Kopplar på autopiloten och bara tuggar. 4 km kvar. 3 km kvar. Det är nära nu. Farten ökar. Känner en enorm lättnad, vi kommer fixa det.

Med en km kvar drar vi upp tempot ytterligare. Glider in på Stadion med full kraft. Jag är iskall men jag är stark. Har aldrig känt mig stark på Stadion tidigare. Nu rockar vi.

Euforia ur högtalarna. Publikens jubel. Jag ler, vinkar, vill highfajva hela världen. Njuter av att uppleva stämningen med orken i behåll.

Tar emot våra medaljer och skyndar vidare mot Östermalms IP. Går med raska steg för att hålla värmen. Föreslår att vi ska jogga men Fredrik tycker det är en dum idé…

I trapporna ner till ÖIP grimaseras det vilt men för första gången skuttar jag ner. Skyndar oss att hämta finisher-tröjor och våra inlämnade väskor. Skyndar in i omklädningstältet för mitt livs mest komiska upplevelse.

I omklädningstältet står vi i långa rader, alla utan någon som helst styrsel på sina kroppsdelar. Att knyta upp min skor tar 5 minuter styck. Jag får pausa efter 3 minuter och samla ny kraft. När jag tar tröjan över huvudet fastnar jag. Kommer varken ut eller in. En funktionär kommer förbi och hjälper till. Grannen till höger får hjälp att ta av sport-bh:n och sekunden senare är hon hos mig för att sätta på min torra bh. Min kompressionsstrumpa fastna halvvägs och jag börjar nästan gråta. Funktionärerna får fortsätta sina hjälpinsatser.

Efter en smärre evighet har jag alla torra kläder på plats. Möter upp med Fredrik och siktar in oss på varmkorven. Har aldrig lyckats äta en varmkorv efter målgång, men idag smakar det gott med lite varmt. Problemet är att pricka munnen med korven. Händerna skakar och det är tur att jag inte har ketchup på… prickar minst lika ofta kinden!

I eftermaraton-trappan (film kommer) skuttar jag ner för första gången ever. Det är värre med Fredrik. Han ser ut som jag brukar…

Skakar hela vägen i tunnelbanan. Armarna skakar. Benen skakar. Tänderna skakar tills jag får träningsvärk i käkarna.

Regn på linsen och knallblå läppar…

Det tar nära 2 timmar efter målgång innan jag är varm igen.

Det här är utan tvekan det värsta jag gjort. Har aldrig frusit så mycket någonsin och hoppas att jag aldrig mer ska råka ut för det.

3.54.18 inklusive tre toalettbesök och två skosnörningar. PB för Fredrik med 14 minuter. För mig blev det PS (personsämsta) med 7 minuter. Som väntat och helt enligt plan. Nästa gång jag ska njutnings-jogga ett marathon ska jag dock välja ett helt annat väder…

Over and out.