Jag har packat med tre par skor i bilen, och en hel garderob av kläder. Beslutsångesten har nått nya höjder och jag läser igenom gamla race reports från tidigare år för att komma till någon slags beslut i outfit-frågan.
I alla tidigare blogginlägg har jag klagat över skovalet och fattar därför det tämligen enkla beslutet att köra på trailskor. Fredrik övertygar mig sedan om shorts. Det ser proffsigare ut. Och ser man proffsig ut så springer man bättre, är hans övertygelse. Trekvarts är tantigt enligt dottern och långa tights för varmt. Tunn långärmad till det och saken är biff. Tills jag kommer till nummerlappsutdelningen…
Folk sätter nummerlappen på vindjackor och dunjackor. Alla har långa tights. Är på väg att göra en helomvändning och rota upp längre kläder ur väskan, men Fredrik hindrar mig. Jag tackar honom i 12 kilometer och undrar om tjejen i dunjacka överlevde svettfesten!??!
Med fem minuter till start korvar jag av mig överdragsbyxorna och bländas av de vitaste benen jorden skådat. Det är uppenbarligen inte sommarben jag går omkring med. Och de har nog inte blivit smorda på ett tag. De är så där torra och extra vita som bara ett par riktigt vintriga ben kan vara. Skit samma, bländar jag någon stackare att springa i diket kanske jag kommer en placering högre i resultatlistan…
Starten går. Först uppför på asfalt, sen uppför i skog. En lika jobbig start som alla år. Tempot är ju dessutom mycket högre än på marathon, och jag undrar vad jag gör här? Asfalttraktorn som trivs bäst när andningen är lite mer kontrollerad. Nu frustar jag som ett ånglok.
Terrängen är lättsprungen även för en asfalttraktor. Så när som ett kortare parti med osköna stenar. Men det är tamejtusan aldrig platt. Det går upp och det går ner. Blir omsprungen uppför och springer om nerför.
Passerar en man med ”GE BLOD” på tröjan som blöder på hela underarmen. Där snackar vi att leva som man lär. Jag håller mig på benen trots ett fåtal feltramp. När en kilometer återstår drar jag en lättnadens suck och gläds åt att snart få andas normalt igen. Men ”snart” är fel ordval. Sista kilometern känns som en mil och målet kommer liksom aldrig.
Hittar Fredrik kravlandes i löven för en snygg tvåhundra meter-kvar-bild och skrattar inombords hela vägen över mållinjen.
Det bli ett personsämsta med 2 sekunder men jag är nöjd ändå. Jag vågade trycka på och bli trött. Jag hade kunnat vara lite mer offensiv och kört om när det blev ledlöpning och kanske skippat vätskan. Då hade jag sparat några sekunder. Men PS är bara ett bakvänt PB, och det räckte dessutom till en femteplats. Man kan fira sånt också! Cappuccino någon?
Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!
Min plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.
Jämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats. Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.
En skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!
Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…
Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam. Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…
När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt. En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul. Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott, Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång. Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.
Jag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.
3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över. Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.
Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…
Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…
Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….