Race reports

Jag är anmäld till Hässleholmsloppet 10K. Den jobbigaste distansen kryddad med galen kupering. Men Fredrik har sagt att det är fint med alla vitsippor så jag låter mig övertygas. Jag tänker att jag ska jogga runt. Springa dit och hem, och samla 21 km. En bra plan.

Hovdala ligger 4,5 km från Sportstugan och att kunna springa till starten känns som höjden av lyx. Jag ramlar in 15 minuter innan start och hinner precis få på nummerlappen och besöka en buske innan startskottet går. Vi ska inte springa tillsammans och utgången är oviss: jag som joggar vs Fredrik som varit skadad sedan stenåldern. Men han lovar att spurta om mig om han skulle se mig i sista nerförsbacken. Jag ser det som ett hot. Och tänker att jag kanske får jogga lite fortare…

Efter ett par hundra meter börjar det som ska kännetäckna hela loppet. Bergochdalbanan. Och maxpulsen. Första uppförsbacken dödar.  Även den som tror att hon joggar. Vem trodde ens att man kan jogga när höjdmetrarna är fler än man kan räkna till? Min andhämtning hade fått studsmattor att flyga om jag mot förmodan hittat någon här.  Det här inledande backen hade klassats som gå-backe i vilket ultra som helst, men här springer alla. Och jag vill inte vara sämre fast benen skriker att det är klokare att gå. Det går ju typ lika fort…

Det tar en lång stund på platten där uppe innan andningen inte känns fullt hysterisk. Och precis när jag hamnat i balans är det dags för nästa backe.
Och. Så. Vidare. Själva underlaget är dock mer lättsprunget än jag trott och jag känner flyt till och med i nerförsbackarna. Även om det såklart finns ett helt gäng som behärskar utförslöpning mycket bättre. Det är dessa fartdårar som plötsligt kommer upp bakom min rygg. Med andhämning i klass med min. Det låter som en hord av frustande vargar och jag blir stressad. Försöker hålla upp farten för att inte känna mig som en bromsklots. Dör och återuppstår många gånger, tills jag inte längre orkar känna mig jagad. Kliver till sidan och släpper förbi. Och får springa resten av loppet i min egen sköna bubbla.

Naturen är magisk. Det skira gröna och alla vitsippor. Alla åar, dammar och vattendrag. Höjderna och utsikterna. Det känns som jag dött en smula och hamnat i himmelriket. Banan är så välmarkerad att inte ens jag kommer vilse. Det enda jag saknar är kilometermarkeringar. Jag har liksom bestämt mig för att inte titta på klockan och nu har jag ingen aning om var jag är eller när det ska ta slut. Det enda jag vet är att loppet avslutas nerför och nu längtar jag dit…

Kliver över mållinjen som 6:e tjej med tre minuters marginal till Fredrik. De är ungefär så länge man överlever i t-shirt i 10 grader och strilande regn. Jag fryser.

Sliter av mig nummerlappen och hänger min medalj runt Fredriks hals. Sen beger jag mig hemåt till fots. På en platt stig. Utan kupering. Och duracellen kickar in. Det regnar och jag är blöt överallt men benen bara går. Känslan i kroppen är att jag ALDRIG vill sluta springa. Men jag vet att det är en dum idé. Har varken fyllt på med vätska eller energi efter loppet. Så jag motstår frestelsen och tar näst närmaste vägen hem.

Nöjd med 21 kilometer varav 10 med kullerbyttor bakom bröstbenet! En toppensöndag.

Jag har startat min midsommar med stil. Faktum är att det nästan inte går att överträffa. Nu ska du få höra…

Kliver upp klockan 05:00 och just den detaljen är inte så mycket att vara avundsjuk på. Tyvärr är det nödvändigt eftersom vi har en del panikpackande att göra innan avresa till Skrylle och morgonens lopp.

På plats strax innan sju, då Fredrik går på sitt skift som nummerlappsutdelare. Jag tar ett varv på femman i väntan på folkstormningen.

När jag kommer tillbaka är området fyllt av löpare och liv. Trots den tidiga timmen är alla glada. Mingelfaktorn slår i taket och alla är taggade på frukost. Vissa också på löpningen…

Själv är jag trött i benen och planerar en lugn jogg runt den åtta kilometer långa slingan. Har glömt kolla upp underlaget, och står i starten i värsta asfaltsskorna. Tänk om det är jätte-trail?

Dagen till ära har jag Sverige-linnet. Är det något som är svenskare än själva nationaldagen så är det just idag. Inte tänker jag då på att Svenska Friidrottsförbundet har sin logga på linnet. Och att folk ska tro att jag är snabb, när linnet faktiskt gått att köpa på vilket Stadium som helst. Minst fyra stycken kommenterar loggan och jag önskar att jag tagit ett vitt linne som alla andra…

Linnet i kombination med det snygga startnumret 100 förpliktigar. Nu kan jag ju i alla fall inte komma sist!

Därför blir det inte den lugna mysjogg jag tänkte mig.  Men fortfarande mycket lugnare än i onsdags. I alla fall tills berget Berget uppenbarar sig. Jag har precis sprungit förbi en kille och masat mig uppför backen när förnedringen är ett faktum. Brant tekniskt nerför och jag är rökt. Den omsprungne killen springer om i raketfart och plötsligt har jag minst 500 meter att tugga in. Det svider, men det går. Tack grusväg!

Ytterligare en backe ska överlevas innan man anses förtjänt av frukost. Den är evighetslång men fullt springbar. Motljuset gör att jag inte ser hur lång den är. Och det är faktiskt ganska skönt!

Kommer i mål på en fjärdeplats och är SÅ redo för belöningen! Yoghurt, müsli, jordgubbar och bananbröd!

En stund senare är hela gräsmattan fylld av ätande löpare. Solen skiner och vi har så trevligt att vi helst inte vill lämna kalaset.

Bättre start på midsommar är svårt att få! Tack bästa Anna-Karin och Per för att ni fixar!

Glad midsommar alla!