Aktuellt

Vi ska markera banan inför morgondagens lopp och jag tänker att jag kan springa dit. Eller inte riktigt dit. Jag springer till min favoritsjö som ligger ett par mil därifrån. Så kan Fredrik ta bilen dit och springa en runda på plats. En perfekt idé tycker jag. Fredrik muttrar något om att ”bakom varje långlöpande fru står en picknick-man som fixar lunchen”….

32 kilometer låter jättelångt och jag belönar mig med ett kaffestopp i Lomma. Då bli det 12+20 vilket blir mycket mer lättsmält. Små tuggor av samma elefant so to speak.

Jag har deadline klockan 11 då jag MÅSTE befinna mig vid sjön. Säger Picknick-mannen som tycker vi har mycket att göra. Därför väljer jag verkligen NÄRMSTA vägen, och får springa bland bilar istället för längs havet på vissa sträckor. En nitlott kan tyckas, men i jämförelse med att inte springa alls är det ändå värt.

Vi hoppar i sjön och blir rena och fräscha. Äter den medhavda picknicklunchen och ger oss iväg mot Stävie och de förberedelser som väntar. Kånka tält och tunga bord. Och markera banan. Precis det man är sugen på efter 32 km löpning i sommarvärme. Men det var inte läge att fråga efter milkshake och hängmatta. Då hade nog Picknickmannen gått ut i strejk.

39966 steg på en lördag. Lite lagom sådär. Fast egentligen precis 34 steg för kort!

Och i morgon ska ni få höra om mina tvättvanor. Stay tuned….

Dags för fredagsfrågan. Den handlar om hygien och svetthantering. Och man måste vara ärlig. Hur ofta tvättar du:

• Din vätskeväst?
• Din sport-bh?
• Dina löpartights?
• Din löpar-tisha?
• Dina löparskor?
• Din löparjacka?
• Ditt spi-belt/flipbelt?
• Din buff?
• Din löparklocka?

Jag är sjukt nyfiken på dina svar så även om du inte brukar kommentera, please do. Mina svar kommer inom kort. Ska bara svettas ner mina grejer först!

Det finns saker som vi löpare tycker är helt normala. Som kanske inte upplevs så av andra….

Efter långpasset i söndags möter Fredrik upp mig med en latte på bänken utanför vårt hus. Jag är så kaffesugen att jag inte ens hinner få av löparvästen. Så kommer grannen förbi. Hon tittar lite konstigt på mina extrabröst och håller på skratta ihjäl sig. Då har hon ännu inte sett när en löpare dricker från en annan löpares vätskeväst. Då levlar vi ett par steg i konstighet. Men bara så där i västen har jag aldrig tänkt på att det är konstigt…

Jag fick även veta för någon vecka sig att man inte kan säga ”mysjogga ett marathon”. För en ”vanlig” människa är det tydligen en motsägelse. Ett marathon är visst per defintion inte mysigt. Fast det kan det väl vara?

En annan märklig sak är salt. Inte salt på saltkar då, utan salt i svett. Ingen människa som inte sprungit långt i värme vet att man kan vara helt vit i ansiktet och dessutom lika vit över hela vätskevästen. Jag förundras också. Varje gång. Men jag är nog norra Europas största saltproducent. Paketera det rätt och jag kan säkert sälja det dyrt.

Vanliga människor tycker också det är ofräscht att åka tåg svettig. Eller sitta på café. De vet inte att transportlöpning och fikalöpning är det bästa som finns. Och att jag hellre är ofräsch än att missa en riktigt god fika. Även om jag är vit i ansiktet…

Vad är det konstigaste du vet med löpare?

Som om inte tröskelintervaller är jobbigt nog. Springer man på Ribban riskerar man att det blir ännu jobbigare…

Har förlagt dagens 3×10 minuterströsklar till Ribban, för möjligheten att slänga mig i havet efteråt. En lysande idé. Tills jag märker att hela världen inte jobbar på en onsdag utan glassar på playan. Och på gång/cykelstråket som jag tänkt ta i anspråk.

Första intervallen är jobbig. Såklart. Försöker lista ut om det är med- eller motvind, och om det kommer bli ännu jobbigare snart. Blir inte klok, men tänker att jag nog överlever oavsett.

Intervall nr 2: Jag har ångan uppe och kommer in i en bra rytm. Så hör jag en cykel snett bakom, men den kör liksom aldrig om. Plötsligt kommer en gammal farbror upp vid min sida och säger att det ser MYCKET BRA ut. Jag skärper till steget. Och han förtydligar. ”Jag lovar. Du ser JÄTTESTARK ut”.  Som om det inte vore jobbigt redan. Trycker på. Vill ju leva upp till mitt rykte. Eller nått.

En intervall kvar. Farbrorn har trampat vidare och jag har min chans att gå in i bubblan. Köra mitt eget race utan störande moment. Tror jag. Då har jag glömt att det är högsommar och att folk inte jobbar på onsdagar…

Passerar ett gäng coola killar med kepsen bakochfram. Den ena lämnar gänget och springer upp vid min sida. Ska vi spurta?  Och så drar han på. Han ser inte ut som en löpare så jag tänker att jag nog kan svara. Eller jag MÅSTE svara. Annars är det ju förnedrande. Omsprungen av en strandfirare liksom.

Så jag trycker på. Och så blir det jobbigt igen. Han ger sig efter 50 meter. Det var det skönaste på hela passet. Att få släppa gasen. Och ta bubblan sista vägen mot mål. Till bryggan. Och havet. Och doppet.

Och för badmöjlighetens skull lär jag ju hamna där nästa gång igen. Men nya spännande överraskningar längs vägen.