Utmanad på playan

Som om inte tröskelintervaller är jobbigt nog. Springer man på Ribban riskerar man att det blir ännu jobbigare…

Har förlagt dagens 3×10 minuterströsklar till Ribban, för möjligheten att slänga mig i havet efteråt. En lysande idé. Tills jag märker att hela världen inte jobbar på en onsdag utan glassar på playan. Och på gång/cykelstråket som jag tänkt ta i anspråk.

Första intervallen är jobbig. Såklart. Försöker lista ut om det är med- eller motvind, och om det kommer bli ännu jobbigare snart. Blir inte klok, men tänker att jag nog överlever oavsett.

Intervall nr 2: Jag har ångan uppe och kommer in i en bra rytm. Så hör jag en cykel snett bakom, men den kör liksom aldrig om. Plötsligt kommer en gammal farbror upp vid min sida och säger att det ser MYCKET BRA ut. Jag skärper till steget. Och han förtydligar. ”Jag lovar. Du ser JÄTTESTARK ut”.  Som om det inte vore jobbigt redan. Trycker på. Vill ju leva upp till mitt rykte. Eller nått.

En intervall kvar. Farbrorn har trampat vidare och jag har min chans att gå in i bubblan. Köra mitt eget race utan störande moment. Tror jag. Då har jag glömt att det är högsommar och att folk inte jobbar på onsdagar…

Passerar ett gäng coola killar med kepsen bakochfram. Den ena lämnar gänget och springer upp vid min sida. Ska vi spurta?  Och så drar han på. Han ser inte ut som en löpare så jag tänker att jag nog kan svara. Eller jag MÅSTE svara. Annars är det ju förnedrande. Omsprungen av en strandfirare liksom.

Så jag trycker på. Och så blir det jobbigt igen. Han ger sig efter 50 meter. Det var det skönaste på hela passet. Att få släppa gasen. Och ta bubblan sista vägen mot mål. Till bryggan. Och havet. Och doppet.

Och för badmöjlighetens skull lär jag ju hamna där nästa gång igen. Men nya spännande överraskningar längs vägen.