Det finns saker som vi löpare tycker är helt normala. Som kanske inte upplevs så av andra….
Efter långpasset i söndags möter Fredrik upp mig med en latte på bänken utanför vårt hus. Jag är så kaffesugen att jag inte ens hinner få av löparvästen. Så kommer grannen förbi. Hon tittar lite konstigt på mina extrabröst och håller på skratta ihjäl sig. Då har hon ännu inte sett när en löpare dricker från en annan löpares vätskeväst. Då levlar vi ett par steg i konstighet. Men bara så där i västen har jag aldrig tänkt på att det är konstigt…
Jag fick även veta för någon vecka sig att man inte kan säga ”mysjogga ett marathon”. För en ”vanlig” människa är det tydligen en motsägelse. Ett marathon är visst per defintion inte mysigt. Fast det kan det väl vara?
En annan märklig sak är salt. Inte salt på saltkar då, utan salt i svett. Ingen människa som inte sprungit långt i värme vet att man kan vara helt vit i ansiktet och dessutom lika vit över hela vätskevästen. Jag förundras också. Varje gång. Men jag är nog norra Europas största saltproducent. Paketera det rätt och jag kan säkert sälja det dyrt.
Vanliga människor tycker också det är ofräscht att åka tåg svettig. Eller sitta på café. De vet inte att transportlöpning och fikalöpning är det bästa som finns. Och att jag hellre är ofräsch än att missa en riktigt god fika. Även om jag är vit i ansiktet…
Vad är det konstigaste du vet med löpare?
Inga kommentarer