Aktuellt

Jag planerar min 50-kilometersdag och tänkte skicka ut ett save-the-date i god tid. Trodde det skulle vara enkelt med 4 månaders framförhållning men alltså, ALLT händer i oktober/november….

Den stora dagen infaller den 27 oktober och jobbet bjuder på en ledig dag som jag avser fira med familjen. Sen tänkte jag att den 29:e var en bra dag för löparkalas. Tills jag kollar loppkalendern.

Den 29 oktober är det Yddingeloppet. Ett härligt lopp i Torup/Bokskogen som brukar locka ett helt gäng av mina löparvänner. Och Fredrik älskar det loppet. För att det är en av de kombinationer av kupering och distans (12 km backar) där han fortfarande slår mig.

Kollar helgen innan. Åhus Trail. Det ska jag ju springa själv. Och att ordna kalas och själv inte komma, känns ju nästan oartigt….

Helgen efter då? Kullamannen. Alla är där. Alltid. Utom jag, men jag vill ju inte fira själv.

Fortsätter. 14/10. Hven Seaside. Ett litet lopp på en liten ö. Lockar också många.

Och sen är man ju likosm utanför gränsen för när det känns som man fyller år. Jag måste välja. Det lutar åt 28/10 eller 29/10.

Blocka hela helgen om du tycker om att springa! Så kommer evenemang inom kort!

Ända sedan hamnade under rubriken ”Anna tränade sig sjuk” i Ica Kuriren har jag förundrats över yrkesrollen rubriksättare. Jag hade tränat mig till någon vanlig skada men rubriken signalerade bara Ortorexi. För att det lät lite snaskigare än ”Anna fick ont i foten”…

Efter att ha protesterat och dementerat fick jag till svar att rubriken inte sätts av textförfattaren och att det förklarade varför rubriken i det här fallet inte alls synkade med texten som var helt korrekt återgiven. Hen hade väl inte läst så noga…

Efter helgens VM-tävlingar i traillöpning är rubriken på SVT Nyheter:

VM-silver till Tove Alexandersson i trail – kollapsar efter målgång

För mig är kollaps allvar. Då har du kanske svimmat. Raglat över mållinjen. Fått läkarvård.  Att du är utmattad och snortrött och slänger dig på marken är för mig ingen kollaps. Det händer mig inte personligen för att jag är för feg för att ta ut mig, med alltså Tove, happens all the time.

Så lägger de upp en bild där hon ser i det närmsta död ut. För att liksom förstärka känslan. Fredrik är upprörd och vi pratar om det här i flera dagar. När jag ska till att blogga om det, googlar jag upp artikeln. Rubriken är ändrad. Men i bildtexten har hon fortfarande kollapsat.

Jag tycker nog ändå att ”helt slut” är ett bättre ordval. Fast rubriksättaren kanske inte hade läst texten?

Och varför måste allt vara så snaskigt jämt? Räcker det inte att hon är sjukt bra på att springa?

Jag behöver komma ut tidigt för att hinna med ett långpass innan dagens begivenheter. Slänger ut frågan om någon ska ut tidigt, men förväntar mig inget svar…

Men. Emilia nappar. Hon ska springa 10 varv runt Kalkbrottet och starta kl 7.  Älskar morgonpigga människor. Men 10 varv är lite maxat, 40 kilometer!

Jag tänker att jag springer t/r till Kalkbrottet och tre varv med sällskap. Underbar plan. Som behöver revideras.

Pga magproblem av mindre trevlig natur blir starten försenad en halvtimme till 7:30. Ingen skada skedd, Emilia går ju ingenstans på ett bra tag…

Anyway. Emilia springer medurs och jag tar andra hållet tills vi möts. Är nervös att jag fattat fel med högervarv och vänstervarv och att jag ska råka hamna åt samma håll och springa bakom varandra i flera mil. Utan att någonsin mötas. Men oron är obefogad, snart ser jag henne.

Direkt efter vi mötts går farten upp med sjumiljoner procent. Shit vad hon springer! Frågar lite diskret om det här är farten hon ska springa i FYRA mil, och det är det visst. I 5:40-fart typ. Men känslan i min kropp är INTE 5:40. Det känns som 5:10- minst! Kan inte konsultera klockan heller eftersom den dagen till ära valt att visa km/h. Och jag kan inte räkna när det går så här fort…

Men snart känns det bättre. Vi hittar ett bra flow och fötterna trampar i takt i ett sån där grym rytm att man bara flyter med. Speciellt på långsidan som har solen framifrån och vinden i ryggen!

Tre varv går fort och det är dags att ta mig hemåt. Lämna festen innan den är slut. Emilia frågar om jag inte ska med ett varv till och jag är ju inte svårast i världen att övertala. För en chans till på den fantastiska medvindsrakan…

Lite hemlöpning på det och klockan visar 30,01 km. Komma-noll-ett för att inte riskera att Strava kapar till 29,99. Knepen man lärt sig the hard way…

Medan jag hinkar islatte slutför Emilia sina varv. Stänger klockan på 40:00 och reggar 39:99 på Strava…

Nästa gång springer hon också 10 meter till!

Jag borde fokusera på att få upp stången över huvudet men ägnar halva passet åt att försöka lura ut vad det är för apsnygga tights instruktören har på sig…

Väldigt gamla tights…

Tittar på alla klassiska ställen, i ljumsken, på benet och i svanken. Inget. Det är bara svart. Tänker att linnet kanske täcker en logga i svanken ändå. Och när vi vänder från rygg till mage i maglåten har jag full koncentration. Ifall linnet skulle glida upp lite. Det gör det inte.

Så himla osmart av tights-tillverkaren. Hade jag vetat vilket märke det var hade jag shoppat loss direkt!

Fast nu var det ju ändå tur. För min plånbok. Sparar ju pengar igen. Det är visst två som fyller superjämnt i år. Och firande kostar….

Men de där tightsen alltså!