Det har blivit dags för första etappen på vårt Västkustäventyr och vi vaknar taggade alldeles för tidigt. Första bussen från Kungshamn till Bohus-Malmön går kl 09:15 och vi är startklara med en timme och 15 minuters marginal….
Därför hinner jag bli hungrig innan vi ens hunnit börja springa, och vi får starta dagens löpäventyr med att äta våra medhavda mackor på färgglada stolar på Malmön. Fint så. Om det inte vore för mannen som börjar tvätta bilen med högtryckstvätt mitt i vår sommaridyll. Packar ner en halväten macka och börjar springa.
Etappen består av 10 km runt ön, en färjetur och 21 från färjan till Kungshamn. Det är lättsprunget i början. Jag springer så sakta att jag snubblar på fotknölarna och ändå gnäller Fredrik om att det går för fort. Tillslut springer jag på stället men vi lyckas ändå ta oss långsamt framåt. Då vet vi inte att det som känns långsamt nu är raketfart jämfört med det som kommer sen…
Utsikten är magisk. Havet, klipporna och alla svenska flaggor. Idyllernas idyll. Det flyter. Det är inte förrän efter Draget, på västsidan av ön, som utmaningen börjar. Det blir fler stenar, högre höjder, och hopp från halvmeterhöga klippkanter.
Och nu är det jag som sinkar oss.
Från en höjd ser vi färjan på andra sidan vattnet. Den har ett par minuters åktid över till färjelägret där vi ska hoppa på. Det vore bra att tajma den.
Försöker öka men det går inte. Jag är en kratta i terrängen. Dessutom har vi svårt att hitta markeringarna ibland. Jag tänker att det är kört, men så når vi äntligen grusvägen som leder till färjan.
Jag lägger in en högre växel. Gasar. Och fattar inte varför Fredrik såsar på i godan ro. Säger åt honom att skärpa sig så vi inte missar båten, men han har såklart stenkoll på avgångstiden och låter sig inte stressas…
Vi kommer fram med tio minuters marginal och checkar av den första delen av etappen. Över på andra sidan vattnet återstår nu 21 km. Tror vi. Tills vi inser att i gpx-filens distans är färjeturen inräknad. Efter 10 km är vi redan så trötta att vi gläds åt en utebliven kilometer. Och tröttare ska vi bli!
Från färjan går leden rakt uppåt. Och när vi tror vi är uppe fortsätter den lite till. På den här sidan är landskapet ett helt annat. Mycket grönare och mindre kargt. Vi springer rätt länge på grus och det är underbart att få rulla bort ett par kilometer utan att behöva tänka.
Det finns en rundled som heter Soteleden, men vi följer inte den utan GPS-spåret från loppet Icebug Xperience. De sammanfaller oftast men inte alltid. Och det är när de inte sammanfaller, som det blir svårt.
Vi har 4 km till lunchstopp och står plötsligt i någons trädgård. Gps-spåret visar rakt genom tomten men här hänger handdukar på tork så vi vågar inte. På väg tillbaka hittar vi en mikroskopisk stig på utsidan tomtgräns som vi uppenbarligen missat. Vi tar den och leds upp över ett berg, med klipphällar utan en enda markering. På loppet finns såklart vägvisning men nu är vi lämnade åt vårt öde.
Jag äter salta nötter medan Fredrik löser biffen. Av de 4 km till lunch återstår nu 3, och det har säkert gått en halvtimme…
Lite galen terräng på det och det känns som vi aldrig ska komma fram till lunchen. Börjar nästan gråta när vi tappar markeringarna ytterligare en gång och beslutar oss för mat, trots att klockan visar ojämn kilometer!
Sista 11 km passerar genom de mysigaste samhällen men också över berg och genom skogen. Fredrik har varnat för att det ser tekniskt ut och jag jublar inombords när jag möts av grusväg och till och med lite asfalt.
När jag för första gången efter härket i skogen når fast svart asfalt tänker jag för mig själv att asfalt nog är själva definitionen av lycka…
Fredrik drömmer om glass men jag råkar springa förbi glasskiosken i ren asfalt-eufori. Han orkar inte ropa. Den andra glasskiosken är stängd och han får snällt fiska fram en Flapjack ur jackan. Jag håller mig. Till fikat på Hamnbageriet i Kungshamn som nu är inom räckhåll. Och faktiskt är det bara nerför kvar…
Längs vattnet i Kungshamn finns en brygga i trä. Vi kommer inte längre än så. Där lägger vi oss med benen i högläge och njuter av solen. Och 30 kilometer på kontot. Jag vill aldrig resa mig härifrån men Hamncaféet mittemot lockar.
Det gör inte vinden på dess uteservering. Det blåser så varenda kaka hade blåst bort. Förmodligen jag själv också. Jag sörjer mitt uteblivna fika. Men live-musiken är skön. Konstaterar vi när vi stapplar bort till bilen. Vi har ju fil på campingen…
