Aktuellt

Vi bjöd in oss själva på frukost hos svärföräldrarna. De bor sådär strategiskt långt härifrån. 12 kilometer och precis lagom långt till frulle.

Vägen dit är så nära ett löpband man kan komma. SPIKRAK. Lite trixande ut ur malmö men från kilometer 5 är det typ 5-6 kilometer utan en enda sväng. Det är liksom inte bara rakt utan jätterakt. Som en gammal banvall.

Jag avskyr löpband men spikraka vägar är min paradgren. Och när en löpare kommer in från en sidoväg, precis bakom mig, får jag ett infall att jag inte ska släppa förbi honom. Från att ha såsat runt i min egen värld drar jag upp tempot. Maskinen svarar. Det är lite svalare idag. Tuffar på och känner mig stark. Känner doften av frukost. Och vågar inte vända mig om!

4:45-fart sista fem. Helt spontant. Utan tanke på att springa fartpass. Så skönt när det bara blir, för då slipper man vara nervös hela dagen innan….

Och ja, frukosten var outstanding!

27 grader har utlovats och alla vettiga människor har börjat springa klockan sju. Jag är inte vettig…

Efter cykelturen dagen före som tog typ hela dagen vill jag ha en lugn morgon. Dricka kaffe på altanen och njuta av fågelkvitter. När jag äntligen är mentalt redo är klockan plötsligt 11 och prime time supervarmt.

Jag kan välja mellan kuperat i skogen och platt och soligt runt Finjasjön.  Satsar på det senare. För att jag känner mig lite seg i benen och inte orkar tanken på en backe. Det steker.

Men jag älskar ju sånt. Svetten rinner. Små flygfän drunknar i den. Det rinner i ögonen. Och jag njuter. Inte helt utan att jag drömmer om doppet som väntar i målgång.

Men först ska jag passera en livsfarlig spång som är så förfallen att Skåneleden dragit om sin sträckning till knalltråkig cykelbana längs bilväg. Jag vägrar bilvägen. Väljer spången och fokuserar järnet på att inte trampa i hålen, snubbla på de trasiga och ihoprullade hönsnäten eller slå huvudet i de träd och buskar som okontrollerat vuxit in över min väg.

När jag kommit ut helskinnad har jag bara en utmaning kvar. Att inte träffa den varg som synts smyga omkring i krokarna…

Tänker att den kanske lockas av min ymniga svett. Till och med jag svettas faktiskt i de 28 grader termometern har krupit upp i. Lyssnar på varje rassel i löven och känner mig faktiskt lite rädd.

Tryggare känns sista biten. Förbi golfarna i långa chinos och mörkblå piké. De hade möjligen kunnat råna mig på mina shorts för en svalare golfupplevelse men i övrigt ser de inte farliga ut alls.

En kilometer till dopp. Den går av bara farten. Ur sjön vill jag dock aldrig kliva upp. Hade jag inte varit världens hungrigaste människa hade jag nog legat kvar där än.

Sand mellan tårna. Orkar inte ta på skorna. Sneddar hem över kullen barfota. 200 meter. Har jag sagt att jag älskar sportstugan?

Ibland är jag så genialisk i mitt semesterfirande att jag skulle vilja utnämna mig själv till semestermästare. Som igår…

Fredrik vill vila löparbenen och föreslår en cykeltur. Han tänker sig säkert en standardrunda på 52 km här i krokarna, men jag vet bättre!

Kollar Google maps och ser att det är 76 kilometer till Helsingborg. Där finns ju både gokaffe på Bruket och ett helt härligt hav. Vad jag inte tänker på är att det finns en Söderås att bestiga för att ta sig dit. För att slippa grus och stora vägar måste man dessutom plussa 7 km. Men vad fasen, bollen är i rullning. Vi kör.

För första gången i år känner jag igen mina cykelben. De som blev oväntat starka under mina cykelår 2019-2021 och som sedan uppenbarligen förfallit en aning sen dess. Idag är jag stark och Fredrik får leva med att bli avhängd i uppförsbackarna.

I Lotta på Åsen-backen känner jag mig dock allt annat än stark. Den är som Mount Everest och passerar dessutom ett café på mitten där man inte kan stanna! Av rädsla för att välta när man med magen full av våfflor ska starta utan styrfart, i en backe med miljoner procents lutning…

Hur som haver. Vi kommer upp. Och tar oss resten av vägen till Helsingborg där vi halsar latte på Brukets uteservering innan vi beger oss mot Gröningen. Med take-away hummusskål i pappkasse på styret…

Fiskar upp bikinin ur fickorna på cykeltröja (varför har inte löpartröjor fickor???) och svidar om. Sen badar och äter vi så länge att vi missar tåget, men sörjer inte det minsta en timme extra på trädäcket. Vi slänger oss i varsin platsbyggd solstol, stänger ögonen och lyssnar på årets första sommarprat. Det här är höjden av semesterfeeling.

Men det finns en hake. En oönskad efterrätt. Och det är att tåget hem inte stannar vid husdörren utan ÅTTA kilometer (och ett gäng backar!) därifrån.  Det krävde sitt mentala pannben!

90 kilometer på kontot igår och sen var soffan jätteskön!

Fredrik kommer ut från toan och undrar om jag inte bloggat på fyra dagar. Det är just där han brukar läsa bloggen. När han börjar undra vad jag egentligen håller på med på dagarna…

Anyway. Jag bekräftar bloggfrånvaron. Skyller på att inte tid funnits med de två mysigaste ungdomarna i huset. Att tiden ju gått till evighetslånga samtal, timslånga middagar, skrattframkallande spelkvällar och ett visst mått av kattbajs-sanering.

Han tycker det var sunt. Och det var det nog. Jag ville ju klämma in något löppass också, när de unga tu tog en powernap…

Så nej. Jag har inte försvunnit från jordytan. Bara haft det väldans mysigt.