Ett varv runt sjön till sjön

27 grader har utlovats och alla vettiga människor har börjat springa klockan sju. Jag är inte vettig…

Efter cykelturen dagen före som tog typ hela dagen vill jag ha en lugn morgon. Dricka kaffe på altanen och njuta av fågelkvitter. När jag äntligen är mentalt redo är klockan plötsligt 11 och prime time supervarmt.

Jag kan välja mellan kuperat i skogen och platt och soligt runt Finjasjön.  Satsar på det senare. För att jag känner mig lite seg i benen och inte orkar tanken på en backe. Det steker.

Men jag älskar ju sånt. Svetten rinner. Små flygfän drunknar i den. Det rinner i ögonen. Och jag njuter. Inte helt utan att jag drömmer om doppet som väntar i målgång.

Men först ska jag passera en livsfarlig spång som är så förfallen att Skåneleden dragit om sin sträckning till knalltråkig cykelbana längs bilväg. Jag vägrar bilvägen. Väljer spången och fokuserar järnet på att inte trampa i hålen, snubbla på de trasiga och ihoprullade hönsnäten eller slå huvudet i de träd och buskar som okontrollerat vuxit in över min väg.

När jag kommit ut helskinnad har jag bara en utmaning kvar. Att inte träffa den varg som synts smyga omkring i krokarna…

Tänker att den kanske lockas av min ymniga svett. Till och med jag svettas faktiskt i de 28 grader termometern har krupit upp i. Lyssnar på varje rassel i löven och känner mig faktiskt lite rädd.

Tryggare känns sista biten. Förbi golfarna i långa chinos och mörkblå piké. De hade möjligen kunnat råna mig på mina shorts för en svalare golfupplevelse men i övrigt ser de inte farliga ut alls.

En kilometer till dopp. Den går av bara farten. Ur sjön vill jag dock aldrig kliva upp. Hade jag inte varit världens hungrigaste människa hade jag nog legat kvar där än.

Sand mellan tårna. Orkar inte ta på skorna. Sneddar hem över kullen barfota. 200 meter. Har jag sagt att jag älskar sportstugan?