Aktuellt

Här kommer behind the scenes. Det där som händer i verkligheten men inte på Instagram. En idyllisk morgonrunda på mellansvenska stigar eller bara en pestig start på dagen.

Vi befinner oss på Baggå B&B och den omtalade frukosten öppnar inte förrän 8:00. Så länge har jag inte sovit sen jag var tonåring. Därför föreslår jag en löprunda innan. Så blir man extra hungrig om nu frukosten ska visa sig vara så Top Notch som det sägs…

Baggå ligger i internetfritt land. Kommer jag vilse är det kört och jag kommer hittas fastklamrad i en hallonbuske om tre veckor. Jag har två alternativ:

1. Ta grusvägen 5 km bort och vända.

2. Följa med Fredrik på en trailslinga som enligt uppgift ska finnas i krokarna.

Jag har inget problem med första alternativet men Fredrik (som efter 31 år tillsammans uppenbarligen inte känner mig) tycker ändå att det verkar i tråkigaste laget för mig, och erbjuder sina tjänster som vägvisare på alternativ 2.

Nåväl. Vi kör på trailslingan. Och det gör jag aldrig om!

Min sinnesbild av en morgonrunda klockan 06:00 är harmoni. Det är stillhet, rytmiska steg mot underlaget och en förlängning av min skönhetssömn fast i rörelse.

Den här morgonrundan är motsatsen till allt det. För precis som i Norrland är stigarna igenvuxna här. Bäckarna översvämmade. Och jag är verkligen inte sugen på mer blöta skor och stanken av träsk i bilen sen. Till och med Fredrik surar. Han som gillar trail. Han är förmodligen också trött på allt blött, äckligt, sunkigt som hänger på varenda ledig plats i bilen. Vill. Inte. Komma. Hem. Med. Mer.

Han säger att vi ska nå grusväg snart. Det är mitt hopp. Det som gör att jag inte sätter mig ner och gråter.

Men SNART är en definitionsfråga. Den kommer aldrig, och nu tror Fredrik att vi är vilse.

Han får inte visa sånt. För så länge jag tror att han har koll är jag lugn. Nu måste jag gråta en skvätt ändå. Tröstar mig med att det finns hallon så att vi inte svälter ihjäl riktigt än. Men synd att missa frukosten…..

Efter 4 km når vi grusvägen. Det har tagit 40 minuter. Jag är arg så att det kokar. Jag har ett marathon om en månad och behöver löpträning, inte promenadträning eller övning i att hantera blöta fötter!

Ute på grusvägen nollar jag klockan. Säger till Fredrik att jag minsann ska SPRINGA 10 km nu. Att jag kommer springa och vända varje gång jag inte hittar, tills dess att jag har 10 på klockan.

Så så blir det! 10 km grusväg. Det kokar ur öronen de första tre. Sen smälter löparhjärtat, jag går in i min traktorfeeling, flyter fram till ljudet av mina andetag.

Så som morgonlöpning ska vara. Och vi hann i tid till frukosten…

Det är omöjligt att vara i Umeå utan att springa längs älven. Så så fick det bli.

Springer bort till Backens kyrka och njuter av att slippa tänka på rötter och stenar. Det regnar inte ens. Inte än.

Eftersom jag måste stanna och fota hela tiden blir jag tvungen att springa om samma tjej tre gånger. Det känns lite pinsamt men ingen vet ju vem jag är…

När det börjar ösregna blir jag glad. För lika mycket som jag inte tycker om regn när jag är människa, lika mycket älskar jag det när jag är löpare.

Springer omkring och fånler när jag upptäcker en cyklande dam på väg rakt mot mig. Istället för att hoppa upp på axlarna på de som går till vänster om mig skuttar jag upp på plattorna till höger om gång/cykelbanan. Damen får därmed fri lejd och allt borde vara frid och fröjd.

Men Umeås damer är uppenbarligen av den bittra sorten. Jag har ju blivit utskälld här förr. Damen väser mellan framtänderna:

– Det är FEL!

Och viftar med handen.

Men i regnet rinner sura kommentarer av mig. Ingen tant i världen kan förstöra humöret på den som just blivit blöt in i märgen och skrattar åt det stora skämtet som flödar ner från himlen. Ösregnet är coolare än alla sura tanter i världen. Hoppas hon mådde bra av att få väsa av sig lite…

Alltså. Norrländska vandringsleder spelar i en annan liga än de skånska. Vi var beredda på ösregn hela dagen, men resten…

Vi startar i Nordsjö dit vi blivit skjutsade av en snäll mamma. Vår egen bil står parkerad 30 km ner längs Lögdeälven och det är dit vi ska ta oss. Vi har ingen aning vad som väntar. För flashiga hemsidor och ledinformation är inget som man lägger någon större kraft på här. Markeringen är dock inte så mycket att anmärka på.

Vi startar med 800 meter nerförsbacke från bilvägen till leden, och sen fortsätter det rätt så snällt. Vi springer på. Jag känner mig hoppfull, det här kommer inte att behöva ta hela dagen…

Det är innan vi fattat upplägget. Banan går förvisso längs älven men gör därifrån avstickare via tokbranter upp och lika brant ner till älven igen. Vi klättrar upp på alla fyra, men det är nerförsbranterna som är värst. Jag växlar mellan sidled, baklänges, åka på rumpan och klänga kring träd.

Det regnar. Men det är inte bara blött uppifrån. Vi springer genom gräs som håller oss blöta även under de stunder regnet tar tillfällig paus. Till slut är allt så blött att touch-skärmen på mobilen slutar funka. Ödesdigert både för den som vill ta fancy bilder och för den som vill hitta vägen när vi plötsligt hamnat snett!

För snett hamnar vi. Inte jätteofta men ibland desto mer rejält. Det är när markeringen plötsligt sitter på ett träd som hänger ut över ett stup, och nästa markering helt saknas. Kanten har liksom rasat ner i älven och det är brant nerför åt alla håll.

Fredrik lyckas leda oss rätt via en bäck och har vi inte varit blöta innan så är vi det nu. Runt omkring oss avgnagda träd efter ett bäverkalas som uppenbarligen ägt rum just här.

Älven är vid vår sida hela vägen men när vi närmar oss slutet ser jag den inte längre. Jag är trött på älv och natur, jag vill ha E4! Springa platt på asfalt.

Jag får nöja mig med grusväg. I några kilometer är livet underbart. Inte en enda rot eller brant. Autopiloten jublar. Men inte så länge. För tro tusan att vi ska ner för en galen brant till innan vi får mata grusväg lika många höjdmeter upp igen.

Vi är minst sagt möra när vi når toppen och bilen som väntar. Men alltså är det asfalt jag ser? Och en ojämn kilometer på klockan? En oemotståndlig kombination. Jag springer förbi bilen. På lätta steg njuter jag av den totala avsaknaden av blött gräs, ormbunkar och hala rötter. Jag var slut som människa för två minuter sen, men nu hade jag kunnat fortsätta i evighet. Asfalt. Lösningen på allt!

Det här inlägget ska handla om Fredrik. Mannen i mitt liv. Min privata kock, IT-support, cykelpumpare och beslutsfattare. Slut på fjäsket, här kommer the story of en helt vanlig morgonlöpning i Stockholm.

Vi ska springa runt Kungsholmen och rundan mäter 9 km. Jag hinner precis tänka att det är snyggare med tvåsiffrigt när han konstaterar samma sak: att jag minsann inte kommer att nöja mig så!

Det är då något märkligt händer. Jag föreslår att vi ska springa upp på toppen av Västerbron för en photoshoot. För att få ett lite längre pass. Och han tycker det är en bra idé!

Jag tappar hakan. De senaste åren har Fredrik varit bromsen och nejsägaren. Sån som man blir när man är skadad och inte kan springa. Lite bitter ni vet. Gubbe med keps. Att han tackar ja till Västerbron är ett tecken. Han börjar bli sig själv! Och det slutar inte där…

Jag springer före uppför bron. Vi springer från fel håll jämfört med Stockholm marathon och lutningen känns mycket snällare från det här hållet. Jag ska stanna längst upp och vända tillbaka igen men bakom mig hör jag: FORTSÄTT!

Han vill springa hela bron åt ”rätt” håll. För att känna om den är så hemsk som alla säger.

Fredrik har precis kommit med ett typiskt Anna-förslag och han är därmed friskförklarad från alla tidigare gubbfasoner. Han HAR blivit sig själv!

Vi ska såklart inte börja där bron börjar utan nedanför den där förhatliga backen upp till bron. Och lite längre bort ändå för att verkligen börja i havsnivå. Och det är nu han smider sin plan som en gång för alla befäster min teori. The bittergubbe is gone.

Jag springer före. Joggar lugnt. Som han sa att han också skulle göra. Jag ska vänta in honom på toppen för att ta en bild.

Vid knixen där backen blir brantare fortsätter jag jogga. Det gör inte den man som tänker att han ska vara snabbast på den branta biten. Han vevar igång benen och köttar ikapp. Når toppen precis samtidigt som jag och har därmed sprungit snabbare. Hade jag bara hört hans steg…

Men jag såg inte familjefighten komma. Han har inte varit sån på två år. Men det var kanske bäst att han fick vinna. Så han får självförtroende till fler roliga upptåg.

Friskförklarade äkta män är roliga grejer. Mycket roligare än bittra gubbar.

Och ja, jag är också en surtant när jag inte kan träna…