Aktuellt

VI åker till Frankrike i morgon. Och jag var stensäker på att DEN HÄR GÅNGEN skulle jag börja packa i tid. Planera, plocka fram. Tvätta vid behov och köpa nödproviant. Och nej, det hände inte den här gången heller.

Så nu sitter jag här. Dagen före. Bokad på Body Pump och med värsta badvädret där ute. Som skulle göra en body-pump-bad-combo till ett helt fantastiskt mycket roligare alternativ än att packa.

Och eftersom jag alltid gör det roliga först, så fattar ni. Jag kommer sitta här klockan 10 ikväll opackad. (Fast kanske bättre det än att jag är packad….)

Jag har i alla fall tvättat upp min vätskeväst och hängt den på tork på balkongen. In case of fint väder liksom.

Så ser ni något som springer omkring i människokläder, vätskeväst och birkenstock så är det förmodligen jag. Som bara kom ihåg delar av packningen. Och dessutom tog flyget åt fel håll.

Men alltså. Semester i september. Tack Mamma för att du kom på en sån lysande idé!

Long time no vätskeväst. Som jag skrev på instagram. För jag hade nästan hunnit glömma att den fanns. Precis som jag nästan glömt hur man sprang långpass. Jag har liksom långpassvilat sen Helsingborg marathon men nu kittlade det lite i benen. Så där på en helt vanlig onsdag. Och så sken solen. 22 grader varmt. Vätskevästväder alltså.

Det kan vara lite mentalt men jag tycker inte om den extra vikten. Lika lite som jag gillar tunga skor, solglasögon eller keps. Så jag skyller på den för att benen kändes som betong idag. Jag släpade mig fram i 19 kilometer innan jag tog ett fantastiskt badstopp. Man får verkligen passa på nu, de sista skälvande sommardagarna.

Tre kilometer hem efter badet och klockan borde ha stått på 22. Men det gör det inte. För min högst korkade Garmin har stängt av sig två gånger längs vägen. Under en kisspaus efter 3,84 kilometer och vid badstoppet efter ytterligare 15,10.

Inför sista biten hem har jag alltså två separata pass i klockan. Ett på 3,84 (eller var det 3,48) och ett på 15,10. Och med långpasshjärnan förväntas man då kunna räkna ut hur mycket jag måste springa för att få ett jämnt pass, kilometermässigt.

Jag räknar så hjärnscellerna brinner och kommer fram till att 3,84+15,10+3,10=22,04 . Perfekt, med lite marginal och allt.

Men på vägen från klockan till Strava går små meter upp i rök. Plötsligt har jag 3,81+15,09+3,09=21,99.

Behöver jag säga att det är lite retsligt? Och att jag behöver en ny klocka som inte stänger av sig själv…

Jag är hes. För att jag precis rev av ett spinningpass utan headset. Finns ingen värre partykiller än spinning utan headset. Antingen hörs man inte och kan inte peppa. Eller så är musiken låg och taggar ingen. Pest eller kolera.

Här är topplistan över tråkiga saker som kan förstöra vilket pass som helst:

1. Strömavbrott mitt i klassen och ingen musik
2. Inget headset (se ovan)
3. När folk fnissar på yogan. Ofta yngre deltagare som blivit dittvingad för att bocka av något pass i en utmaning, som de inte alls är intresserade av…
4. När folk börjar svara på sms mitt i passet. Fokus mina vänner. Fokus.
5. När man kör sitt egna race. Såklart okej om man är skadad och behöver byta ut någon övning. Men att genomgående göra ett helt eget upplägg på passet…  Extra värst om man står längst fram och förvirrar alla andra.

Typ så.  Vilket upplever du värst när du går på gruppträning?

Jag la in ett pass med fartökningar i klockan. För att tiden ibland går lite fortare när man har lite olika steg att avverka på vägen. Jag tänker mig 2 x 3 km marafart med 2 km vanlig fart emellan. Spelar egentligen inte så stor roll hur fort, bara det liksom händer något. Tar en tidig lunch och ger mig ut.

När det ska springas lite fortare är det viktigaste att vägen är fri från rödljus och andra störande moment. Därför kan ingen klassa dagens runda som ett mästerverk i uppfinningsrikedom och fina omgivningar. Rakt fram i 3,5 km och en liten sväng på det. Sen tillbaka…

Det blåser motvind i början och jag tar i lite extra. För att jag är rädd att klockan ska börja pipa när det går för sakta. Jag avskyr pipande klockor. Det är värt ett par extra pulsslag för att slippa tjatet. Men den gnäller inte för att jag är långsam, den piper för att det går för fort. Tänker att det är bra att ha lite tillgodo ifall det skulle komma någon uppförsbacke eller om vinden ökar. Men det spelar ingen roll vad som händer. Mina ben trummar på som om någon programmerat dem i denna fart. Och det konstigaste. Det känns så lätt.

Vägen tillbaka har några fler motlut (utanför Skånes gränser räknas det nog mer som gruskorn på vägen) och jag är beredd på att farten ska gå ner. Men det går på pricken i samma fart. Har jag sagt att jag är en livs levande autopilot?

Så passerar en man på cykel. Han är 400 år gammal och har långt yvigt skägg. Han vänder sig om säger: GRYM FART!

Och jag tänker att ingen som är 400 år använder ordet grym. Men män i skägg är svåra att åldersbestämma. Han kan ju lika bra vara en trettiofemårig hipster.

Skäggmannen försvinner i fjärran och jag sträcker på mig. Njuter på mina för dagen pigga ben. En annan dag känns de blytunga, så man får passa på när det händer!