Jag la in ett pass med fartökningar i klockan. För att tiden ibland går lite fortare när man har lite olika steg att avverka på vägen. Jag tänker mig 2 x 3 km marafart med 2 km vanlig fart emellan. Spelar egentligen inte så stor roll hur fort, bara det liksom händer något. Tar en tidig lunch och ger mig ut.
När det ska springas lite fortare är det viktigaste att vägen är fri från rödljus och andra störande moment. Därför kan ingen klassa dagens runda som ett mästerverk i uppfinningsrikedom och fina omgivningar. Rakt fram i 3,5 km och en liten sväng på det. Sen tillbaka…
Det blåser motvind i början och jag tar i lite extra. För att jag är rädd att klockan ska börja pipa när det går för sakta. Jag avskyr pipande klockor. Det är värt ett par extra pulsslag för att slippa tjatet. Men den gnäller inte för att jag är långsam, den piper för att det går för fort. Tänker att det är bra att ha lite tillgodo ifall det skulle komma någon uppförsbacke eller om vinden ökar. Men det spelar ingen roll vad som händer. Mina ben trummar på som om någon programmerat dem i denna fart. Och det konstigaste. Det känns så lätt.
Vägen tillbaka har några fler motlut (utanför Skånes gränser räknas det nog mer som gruskorn på vägen) och jag är beredd på att farten ska gå ner. Men det går på pricken i samma fart. Har jag sagt att jag är en livs levande autopilot?
Så passerar en man på cykel. Han är 400 år gammal och har långt yvigt skägg. Han vänder sig om säger: GRYM FART!
Och jag tänker att ingen som är 400 år använder ordet grym. Men män i skägg är svåra att åldersbestämma. Han kan ju lika bra vara en trettiofemårig hipster.
Skäggmannen försvinner i fjärran och jag sträcker på mig. Njuter på mina för dagen pigga ben. En annan dag känns de blytunga, så man får passa på när det händer!
Inga kommentarer