Long time no vätskeväst. Som jag skrev på instagram. För jag hade nästan hunnit glömma att den fanns. Precis som jag nästan glömt hur man sprang långpass. Jag har liksom långpassvilat sen Helsingborg marathon men nu kittlade det lite i benen. Så där på en helt vanlig onsdag. Och så sken solen. 22 grader varmt. Vätskevästväder alltså.
Det kan vara lite mentalt men jag tycker inte om den extra vikten. Lika lite som jag gillar tunga skor, solglasögon eller keps. Så jag skyller på den för att benen kändes som betong idag. Jag släpade mig fram i 19 kilometer innan jag tog ett fantastiskt badstopp. Man får verkligen passa på nu, de sista skälvande sommardagarna.
Tre kilometer hem efter badet och klockan borde ha stått på 22. Men det gör det inte. För min högst korkade Garmin har stängt av sig två gånger längs vägen. Under en kisspaus efter 3,84 kilometer och vid badstoppet efter ytterligare 15,10.
Inför sista biten hem har jag alltså två separata pass i klockan. Ett på 3,84 (eller var det 3,48) och ett på 15,10. Och med långpasshjärnan förväntas man då kunna räkna ut hur mycket jag måste springa för att få ett jämnt pass, kilometermässigt.
Jag räknar så hjärnscellerna brinner och kommer fram till att 3,84+15,10+3,10=22,04 . Perfekt, med lite marginal och allt.
Men på vägen från klockan till Strava går små meter upp i rök. Plötsligt har jag 3,81+15,09+3,09=21,99.
Behöver jag säga att det är lite retsligt? Och att jag behöver en ny klocka som inte stänger av sig själv…
Inga kommentarer