Browsing Category

Aktuellt

Aktuellt

Seven Hanging Valleys

Jag har hunnit komma hem men har lite kvar från resan att berätta. Seven Hanging Valleys alltså. Vilket makalöst ställe!

Det är fredag och resans sista dag. På schemat en helt ny ingrediens: Kustpasset! En bussutflykt till Seven Hanging Valleys, med traillöpning och avslutnande träningspass och yoga på Carvoeiro Beach. Vad kan gå fel liksom?

Enda orosmomentet är hur jag ska hinna äta min frukost. Jag har 30 minuter på mig och det brukar ta minst en kvart bara att mecka ihop min havregrynsgröt med alla tillbehör. Hänger på låset och lyckas. Men jag gillar ju det där med evighetslånga frukostar bättre…

Bussresan tar nästan en och en halvtimme och maten hinner precis sjunka undan innan det är dags att börja springa. Man kan välja mellan 5,4 km, 8 km och 15 km och jag tar såklart 15. Vill ju inte missa några spännande vyer och benen känns trots alla mil i benen fortfarande pigga.  Är dock lite nervös över terrängen som beskrivs som tuff trail. Jag är ju en asfaltlöpare…

Men det där med tuff visar sig vara en överdrift. Visst finns en del stenar att snubbla på, och på något enstaka parti får vi krypa på alla fyra, men mestadels går det bra att springa. I sällskap av hundratalet andra marathonlöpare är jag heller inte hopplöst sämst. Vi är ett helt gäng Bambis på hal is, även om några briljerar med imponerande trailskills.

Vi blir avsläppta 8 km från Carvoeiro och ska ta oss springande till byn. De som valt åttan stannar där medan femtonkilometerslöparna springer en extraloop på 7 km, tillbaka till samma ställe.

Första 8 kilometerna är nästan enbart trail med fantastiska utsikter över havet och de grymma klippformationerna som finns längs hela sträckan. Vi kommer vilse en gång och får lite ofrivillig asfalt, men är snabbt tillbaka på banan igen. Och i ärlighetens namn är det ju lite skönt att tänka på var jag sätter fötterna för en stund!

Det bli en snabb paus i byn innan tar oss vidare in på extraloopen. Som startar med en evighetslång uppförsbacke. Ockelbomaffian ligger längst fram och drar men jag håller mig till en grupp bakom,  eftersom jag vet att trailen snart väntar igen. Eller gör den? Vi springer oväntat mycket asfalt för att vara ett trailpass och mina asfaltben jublar. Hör dock lite knorrande från de som önskat mer trail.

GPS-filen leder oss in bakom en stängd grind och vidare på en stig som plötsligt tar slut. Vi är vilse. Får vända tillbaka och leta oss ner mot havet och plötsligt är vi åter på stigarna. Njuter av vyerna, och fotostoppen blir många och långa. Att bara springa hade varit att missa hela grejen eftersom jag måste ha koll på mina fötter. Och de är ju tyvärr inte hälften så fina som utsikten framför mig!

Tillbaka i mål blir det ett dopp i ett vågigt hav, en tvivelaktig lunch och häng på stranden. Alla hänger inte. Vissa gör tabata och yoga. Men ärligt, efter en veckas träning känner jag mig klar. En glass och en badhandduk lockar mycket mer.

12,5 mil in på kontot under veckan. Och det ser ju alla att det krävs en sista morgonjogg innan hemresa för att justera…

Aktuellt

Intervallstege

Torsdag och veckan börjar gå mot sitt slut. Men än har orken inte sinat. Idag räckte den till både morgonjogg, morgonyoga, tabata, dans och en avslutande intervallstege.

Dansen har eurovision-tema med tillhörande quiz. Vi dansar till Herreys, Roger Pontare, Carola och Bobbysocks. Jag cashar in rätta svar på medlemmarna i Bobbysocks och årtalet för Fångad av en stormvind. Gott så! Hade du också kunnat?

Lagom varm om höfterna är det dags för den där intervallstegen. Jag hade inte tänkt springa mer idag men upplägget var för lockande:

4 minuter intervall och 2 min joggvila + 2 min intervall på vägen tillbaka. Efter 1 min setvila fortsätter det enligt;

3 min – 1,5 min jogg- 1,5 min

2 min – 1 min jogg – 1 min

90 s – 45 s jogg – 45 s

1 min – 30 s jogg – 30 s

30 s – 15 s jogg – 15 s

Och 1 min setvila mellan varje!

Grymt pass. Prova gärna!

Nu sova. I morgon väntar traillöpning och jag är nervös…

 

Aktuellt

Bergspasset 2024

Bergspasset 2024. Med inslag av hängda klockor, ormar, bajsvattenläckage och en bonusuppförsbacke. Here goes:

När bussen når Odeleite är jag först ur. Därefter raka spåret till caféets toalett för att hinna före de fyra busslasterna i toakön som snart ska ringla långt genom caféet. Elva bergspass har gett mig lite rutin och det får man ju dra nytta av.

Jag ska springa 10 km i bergen och 28 km tillbaka tilll hotellet. En copy paste från förra året. I samma kläder.

Skillnaden mot förra året är att folk springer långsammare på 10:an i år. Kan det varit gårdagens intervaller som fått tempot att gå ner lite idag. Oavsett, det är MYCKET behagligare. Hinner njuta och orkar prata. Hinner dessutom nästan trampa på en orm som plötsligt ringlar omkring precis där jag ska sätta ner foten. En reaktonsförmåga snabbare än självaste Lucky Luke och jag lyckas undvika orm-mos under min sko. Maxpulsen är dock ett faktum.

Rundan är precis lika fin som vanligt, eller nästan ännu finare. Det blommar så mycket i alla möjliga färger. Kan inte komma ihåg att det brukar vara så hr färgglatt. Men så har jag ju inte världens bästa minne.

Tillbaka till caféet väntar glasspaus och häng i solen innan det är dags för hemfärd. När jag precis lämnat min väska i bussen för att gå till start kommer en lastbil körande. Det rinner brunfärgat vatten ur hans last och jag hinner med nöd och näppe undan med foten. Det är inte vilket vatten som helst. Det är bajsvatten. Luktar fruktansvärt. Och kanske är det just detta som får mig att springa i väg med en snabbare grupp än tänkt. För att slippa stanken…

Skrämd av förra årets backuppvaknande hade jag tänkt gå ner en fartgrupp men ångrar mig alltså i sista sekund. I gruppen finns ett helt gäng starka killar och så jag och Sara som övertalats att hänga på. Jag ser framför mig hur jag kommer sinka hela gruppen och får ett uns av ångest. Jag som bara tänkte springa och njuta.

Hamnar efter direkt. Inte på grund av dålig fysik utan på hängd klocka. Den har fastnat i sitt läge och det händer INGET när jag trycker på knapparna. Får hjälp av en kille att starta om den (alltså jag har bara haft den ett par månader, jag har inte hunnit lära mig sånt!). Det går inte. Klockeländet reagerar inte och jag vill ha med ALLA kilometer i mitt pass. Annars kan jag ju lika bra ta bussen. Eller inte.

Efter någon kilometer får jag en avisering i klockan och då är det som att den vaknar till liv. Jag lyckas starta klockan igen och återuppta passet. Med vetskap att passet kommer bli kortare än de utlovade 38 kilometrarna. Och att jag kommer behövas förlänga på slutet. När alla andra stannar och andas ut…

Men det ordnar sig fortare än så. VI har kommit fel och upptäcker det halvvägs upp i en brant backe. Ner igen och gör rätt. Där har jag tjänat in det mesta av mina oreggade kilometrar!

Klockincidenten är det enda tillfället jag är sist. I övrigt håller jag jämnt tempo med gruppen och känner inte att jag sinkar någon. Tvärtom tycker folk det ser lätt ut när jag studsar i backarna och det kan de ju få tro. Jag håller som vanligt på att få hjärtsnörp i de evighetslånga backarna, men återhämtar mig fort när det planar ut.

Det blir en ostbulle vid första stoppet. Precis som vanligt. Med undantaget att jag inte hinner svälja hela innan det är dags att dra vidare. Sällan har jag varit så torr i munnen som efter 1 kilometer idisslande av fralla.

På andra stoppet väljer jag en snabbare energiform. Gel. Den smakar kräk men har ett magiskt ord på förpackningen: KOFFEIN.

Det är som att vrida på en knapp och när vi tillsammans med caféets hund drar vidare känner jag mig pepp på avslutningen. Det gör hunden också. Håller på snubbla ett par gånger på den innan den viker av hemåt igen.

När det återstår 3 kilometer drar Sara iväg. Sara är den bästa personen i världen att ha framför sig. Våra steg synkar helt perfekt och vi kommer in i en grym rytm. Vet inte om det är koffeingelen som gör det eller det faktum att det lutar lite nedåt och blåser lite från rätt håll, men nu känner jag mig som en evighetsmaskin.

Tar boardwalken mot hotellet och får stående ovationer av dansgänget på plankan när vi passerar. Stannar när klockan visar 38 km och väntar in några badkompisar för ett avslutande dopp i vågorna.

Mission completed. Och till nästa år:
Ta med koffeingel
Gå inte ner till långsammare grupp

Typ så!

Aktuellt

Copy paste

Egentligen hade jag kunnat köra en copy paste från förra årets tröskelpassinlägg. För det var typ likadant. Men det fanns ändå skillnader….

Den största skillnaden var att jag hade ett rosa linne istället för ett orange. Och att jag lyckades pressa tiden på sista kilometerns ”fria fart” med 10 sekunder. Trots att ledaren valde bort rakt-fram-på-asfalt mot gräsmatta, grusgång, och trottoarkanter i 2024 års version!

Det är lite soldis och precis lagom väder för ett långpass. Jag har sett på bilderna från förra året att jag inte hade vätskeväst och kör likadant i år. Det ska finnas vätska efter 12 kilometer och jag är en kamel, så det ska inte vara något problem. Efter 3 kilometer stannar vi för lite rörlighetsövningar. Jag prioreterar i vanlig ordning ett besök i buskarna. Hinner snurra på några anklar innan vi sätter igång med själva passet. Det som ska avverkas är:

3 km i 4:58-fart (marafart för den som springer maran på 3:30)
2,2 km i 4:50-fart
2,6 km i 4:58-fart (8 sekunder snällare/km än förra året)
1,8 km i 4:50-fart
2 km i 4:50-fart
1 km i 4:43-fart
1 km i fri fart – riktmärke 4:32

Första trean känns lätt och så fortsätter det. Kroppen är verkligen med på noterna idag. Nästan så jag blir lite ledsen i ögat att andra intervallen gjorts lättare i år. Jag hade klarat den gamla varianten med 4:50-fart även på den. Men skitsamma, det är förmodligen just denna ändring som gör att det finns mer krut kvar till sista kilomtern i fri fart.

Den sista kilometern har varit en ångest sedan 2019 då jag tog tokslut och fick släpa mig fram till hotellet. Sedan dess tar jag en gel vid västskestoppet. Det är så mycket roligare att känna sig stark än att känna sig som en trasa. Det funkade förra året och jag hoppas det ska funka även nu.

Näst sista intervallen går i 4:41 trots att vi nu är inne i skogen med allt skrot som finns där. Kottar, stenar, rötter och mjuk sand. Jag får kämpa lite men det funkar. Nu är det bara den där hemska spurten kvar. Och 4:32-låter jättefort på kilometer 19. Men jag bara kör, det får bli som det blir. Kollar inte klockan en enda gång.

Följer ledaren som väljer en alternativ väg. På kullerstenar, gräs, grus och allehanda elände. Trots det kapar jag tiden från förra året med 10 sekunder och tvärstannar framför hotellet efter 4 minuter och 15 sekunder.

Nöjd som attan hoppas jag att jag ska få fira med bad, men i min grupp sprang visst bara badkrukor! Försöker övertyga gänget, men ingen är på det humöret. Väntar in gruppen efter, väntar in att de ska hämta andan och efter en bra stund är det äntligen dags. Badet, belöningen och den iskalla avslutningen.

Avslutningen på löpningen that is. Efter lunch skulle vi visst köra ett cirkelpass i buren och gå på yoga också. Dör en smula av uppvärmningen, i form av löpning i sand, men sen är kroppen good to go. Jägarvila med solen i ansiktet alltså. Kunde suttit kvar hela dan!

 

 

Nu tutar vi vidare mot tisdag med morgonjogg i soluppgång. Och jag har världens bästa anledning att slippa banintervallerna på eftermiddagen sen. För på onsdag väntar 38 kilometer långpass!  Och jag har hört att det ska vara kuperat…