Bergspasset – ett myspass av rang?!

Jag har sålt in Bergspasset med hemspring som värsta myspasset, till Sofia och Karin som är här för första gången. Med ord som ”vi fikar mer än vi springer”. Och ”efter det första tokbranta backen är det mest nerför”. Jag har nog aldrig farit med mer osanning…

15-kilometersslingan i Bergen är avstängd, så konceptet för dagen är 10 km berg + 28 km hemspring. Känns nästan kort i jämförelse med tidigare år. En bit kaka so to speak.

Jag kan inte ha mer fel. I värmen blir varje backe dubbelt så hög och redan under den inledande bergsslingan börjar benen kännas trötta. Men i den fantastiska naturen, bland blommor och apelsinträd, kan jag ha överseende med sånt. Njuter i hundraåttio  och firar delmål ett med en bar och salta nötter. Att vattenflaskan är nerpackad i Angelicas väska är ett osmart drag då hon småjoggar/går banan och kommer fram ett bra tag senare…

Efter ca en timmes paus fortsätter färden. Där man med stelnade ben förväntas bestiga Mount Everest. Mitt hjärta slår volter innanför bröstbenet men jag vet ju att det blir lugnare sen…

Jag tror att jag vet. I själva verket vet jag inget. Backarna avlöser varandra och jag vet inte ens hur och om jag någonsin kommer att orka upp. Men alla andra orkar. Bara bita ihop och tugga tandtråd. This too shall pass.

 

Vid första stoppet sveper jag den världsberömda ostbullen. Eller sveper vetetusan, det tar ett tag att tugga när munnen är torrlagd. Sen väntar 7 snälla kilometer till nästa stopp.

Men tro tusan att någon har lagt dit lite nya backar sen sist. Jag kan verkligen inte komma ihåg att de funnits. Det här är inget myspass. Sorry för vilseledande marknadsföring…

Vi är en supersynkad grupp som Anders Szalkai håller ihop till perfektion. Ibland väntar vi in efter långa uppförsbackar och ingen är gladare än jag när vi får stå still en stund.

Självaste Portugisiska Tågverket samarbetar också och fäller ner en bom som ger en minuts bonusvila. När den som bäst behövs.

Jag har skickat ett sms till Angelica när vi lämnat sista stoppet för att hon ska möta upp spillran som ramlar i mål. Solen steker. Jag är genomblöt av svett. Vi har 11 km kvar.

Jag brukar vara den som är pigg och peppig sista milen men idag går jag på autopilot. Inställd på stranden och badet.

I en korsning får vi välja vänster för fin natur och backar, eller rakt fram för mötande bilar och flackt. Gruppen är rörande överens: bilar. Alla dagar i veckan!

Sista kilometrarna tickar på bra. Vi ligger i 5:22-fart och äntligen får jag känna flow. Vi tar boardwalken längs stranden och sen rätt ner i havet.

Och när vågorna sköljer över mig är jag tamejtusan lyckligast i hela världen. Jag har inte myst en enda meter. Krigat för varje steg. Och är tacksam så in i bängen för att allting ändå går. Och tacksam att få fira min semester med likasinnade!

En fantastisk dag är till ända. Backarna redan glömda och förträngda. Men kom inte och säg att bergspasset är mysigt. I alla fall inte i högsommarvärme…

Belöningen efter 38 km: jordgubbe med dopp. Oslagbart!