Aktuellt

A-mamman ställde en fråga i kommentarerna häromdagen. Den gick jag och grubblade på hela dagen. Jag verkligen älskar när ni får mig att börja fundera. Och svaret förtjänar ett helt inlägg.  Frågan: hur var min första halvmara och mara? Gick det också lätt? Kunde jag klara av dem utan problem eller var det stort för mig då? Hur förberedde jag mig? ”På tiden innan jag åt långlopp till frukost”…

Jag har alltid haft en tro på att det kommer att lösa sig. Att jag kan. Så länge det handlat om distans. På områdena fart och explosivitet har självförtroendet inte varit lika på topp.

Jag spontananmälde mig därför till min första halvmara, men först efter att ha testat att springa 13 km för att se om det gick. Det var en och en halv vecka innan Broloppet 2006, min halvmarapremiär. Kan man springa 13 kan man väl springa 21, tänkte hon som annars mest sprang milen och gick på Body pump…

Jag hade med andra ord inget träningsupplägg att luta mig mot och heller ingen aning vilken tid jag skulle förvänta mig. Tyckte att två timmar var en fin siffra men sprang i mål på 1:52. Året var alltså 2006, och loppet gick ett halvår innan jag började blogga. Därför saknas den race report jag mest av allt velat läsa…  Men i minnets rosa skimmer var det en härlig upplevelse och jag tror det var precis då jag upptäckte min inre traktor.

Två år senare var det dags för maratonpremiär. Svägerskan hade anmält sig till Stockholm 2008 och jag ville inte vara sämre. Jag hade klämt in ett par halvmaror däremellan och kommit upp en del i distans, men fortfarande hade jag ju aldrig sprungit längre än tre mil. Och vid tre mil BÖRJAR ju ett maraton, det hade jag minsann fått höra. Där skulle väggen stå och vänta och sen skulle livet inte längre vara en dans på rosor.

Jag hade fortfarande inte följt något upplägg men med ett par veckor till start hoppade jag på något program i ren panik. Sådär som jag fortfarande gör… Men när sista veckan av programmet visade sig innehålla löpning, hoppade jag av det. Jag skulle ju ha pigga ben och förstod inte hur man kunde ha det om man sprang den sista veckan. Jag hade hellre nästan sjukskrivit mig för att inte slita ut mig. Jag vågade knappt stå upp och än mindre träna. Mitt sista träningspass gjorde jag på måndagen, ett lugnt distansspinning. Sen rörde jag mig inte mer och hade jag fått välja själv hade jag nog åkt rullstol mellan sängen och köket.

I rädsla av att få energitorsk började jag klunka Vitargo på onsdagen, och kände mig ganska cool på jobbet med min flaska tapetklister. Nästan som proffsen. Det var innan jag insåg att kalorier från croissanter är mycket godare. Och att en Vitargo-stinn magen blir väldigt trög. Och att en otömd mage är tyngre än en tömd…

Anyway. Jag hade som vanligt inget mål med min maratonpremiär men tänkte att 4 timmar var en jämn och fin siffra.

Jag vet att jag ska ta det lugnt och att väggen kommer att komma. I övrigt vet jag inget. Vid det laget vet jag inte en hur Stockholm ser ut och vilken bro som egentligen är Västerbron. För den ska också vara hemsk har jag fått förklarat.

Sen springer jag. Utan koll på tider. Utan koll på var Fredrik befinner sig. Jag springer tills skylten visar 30K och bröstar upp mig mot väggen som ska stå där. Men den står inte där. Jag minns att jag tänker ”kom och ta mig då, väggen”, men den kommer inte. Vid 35 km börjar den visa sig och längtan mot målet gör sig påmind. Jag kommer i mål på 3:47 och förvånas över att inte se Fredrik i målområdet. Aldrig hade jag anat att han skulle komma inramlandes 21 minuter bakom.

2008 hade jag börjat blogga och den ofiltrerade race reporten finns här. Den som skrevs innan allt förvandlades till rosa lull.

Efter mitt första maraton kunde jag inte ta mig ner för trapporna till tunnelbanan. Jag hade ont i benen i två veckor efteråt. Det är den största skillnaden jämfört med nu. I övrigt har mitt tänk nog alltid varit ganska lika: det löser sig.

Det enda lopp jag egentligen tvivlat på om jag skulle klara var Ursvik Ultra 75 km. Jag var nästan övertygad om att det inte skulle gå. Vågade knappt starta. Det var en sån stark känsla att jag trodde den var sann. I efterhand har jag funderat på varför, jag tvivlade ju inte en sekund på Ultravasan 90 km. Skillnaden? Ursvik Ultra startade klockan 12 på natten. Och på den tiden ställer denna kropp inga garantier. I övrigt litar jag rätt bra på den.

Det blev en lång uppsats som svar på A-mammans fråga.  Sa jag att jag älskar frågor?

Upplevelselöparen har identitetskris. För i det lilla mysiga loppet finns ingen resultatlista på nätet i samma ögonblick man kliver över mållinjen. Nej, först ska arrangörerna renskriva anteckningar, kolla av målgångsfilmen, matcha ihop rätt person med rätt tid. I morgon väntas arbetet vara klart…

I ett och ett halvt dygn har jag gått och längtat efter listan.  Jag vet egentligen inte varför. För jag vet min tid, så när på någon sekund. Men det är ju kul att se hur jag stod mig i konkurrensen….

Fast framförallt vill jag nog veta vilka ryggar jag låg bakom, vem som sprang om mig på Nöbbelöv, och hur fort det gick för den där tjejen som såg supersnabb ut i starten. Jag vill veta hur långt efter killen kom, som jag sprang om vid sista vätskan. Jag vill nörda ner mig.

Men jag har tålamod, för jag vet vilket arbete som ligger bakom. I Stävie Trails premiärupplaga 2014 körde vi manuell tidtagning. Jag satt uppe halva natten för att ingen skulle behöva vänta. Det var fint. Fast redan nästa år ringde jag Racetimer…

Gillar du också att studera resultatlistor?

(För information tyckte jag om att läsa telefonkatalogen på tiden det begav sig. Är jag störd?)

Jag tror jag precis sprang det mysigaste och hemtrevligaste loppet ever.  Ni måste få höra. 

Kommer till startområdet en halvtimme innan start. Det är kallt som attan, och det känns helt underbart med ett omklädningsrum att uppehålla sig i. Även om jag råkar följa med strömmen en sväng in på herrarnas innan jag slutligen hamnar rätt…

I omklädningsrummet finns två toaletter utan lås, och vi alla hjälps åt att hålla vakt åt varandra. Kön är som mest fem personer lång och man hinner i godan ro gå både en och två gånger. Fast mest av allt är hänget i omklädningsrummet ett enda stort kafferep. Fast utan kaffe. Här finns det grymt trevliga personer att bekanta sig med i väntan på det jobbiga som ska ske. Här kan man vela om vätskevästens vara eller inte vara. Här kan man bestämma sig och ångra sig och bestämma sig igen. Med två minuter till start kan man ta sig ut i det kalla utanför,  och precis med några sekunders marginal få satelliter.

Jag vet inte vilken tid jag ska förvänta mig på 28 kilometer. Hur ofta springer man den distansen liksom? Jag drar till med 2,5 timme och ber Fredrik möta upp i målet för en kaffe på stan. Det visar sig bli lite galet, men mer om det sen.

Starten går i ett ljuvligt medlut och de första kilometerna bara tickar på. Det tar en stund att hitta sin plats i ledet, att hitta folket som springer precis så där lagom fort. Jag har tjejen i den gröna tröjan som håller ett klockrent tempo framför mig. Hon blir min taktpinne.

Loppet går på cykelvägar med den plattaste asfalt, och de första 7-8 km är det liksom bara rakt fram, precis som jag vill ha det. Sen vrider vi norrut till ett motlut som aldrig vill ta slut. Någonstans innan vätskan vid 10 km har jag passerat den gröna tröjan, men när jag stannar för att dricka blir jag frånåkt igen. Men jag tävlar ju inte…

Vi snirklar i bostadsområden och efter 15 km når vi Norra Fäladen och den plats jag bott på under hela min studietid. Här börjar det luta neråt igen och jag nostalgispringer mig förbi gamla lägenheter och barnens första dagis. Helt ärligt vet jag inte var kilometer 15-21 blir av.  Jag är 20 år tillbaka i tiden i mina tankar. Tuffande som en traktor. Och någonstans där har jag plötsligt passerat den gröna tröjan igen.

Jag hänger på bakom ett gäng killar ända fram till sista vätskan vid 24 kilometer. Då försvinner alla och jag förväntas hitta hem själv. Jag fokuserar och skärper mig mitt allra mesta. Jag. Ska. Inte. Springa. Vilse. Men det är bra snitslat. Jag tar mig enkelt ner mot Rinnebäcksravinen där det plötsligt börjar gå lite trögt. Sträckan vid reningsverksdammarna tar liksom aldrig slut och jag får vänta länge innan skylten 1 KM KVAR dyker upp. Då gläds jag åt att äntligen vara framme, en kilometer är ju ingenting. Om det inte vore för att den är typ rakt uppför. Med fyra hundra meter kvar uppmanas man att spurta, men det går inte i uppförsbacken. Och varför skulle det? Det går ju inte annars heller…

Glider över mållinjen efter 2 timmar och 11 minuter, 19 minuter tidigare än bestämt. Så får jag också vänta snällt i min ensamhet. Efter tio minuter skickar jag ett sms till Fredrik: ”Är i mål sen ett tag. Var är du?”

Han ringer. Från Alfa Laval, och den plats på banan där han står och hejar. Och undrar var jag blivit av. Hans teori är att jag har  blivit dålig i magen och tagit en tio minuter bajspaus. Det har jag inte. Jag har bara underskattat min förmåga som vanligt.

Fryser ihjäl i målgången men passar på att mingla runt med alla trevliga människor. Tävlingsledaren kommer fram och tackar för ett tips jag gett om enduropilarna, som använts i loppet. Någon annan kommer fram och flashar med sin Stävie Trail-buff. En tredje är glad för att jag ska komma och springa för musikhjälpen mitt i natten. Och så får jag ansikten på folk som kommenterat på min blogg. Någon annan frestar med tidslopp på bana och just i detta nu är jag hur lättlurad som helst. Visst ska jag prova det! Vi har så trevligt, både i omklädningsrummet och utanför.

Hade det varit tjugo grader varmare hade jag aldrig gått hem.

Lund Runt alltså. Lägg det på minnet vettja. Så kanske vi ses nästa år!

Sara skrev ett fantastiskt inlägg om löpning och prestation häromdagen. Och jag höll med om varje punkt.

Jag svarade henne i kommentarerna att jag också springer för att njuta och uppleva. För att jag mår bra och känner mig stark. Jag skrev att jag inte bryr mig om tider och att klockan mest används för att få jämna kilometer…

Så svarar Sara: ”Jag tycker du på ett himla bra sätt lyckas tävla lustfyllt”

Jag reagerar på ordet ”tävla”. För jag tänker inte att jag tävlar. Och om det är det jag gör,  talar det då emot min image att springa för upplevelsen? Kanske ger jag sken av att vara en prestationsnörd ändå?  Får man gilla lopp trots att man inte bryr sig om tider? Får man kalla sig upplevelselöpare fast man springer lopp? Får man gilla att persa fast man aldrig tränar för just det? Och varför springer jag ens lopp?

Om jag nu inte tävlar på loppen hade jag teoretiskt lika bra kunnat springa själv. Men jag gillar att vara del av ett sammanhang och dela min upplevelse med många. Jag älskar loppvibbarna, stämningen och den fart jag på något mystiskt sätt ofta lyckas uppbringa i dessa sammanhang.  Jag är inte med för att slå någon annan, och faktiskt inte ens mig själv. Jag är med för att inte missa festen.

Jag tränar hela tiden men aldrig mot ett speciellt mål, och när någon på instagram i morse började oja sig över att det bara var 5,5 månad till London marathon förstod jag liksom ingenting. 5,5 månader är  jättelänge. Jag är glad om jag vet vad som händer på lördag. Men så tränar jag aldrig till ett specifikt lopp. Jag ser till att vara i form nog att springa ett maraton vilken dag som helst. I fall det skulle dyka upp något kul, måste man ju vara redo…

Jag är därmed alltid i form men aldrig i toppform. Resultatet blir vad det blir, och eftersom jag inte tränar för en viss tid så blir jag aldrig besviken. Men faktiskt alltid nöjd. Nöjd för att benen bär mig i vilken fart den än må vara. Nöjd för att jag fått uppleva ett nytt lopp, en ny stad eller för all del en favorit-i-repris. Aldrig besviken alltid nöjd. En rätt så bra deal.

Det här var veckans i särklass flummigaste inlägg. Jag vet inte om jag benade ut något alls. Varken för er eller mig själv.

Fast det kan ju kvitta. Så länge man får springa.