Nu befinner jag mig i min hotellsäng. Mätt och belåten. Fötterna i högläge. Munnen full av djungelvrål. Skönt trött i hela benen och i huvudet. Den här känslan underbar. Den är värd varenda meter. Men vi tar det från början:
För första gången sedan jag vet inte när, var vi i god tid till starten. (Bajamajaköerna var mycket snabbare än i Göteborg, Stockholmarna verkar ha mindre besvär med magen…). 25-27 grader (dom sa olika hela tiden) kändes varmt och jag var lite oroad över hur det skulle påverka mig. Jag är rätt kinkig med temperaturer, både varmt och kallt. Jag vill ha lagom helt enkelt.
Första kilometrarna gick lugnt och fint, märktes att folk hade för avsikt att hålla igen. Annars brukar jag som slow-starter, bli ganska stressad när folk sticker i starten. Min strategi var att ta det riktigt lugnt första hälften. Jag var noga med att fylla på vätska vid varje station, mestadels sportdryck och spexade till det med gel vid 10, 20 och 30 km.
Det var en otrolig stämning i stan, musik, hejande människor. Jag blev glad i hela mig och efter 15 lätta km hade jag redan bestämt mig för att anmäla mig till nästa års lopp. Vädret påverkade inte mig något speciellt. Det fanns gott om duschar att svalka sig i och min alldeles egna svamp hjälpte också till att hålla värmen borta. Hade inga fickor över och fick förvara den i sport-bh:n. Så nu vet jag hur det känns att vara storbystad (i alla fall på ena sidan).
Västerbron var inga problem på första varvet, ett litet motlut bara och sen en skön nerförsbacke. Vid 21,1 km hade jag 1.55 och tyckte att jag nog hade såsat till det lite för mycket, hela 15 minuter sämre än göteborg. Bestämde mig för att öka lite och se hur det kändes. Benen kändes pigga och protesterade inte mot fartökningen. Räknade ner mot 30 km, där jag trodde att väggen skulle komma. Ville se hur denna omtalade vägg skulle kännas, samtidigt som jag var på krigsstigen och ville mucka lite med den. Dessutom var 30 någon slags magisk gräns, för längre än så hade jag aldrig någonsin sprungit tidigare.
När 30 km kom kände jag mig fortfarande pigg, och samma sak vid 31 och 32. Sen kom västerbron… Det gick trögare detta varv, men det gick. Jag fortsatte springa och någonstans vid 35 km kände jag att det började trötta till sig i bakbenen, både vader och lår. Blev svårt att hålla motivationen och kilometrarna kändes som mil. Insåg att jag hade en tid under 4 timmar om jag inte kroknade. Fortsatte mala. Vid 5 km kvar tog jag fram cykelmyggas hemliga vapen. Såg en pigg kopia av mig själv framför och rabblade mitt mantra: stark, snabb, snygg i takt till fotisättningarna. Funkade som sysselsättning i ett par kilometer.
När 3 km återstod började jag se slutet på eländet. 16 minuter skulle jag väl kunna uthärda? 1,2 km kvar, bara som till Konsum hemma….
Och där någonstans ser jag svägerskans storasyster. Hon skriker GUD VAD BRA DU ÄR! och det värmer i hela kroppen. Jag blir sprallig inombords och ökar lite. I publiken hör jag någon säga ”hon ser ju oförskämt pigg ut”. Och just då var jag det, även om det känts megasegt bara någon kilometer tidigare. Kommer in till stadion till tonerna av en jättebra låt (som jag redan glömt) i exakt rätt bpm. Här snackar vi skadat men jag låter benen pinna på i takt till musiken och vips är jag i mål. Glad och fnittrig och stolt. Får min medalj och en flaska vatten innan jag haltar iväg mot idrottsplatsen för att möta upp övriga (men dom var ju inte där!).
Det här var det coolaste jag gjort i träningsväg, men nu blir det löpvila ett tag. Det är ju inte så man skuttar i trapporna direkt. I morgon ska det shoppas, men bara i affärer i markplan. Godnatt!
