Mina första långlopp

A-mamman ställde en fråga i kommentarerna häromdagen. Den gick jag och grubblade på hela dagen. Jag verkligen älskar när ni får mig att börja fundera. Och svaret förtjänar ett helt inlägg.  Frågan: hur var min första halvmara och mara? Gick det också lätt? Kunde jag klara av dem utan problem eller var det stort för mig då? Hur förberedde jag mig? ”På tiden innan jag åt långlopp till frukost”…

Jag har alltid haft en tro på att det kommer att lösa sig. Att jag kan. Så länge det handlat om distans. På områdena fart och explosivitet har självförtroendet inte varit lika på topp.

Jag spontananmälde mig därför till min första halvmara, men först efter att ha testat att springa 13 km för att se om det gick. Det var en och en halv vecka innan Broloppet 2006, min halvmarapremiär. Kan man springa 13 kan man väl springa 21, tänkte hon som annars mest sprang milen och gick på Body pump…

Jag hade med andra ord inget träningsupplägg att luta mig mot och heller ingen aning vilken tid jag skulle förvänta mig. Tyckte att två timmar var en fin siffra men sprang i mål på 1:52. Året var alltså 2006, och loppet gick ett halvår innan jag började blogga. Därför saknas den race report jag mest av allt velat läsa…  Men i minnets rosa skimmer var det en härlig upplevelse och jag tror det var precis då jag upptäckte min inre traktor.

Två år senare var det dags för maratonpremiär. Svägerskan hade anmält sig till Stockholm 2008 och jag ville inte vara sämre. Jag hade klämt in ett par halvmaror däremellan och kommit upp en del i distans, men fortfarande hade jag ju aldrig sprungit längre än tre mil. Och vid tre mil BÖRJAR ju ett maraton, det hade jag minsann fått höra. Där skulle väggen stå och vänta och sen skulle livet inte längre vara en dans på rosor.

Jag hade fortfarande inte följt något upplägg men med ett par veckor till start hoppade jag på något program i ren panik. Sådär som jag fortfarande gör… Men när sista veckan av programmet visade sig innehålla löpning, hoppade jag av det. Jag skulle ju ha pigga ben och förstod inte hur man kunde ha det om man sprang den sista veckan. Jag hade hellre nästan sjukskrivit mig för att inte slita ut mig. Jag vågade knappt stå upp och än mindre träna. Mitt sista träningspass gjorde jag på måndagen, ett lugnt distansspinning. Sen rörde jag mig inte mer och hade jag fått välja själv hade jag nog åkt rullstol mellan sängen och köket.

I rädsla av att få energitorsk började jag klunka Vitargo på onsdagen, och kände mig ganska cool på jobbet med min flaska tapetklister. Nästan som proffsen. Det var innan jag insåg att kalorier från croissanter är mycket godare. Och att en Vitargo-stinn magen blir väldigt trög. Och att en otömd mage är tyngre än en tömd…

Anyway. Jag hade som vanligt inget mål med min maratonpremiär men tänkte att 4 timmar var en jämn och fin siffra.

Jag vet att jag ska ta det lugnt och att väggen kommer att komma. I övrigt vet jag inget. Vid det laget vet jag inte en hur Stockholm ser ut och vilken bro som egentligen är Västerbron. För den ska också vara hemsk har jag fått förklarat.

Sen springer jag. Utan koll på tider. Utan koll på var Fredrik befinner sig. Jag springer tills skylten visar 30K och bröstar upp mig mot väggen som ska stå där. Men den står inte där. Jag minns att jag tänker ”kom och ta mig då, väggen”, men den kommer inte. Vid 35 km börjar den visa sig och längtan mot målet gör sig påmind. Jag kommer i mål på 3:47 och förvånas över att inte se Fredrik i målområdet. Aldrig hade jag anat att han skulle komma inramlandes 21 minuter bakom.

2008 hade jag börjat blogga och den ofiltrerade race reporten finns här. Den som skrevs innan allt förvandlades till rosa lull.

Efter mitt första maraton kunde jag inte ta mig ner för trapporna till tunnelbanan. Jag hade ont i benen i två veckor efteråt. Det är den största skillnaden jämfört med nu. I övrigt har mitt tänk nog alltid varit ganska lika: det löser sig.

Det enda lopp jag egentligen tvivlat på om jag skulle klara var Ursvik Ultra 75 km. Jag var nästan övertygad om att det inte skulle gå. Vågade knappt starta. Det var en sån stark känsla att jag trodde den var sann. I efterhand har jag funderat på varför, jag tvivlade ju inte en sekund på Ultravasan 90 km. Skillnaden? Ursvik Ultra startade klockan 12 på natten. Och på den tiden ställer denna kropp inga garantier. I övrigt litar jag rätt bra på den.

Det blev en lång uppsats som svar på A-mammans fråga.  Sa jag att jag älskar frågor?

8 Kommentarer

  • Svara
    Lisa
    20 november, 2018 kl 07:27

    Åh, jag blir grön av avund, litegrann, av att läsa det där. Att springa in på 3:47, bara sådär-onekligen har du ju en viss löpartalang :-)
    Skämt åsido, det är en ganska Bra illustration till varför det här med tider lksom inte riktigt låter sig jämförasmed andras. Jag har verkligen tränat medvetet inför mina maror och än så länge inte hamnar under 4:23, men jag är lika glad ändå. Oc det här väckte så många funderingar att jag nog måste skriva ett eget inlägg…;-)

    • Svara
      Anna
      20 november, 2018 kl 17:48

      Vad spännande, det vill jag läsa! Jag kunde själv inte sluta fundera på hela dagen igår :)

  • Svara
    A-mamman
    20 november, 2018 kl 09:07

    Och jag älskar dina svar!
    Det stämmer som jag trodde, att du har talang för löpning. Jag skulle aldrig göra min första halvmara under två timmar. Jag hade väl inte ens tänkt tanken på en halvmara när jag var under 40. Late bloomer :) Men det är superintressant att läsa sådant här tycker jag. TACK!

    • Svara
      Anna
      20 november, 2018 kl 17:50

      Jag var inte så himla tidig på pucken jag heller. Första halvmaran vid 33 och maran vid 35. Då får man blomstra desto längre istället för att kompensera allt man missat :)

  • Svara
    Mia
    20 november, 2018 kl 15:51

    Spännande att få lära känna dig ”före bloggen” även om jag kom hit som läsare när du hade varit igång ett tag :) ALLTSÅ DEN DÄR VITARGON! Hahaha… Been there done that!

    • Svara
      Anna
      20 november, 2018 kl 17:50

      Ja alltså hur gick den ens ner? Dåtidens rödbetsjuice. Som by the way inte heller funkar på mig…

  • Svara
    Virtuell inspiration | A-mamman
    21 november, 2018 kl 08:32

    […] Här kan ni läsa svaret, om ni gillar löpning, träning och race reports. […]

  • Svara
    Ingmarie
    21 november, 2018 kl 21:22

    Jag fnissar fortfarande år kommentaren F sa när vi spranf halvmaran till Smygehuk när det nu var. ”Anna är ingen löpare”. S-å-f-e-l-h-a-n-h-a-d-e! :-)

  • Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.