Aktuellt

Musikhjälpen går i Lund i år och det ska bli roligt att ha buren inom räckhåll. Jag har redan berättat att jag ska springa två yrvakna timmar i Lonesome Runner’s insamling. Men det finns ju miljoner andra roliga insamlingar att haka på för den som vill ha en bra anledning att röra på sig.

Tycker man om att nöta spinning-sadel kan man med fördel roa sig 6 timmar på en spinningcykel på Actic Olympen i Lund den 16 december. Är man rädd för skavsår i brallan kan man dela upp timmarna med valfria vänner, kollegor, eller avlägsna släktingar. Upp till 6 personer kan man vara på en cykel. Men inte samtidigt då alltså…

Vill man ta det lite lugnare kan man yoga i Lomma  för samma ändamål. 12 december it is. Passar bra efter att ha Lucia-sprungit i Stävie dagen innan. Som förvisso är välgörenhet men till ett annat ändamål….

På Nordic Wellness i Kävlinge hålls sportloppis till Musikhjälpen den 16 december, och det är ett ypperligt tillfälle att skapa lite plats i den överproppfulla träningsklädeslådan.

Massa bra grejer på gång alltså. Och där skrev jag precis ett VÄLDIGT lokalt inlägg, av väldigt lite intresse för er utanför min tremilaradie. Så jag överlämnar åt er utomsocknes att fylla på med tips i kommentarerna om det händer något kul i era krokar. Något träningsrelaterat till förmån för musikhjälpen. Så att ingen missar ett tillfälle till en stunds svettig välgörenhet!

Vi måste snacka vintertights. 

Jag sprang en fantastisk runda i morse. I ett krispigt Malmö tassade jag runt medan solen sakta orkade sig över horisonten och hustaken. Jag har egentligen ingenting alls att klaga på, men jag måste få vara lite bitter. Vintertights alltså, vem designar sånna?

Den viktigaste funktionen med vintertights måste ju vara att inte glipa. Att inte släppa den isande luften inpå skinnet. Varför är då alla vintertights 4 centimeter KORTARE än vanliga tights? Och midjan 4 centimeter lägre…

Nu har jag förstås inte provat alla vintertights i hela världen men jag har ju ändå en sisådär 6 par här hemma. Alla med samma tillkortakommanden. Så nu behöver jag er hjälp. Vilka vintertights är långa i benen (alltså jag är inte extremlång, jag behöver bara ett par normallånga), och vilka lämnar ingen glipa i midjan?

Någon kommenterade mina vintertights på insta med kommentaren: ”klä sig varm eller springa sig varm”

Det funkar inte på mig. Så här års springer jag mig inte varm. Jag har full mundering inklusive tumvantar modell TJOCKA, och efter 13 km är mina kläder helt torra. Förutom buffen som jag snorat ner litegrann…

Det torde vara den här bristande värmealstringen som gjorde att jag inte ens märkte att det var 35 grader på långpassen i somras….

Det efterfrågas ett foto på mig till en presentation på jobbet. Att döma av de andras bilder ska den gärna vara neutral, med vit bakgrund och med håret i en jobbmässig frisyr…

Jag börjar scrolla runt bland bilderna i telefonen. Det finns miljoner bilder på mig, hur svårt kan det vara? Bara välja och vraka…

Okej, man kanske inte ska vara svettig på bilden? 85% går bort direkt.

Fortsätter leta. Det finns fantastiska bilder med de grymmaste bakgrunder. Men om alla kollegor står mot en vit vägg ser det kanske dumt ut om jag står på toppen av Lion’s head!

När jag som omväxling har lämpliga och osvettiga kläder på mig har jag plötsligt fått leopard-öron eller clownhår. Att lägga på fula filter är våldsamt kul när man är övertrött, men det kanske inte känns så seriöst på jobbet…

När naturbilderna, filterfejsen och svettbilderna är utsorterade återstår bilder på cappuccinos med flashig latteart.  Så mycket jag, men ändå inte helt porträttlikt.

Jag ger upp. Kollegan tar över. Går loss på min blogg i tron att hitta något. Efter någon minut hörs det från bordet bredvid:

– Alla bilder är ju bakifrån.

Tro sjutton. Det är ju bilderna man väljer när man glömt att tvätta bort kletet ur ögonen och snålblåsten gjort näsan alldeles grisrosa. Och snorig. Gör inte alla så?

Så tell me. Hur jobbdugliga bilder har du i din mobiltelefon?

Att råka hamna i en skog under orienteringstävling är som att tillbringa Black Friday på köpcentrum. Trångt.

Jag råkar förvisso inte hamna i orienteringsskogen, jag springer ju liksom dit just därför. För att möta upp med familjen och få skjuts hem. Men ändå. Jag är inte beredd på myllret av människor som möter mig när jag efter 17 km transportlöpning i min ensamhet slutligen kommer in i skogen. Där jag tror att tystnaden och lugnet ska möta mig men vaknar ur min dröm när tre mountainbike-cyklister swishar förbi mitt framför näsan.

Ser mig omkring och upptäcker att jag inte är ensam. Förutom de tre cyklisterna kryllar det av människor med kartor. Som myror i en myrstack, irrande åt alla håll. Det är en superhäftig syn, men lagom tills jag fått upp mobilen ur midjebältet är alla borta. För så fungerar orienterare. Dyker upp som gubbar ur lådor och försvinner lika fort. Mina bildbevis på den överbefolkade skogen är inte övertygande…. (hur många personer ser du?)

Springer vidare. Och ler för mig själv varje gång jag håller på att frontalkrocka med en orienterare med blicken i fastnaglad i kartan. Får lust att säga Bu men hejdar mig. Medelåldern på den mötande trafiken är 75+ och man vet aldrig hur det kan sluta. När Skåneleden korsar mtb-spåret och samtidigt passerar en orienteringskontroll gör jag en snabb riskanalys och inser att här kan det hända grejer. En överkörd orienterare eller en mtb-cyklist som får en SI-pinne mellan ekrarna.  Eller bara en vanlig transportlöparkrock med en helt oskyldig orienteringsskärm? Söndagar i skogen kan vara farliga ting. Har du också levt farligt idag?