Aktuellt

Jag har tipsat om Lundarundan förut, foto-orientering när det som bäst. Idag var det dags igen, för att hinna bocka av 2018 års upplaga innan årtalet känns helt förlegat…

Jag har Fredrik med mig som sällskap. Han har lovat att jag ska få sköta orienteringen och att han ska vara tyst. Annars hade han lätt avslöjat var alla kontroller fanns redan innan vi knutit skorna och därmed spoilat hela äventyret.

Det börjar bra. Jag är pigg och lyckas hitta de 3-4 första kontrollerna med ett fint flyt. Det kan bero på att vi befinner oss i det område där vi bodde under våra första åtta år tillsammans…

Därefter letar sig kontrollerna ut på okänd mark. Det är då äktenskapet sätts på prov. Kartan är i skala 1:10000, dvs JÄTTEPLOTTRIG. Jag kan helt omöjligt urskilja de mindre vägarna när jag springer. Allting skumpar och mina ögon är från tidig stenålder. Löparen i mig tycker det är bättre och hålla sig till de stora vägarna som jag kan se utan att stanna, även om det blir tråkiga vägar. Allt för det där sköna löpflytet mellan kontrollerna.

Orienteraren å sin sida tycker det är mer spännande att cruisa mellan husen, på grusgångar och cykelvägar. För att han KAN springa och titta på mikroskopiska cykelvägar samtidigt. Eller för att han VILL ha en ursäkt att stanna till ibland…

Eftersom jag vägrar att stanna hela tiden för att att följa med på kartan överlåter jag orienteringen till orienteraren. Stoppar undan kartan och tjurar en smula. Dessutom vet jag att vi är på väg till dotterns skola. För helt tyst lyckades han inte vara. Så vi bara springer. Men det känns som jag fuskar.

På hemvägen sätter jag ner foten, plockar upp kartan och fortsätter orientera efter stora synliga vägar. Ibland erbjuder jag orienteraren att få snedda över en gårdsplan, och jag ser lyckan i hans ögon. Att springa rakaste vägen måste vara orienterarens största dröm.

Som löpare har jag ju inget emot att springa lite omvägar för att samla kilometer. Och de meter vi sparade på hans natursköna genvägar fick jag ju ändå springa runt bilen när vi kom fram. Vem kan sluta på 18,65 kilometer liksom?

Jag vägrar trängas på julrea och slösa mina lediga dagar på trängsel och panik-köp av saker jag inte behöver. Jag vill maxa varje minut av mina lediga dagar och njuta i allt jag gör. Och inte gör.

Igår passade vi på att avsluta löppasset med skogshäng. Efter ett snabbt ombyte i omklädningstältet var vi redo för utelunch och invigning av julklappar.

Medan jag cruisar runt i min nya jacka har Fredrik lite mer bekymmer med värmeledningen i sin julklapp, mackjärnet med världens längsta handtag.

Första mackan blir svart. Andra blir mörkbrun. Tredje gången gillt kommer han på knepet. Värmer på den lite kort och låter den grillas på eftervärmen. Resultat perfekt! Tur att det var min macka…

Så här sitter jag idag. Utan nyinköpta rea-skor, stresshicka och sår på vassa armbågar. Skogen alltså. Så mycket bättre.

En bra runda hemmavid samlar jag ihop trettio höjdmeter. Därför är det kanske inte oväntat att det känns som det tar STOPP i Söderåsens backar…

Jag. Måste. Börja. Träna. Backe. Det känns som jag springer bakåt när backarna blir som brantast. Att jag liksom inte hittar min egen rumpa. Eller att den helt enkelt inte finns.

Det är den 26:e december. Om fem dagar är det dags för nyårslöftenigen. Jag ska köra samma som varje år (eftersom jag bara håller dem till mitten av januari) och utöka med ett till. Backträning.

I december 2019 är det jag som dansar i uppförsbackarna och hoppar jämfotahopp upp på stubben. Till skillnad från 2018…

Så här såg vi ut igår:

Idag var det lite mindre lockar i håret och lite mer svett på tröjan. Tre av fyra tog sig nämligen iväg till gymmet för en timmes jul-cross-cage.

För den yngsta i sällskapet är det premiär, och många av övningarna är helt nya. Ganska fort får hon ett mindre utbrott över burpeesarna och tjurar ljudligt över hur ont det gör i tårna (?). Jag tänker att det kanske inte var en sån bra idé ändå, det där med kvalitetstid på gymmet…

Sen händer det något. Hon får ett par rep i händerna och börjar svinga så det slår gnistor. Hon hoppar utfallshopp, torkar svett och ser pepp ut. Jag vet inte då vad som orsakat helomvändningen…

Sen får jag förklaringen. Hon har sett sin pappa. Som ser tio gånger tröttare ut. Som idisslar sura uppstötningar och har en svettpöl på tröjan i storlek av en mindre insjö.

Ju tröttare han blir, ju piggare blir hon. Och medan familjefajten pågår lullar jag runt i min egen värld. Hoppar hopprep, går som en ödla och gör ett taffligt försök på armgång. Plågar mina lats med hjälp av trx-band, och drämmer bollar i golvet.

På vägen hem säger den mjölksyraförgiftade mannen att den ENDA övningen han överlevde var när han fick drämma bollen i golvet. Skönt för honom. Jag sa inget om att han hade en fem kilo lättare boll än mig, och samma vikt som sin 15-åriga dotter, som för första gången besökte ett gym. Så vi låter honom hållas. Han var jättestark på boll…