Juldagsträning

Så här såg vi ut igår:

Idag var det lite mindre lockar i håret och lite mer svett på tröjan. Tre av fyra tog sig nämligen iväg till gymmet för en timmes jul-cross-cage.

För den yngsta i sällskapet är det premiär, och många av övningarna är helt nya. Ganska fort får hon ett mindre utbrott över burpeesarna och tjurar ljudligt över hur ont det gör i tårna (?). Jag tänker att det kanske inte var en sån bra idé ändå, det där med kvalitetstid på gymmet…

Sen händer det något. Hon får ett par rep i händerna och börjar svinga så det slår gnistor. Hon hoppar utfallshopp, torkar svett och ser pepp ut. Jag vet inte då vad som orsakat helomvändningen…

Sen får jag förklaringen. Hon har sett sin pappa. Som ser tio gånger tröttare ut. Som idisslar sura uppstötningar och har en svettpöl på tröjan i storlek av en mindre insjö.

Ju tröttare han blir, ju piggare blir hon. Och medan familjefajten pågår lullar jag runt i min egen värld. Hoppar hopprep, går som en ödla och gör ett taffligt försök på armgång. Plågar mina lats med hjälp av trx-band, och drämmer bollar i golvet.

På vägen hem säger den mjölksyraförgiftade mannen att den ENDA övningen han överlevde var när han fick drämma bollen i golvet. Skönt för honom. Jag sa inget om att han hade en fem kilo lättare boll än mig, och samma vikt som sin 15-åriga dotter, som för första gången besökte ett gym. Så vi låter honom hållas. Han var jättestark på boll…