Aktuellt

Lundarundan 2018

Jag har tipsat om Lundarundan förut, foto-orientering när det som bäst. Idag var det dags igen, för att hinna bocka av 2018 års upplaga innan årtalet känns helt förlegat…

Jag har Fredrik med mig som sällskap. Han har lovat att jag ska få sköta orienteringen och att han ska vara tyst. Annars hade han lätt avslöjat var alla kontroller fanns redan innan vi knutit skorna och därmed spoilat hela äventyret.

Det börjar bra. Jag är pigg och lyckas hitta de 3-4 första kontrollerna med ett fint flyt. Det kan bero på att vi befinner oss i det område där vi bodde under våra första åtta år tillsammans…

Därefter letar sig kontrollerna ut på okänd mark. Det är då äktenskapet sätts på prov. Kartan är i skala 1:10000, dvs JÄTTEPLOTTRIG. Jag kan helt omöjligt urskilja de mindre vägarna när jag springer. Allting skumpar och mina ögon är från tidig stenålder. Löparen i mig tycker det är bättre och hålla sig till de stora vägarna som jag kan se utan att stanna, även om det blir tråkiga vägar. Allt för det där sköna löpflytet mellan kontrollerna.

Orienteraren å sin sida tycker det är mer spännande att cruisa mellan husen, på grusgångar och cykelvägar. För att han KAN springa och titta på mikroskopiska cykelvägar samtidigt. Eller för att han VILL ha en ursäkt att stanna till ibland…

Eftersom jag vägrar att stanna hela tiden för att att följa med på kartan överlåter jag orienteringen till orienteraren. Stoppar undan kartan och tjurar en smula. Dessutom vet jag att vi är på väg till dotterns skola. För helt tyst lyckades han inte vara. Så vi bara springer. Men det känns som jag fuskar.

På hemvägen sätter jag ner foten, plockar upp kartan och fortsätter orientera efter stora synliga vägar. Ibland erbjuder jag orienteraren att få snedda över en gårdsplan, och jag ser lyckan i hans ögon. Att springa rakaste vägen måste vara orienterarens största dröm.

Som löpare har jag ju inget emot att springa lite omvägar för att samla kilometer. Och de meter vi sparade på hans natursköna genvägar fick jag ju ändå springa runt bilen när vi kom fram. Vem kan sluta på 18,65 kilometer liksom?

0

8 Kommentarer

  • Svara
    Märta Johansson
    28 december, 2018 kl 21:18

    Nu blev jag orienteringssugen igen!

    0
    • Svara
      Anna
      29 december, 2018 kl 17:58

      Det är bara att hoppa i nylonbyxorna och ge sig ut :)

      0
  • Svara
    Trail & Inspiration
    28 december, 2018 kl 23:08

    Alltså ta inte det här på fel sätt, men behöver ögonen från stenåldern kanske linser? ;-)
    God fortsättning!
    Kram M

    0
    • Svara
      Anna
      29 december, 2018 kl 17:59

      Alltså linser har jag redan. För närsynthet. Men det hjälper inte mot det där som händer efter 23…. när man behöver läsglasögon från shell. Och DET tänker jag aldrig ha på mig när jag orienterar :)

      0
  • Svara
    Ingmarie
    29 december, 2018 kl 23:03

    Jag är så fascinerad över ditt sifferjagande. :-D Särskilt när man inte kan veta till 100% om den där Gps:en stämmer. ;-)

    0
    • Svara
      Anna
      30 december, 2018 kl 10:20

      Man vet till 100% att den INTE stämmer. Fast det kan ju bli jämnt ändå. Att det är fel kvittar liksom :) . Fredrik sprang 1.2 kilometer längre än mig igår på vår 18 kilometersrunda som vi sprang tillsammans…. då slapp han springa runt parkeringen för att frisera sina siffror…

      0
  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    30 december, 2018 kl 21:04

    Trots att jag är orienterare tycker jag väldigt ofta att både kartan och kompassen är lite i vägen när jag ska springa. Varför detta letande, kan man inte lika gärna snitsla banan?! Hoppas ingen från klubben läser detta…..

    0
    • Svara
      Anna
      30 december, 2018 kl 22:15

      Snitslar is da shit. Jag lovar att inte berätta för någon :)

      0

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.