När man springer en morgonrunda tillsammans. Sida vid sida. Genom grönskande skogar längs snirkliga stigar. Man njuter av morgondoppet efteråt och den gröt som kokat sig själv under tiden.
Allt är liksom perfekt. Tills man kollar Strava…
Och inser att Fredrik har sprungit en hel kilometer längre fast vi sprang bredvid varandra.
Teknik är orättvist.
Jag har använt Icebugs i många år men bara för deras dubbars skull. I alla vintrar har jag njutit av dess grymma grepp på isigt underlag, men svurit lite i mungipan över deras osköna passform.
Förra året blev jag erbjuden att testa ett par lila trailskor, framtagna i samarbete med självaste Tove Alexandersson, Capra RB9X. Kunde man bara få lite av hennes förmågor i skogen hade lyckan varit total, för den trailelefant jag trots allt är. Skorna skulle passa för teknisk löpning och skyrunning. Till himlen nådde jag inte men jag letade fram lite skånska ”berg”. Min första test gick sådär. Jag stukade foten och var borta från löpningen i fyra månader. Nog mer på grund av den osynliga rot som hoppade upp framför mig än på grund av själva skorna. Utlåtandet av skorna lät vänta på sig. Faktiskt har jag inte vågat prova dem igen förrän nu. När löpningen äntligen flyter igen…
Så fick jag erbjudande om att testa ett par till. Fast jag knappt testat de första. Ett par blå Outrun RB9X som skulle vara mer dämpade och lämpliga för längre rundor i lite snällare terräng. Eftersom jag vid tillfället var ute efter just den typen av sko tackade jag såklart ja. Att testa skor är ju en ganska angenäm syssla så länge man inte stukar fötterna. Dessutom uppskattar jag Icebugs arbete med hållbarhet och tycker det är väl värt att lyftas fram – världens första klimatpositiva tillverkare av outdoorskor! Det ni!
Till skillnad från mina osköna vinterskor har båda dessa modellerna en mycket bättre passform. I alla fall för mig med ganska smal och platt fot. Jag upplever dem också lättare och mindre klumpiga.
Ska villigt erkänna att jag inte utsatt de lila skorna för den utmaning de egentligen borde testas för, stenar, terräng och tekniskt elände, men för de pass jag sprungit har greppet och löpkänslan varit bra.
De blå skorna för längre distanser är grymt snygga och de skor jag egentligen behövde bäst, men för min fot är de för mjuka och jag får problem med Mortons tår. Så himla synd.
Men för alla er som inte har sånna problem är det ju jättefint med hållbarhetstänk! Såklart är det allra bäst att inte shoppa skor så ofta. Jag behöver bli bättre på det….
*Inlägget är skrivet i samarbete med Icebug.
Du som har en Salomon vätskeväst har också en pytteliten visselpipa. Och förmodligen har du också någon gång stört dig på att den hoppar omkring och låter varje gång den slår i spännet på västen. Klick-klick-klick. I takt till dina steg.
Det händer mig varje gång. Jag petar ner den i fickan som finns där under men det tar inte många steg innan den letat sig upp. Klick-klick-klick. I alla år har jag hindrat mig själv från att slänga den. Tänkt att den är bra att ha om man kommer vilse. Eller i de lopp där visselpipa är ett krav. Men igår fick jag nog…
Jag får ganska dåligt humör av oframkomlig terräng. Av att tappa fart, snubbla och känna mig klumpig. När jag direkt efter gårdagens njutarpaus, med trögstartade ben, får bråka med rötter och stora stenbumlingar är humöret på minus. Då hörs ljudet. Klick-klick-klick. Jag är vanligen snäll som ett lamm men ibland tänder det till. Stubinen går av. Explosionen är ett faktum. Jag blir så irriterad på visselpipan att jag sliter av den. Hade det funnits en soptunna i naturen hade den åkt rätt ner, men nu får det bli fickan i stället. Leave nothing but footprints liksom. Inte visselpipor.
När jag kommer hem prov-visslar jag. Har faktiskt aldrig gjort det. Det låter som en tonårsvisselpipa långt innan målbrottet. Typ inget. Den skulle inte rädda mig på något vilsespring någonsin. Tänk på det när du springer omkring och låter klick-klick. Du gör det liksom helt i onödan. Ingen kommer höra dig när du visslar. Faktiskt mer troligt att du hörs när du klickar….
Eller är det bara jag som fått ett studsande ickelåtande måndagsexemplar?
Jag har ett rikstäckande gymkort på Nordic Wellness. Jag tränar förvisso bara på två av alla Sveriges anläggningar. Men det är värt ändå…
För Nordic Wellness är snarare mitt rikstäckande omklädningsrum med dusch. Där jag svidar om mellan morgonlöpning och kontorsjobb. Mellan Malmö Five och restaurangbesöket. Efter Prins Bertils Stig i Halmstad, eller som idag i Helsingborg.
Vi parkerar bilen i utkanten av Helsingborg. Cyklar 75 km och avslutar med ett dopp i havet. På NW i Helsingborg går vi in ofräscha och kommer ut som nya. Kommer till restaurangen utan svettränder i pannan och sand i skorna. Genialiskt alltså.
Förutom omklädning och dusch är förvaringsskåp i hela landet galet praktiskt om man vill ut och träna på främmande ort.
Och som man säger på SVT. Det finns naturligtvis andra gymkedjor också….
