Om fyra veckor är det Helsingborg marathon. Då ska jag springa i 42 kilometer utan att stanna. Efter dagens utflyktslöpning är jag lite orolig över just det. För jag stannade typ hela tiden…
Jag stannar inte nödvändigtvis för att jag är trött. Kanske mer för att skosnöret går upp, jag blir kissnödig eller att ett photo moment precis uppenbarar sig. Jag stannar för att rätta till mitt spibelt som börjat skumpa eller för att rätta till gummibandet som börjat glida och snart inte längre håller ihop mitt hår. Ibland stannar jag för att dricka och för att titta på ett slott. Och för att känna temperaturen i Sövdesjön.
Efter 25 kilometer med minst en miljon stopp har jag liksom ingen aning hur långt jag kan springa i sträck. Och det oroar mig lite. Det vore liksom pinsamt att missa maxtiden i Helsingborg, för att jag plötsligt måste fota upploppet, ringa en vän, kolla instagram eller knyta skorna. Jag tror jag har tappat det!
Fast skit samma. Jag hade en underbar ensamutflykt. Sprang ensam, åt ensam och drack kaffe ensam. Och jag hade fler rivsår av björnbärsris än orienterarna som var ute på annat äventyr. Det ni!