Med tretton dagar kvar till Helsingborg marathon checkar jag av det sista långpasset. Med en känsla av fjärilar i hela kroppen!
Efter två cykel-år pga skador är det faktiskt först de senaste veckorna jag börjat känna mig som en löpare igen. Jag har jobbat upp distansen och i viss mån kunnat öka farten litegrann. Jag springer inte längre och känner efter om det gör ont någonstans utan kan, som på fornstora dagar, bara stänga av hjärnan, koppla på autopiloten, riva av tre mil och njuta av färden.
Som mitt sista långpass inför Helsingborg marathon är bara det bästa gott nog. Jag väljer havet. Springer från Kävlinge till Lomma och tillbaka till Bjärred där familjen väntar med bigarråer och handduk. För när sommaren poppar upp som gubben i lådan får man passa på att avsluta med dopp.
Jag känner mig redo inför Helsingborg. Det kommer inte gå i den fart jag är van vid, men jag kommer att ta mig runt och jag kommer att njuta av färden.
Nu ska jag bara hoppa på ett marathonprogram och se vad man ska göra de sista två veckorna….
Vi cruisar i stans parker och längs långa kanaler med vatten. Råkar hamna mitt i ett Park run och får hejarop och pepp av publik och arrangörer. Vi har tydligen bara ”det sista kvar”, fast vi precis börjat…
