Aktuellt

Jag har vaccinationstid kl 08:30 och tänker att jag säkert får feber. Därför måste löpningen göras tidigt. 06:00 smyger jag ut genom dörren, innan en enda kroppsdel hunnit vakna…

På ett helt klanderfritt sätt springer jag min runda, kokar gröt och duschar SAMTIDIGT, och befinner mig på vaccinationmottagningen två minuter innan utsatt tid. Sprut-tanten är minst lika effektiv. I ett tjillenix är nålen i armen, och plötsligt sitter jag i 15-minuters-väntestolen för tredje gången.

Resten av dagen har jag väntat på feber och andra symtom som hade gjort det omöjligt att springa. Men inget kommer.

På så vis har jag liksom sprungit jättetidigt i onödan. Jag hade ju kunnat springa nu…

Fast ändå. Vem vill gå ut i duggregn klockan 16:35? Det känns ju faktiskt mycket mysigare att hoppa upp i soffan med en av alla tidningar som damp ner i brevlådan idag!

(Och för er som väntar på en recension av gårdagens rafflande body step…. stay tuned, den lämpar sig bäst på en fredag!)

Dottern ville prova Body step. Ni som var med på nittiotalet kan det där med step. Upp och ner på en bräda till klämkäck musik. Gärna i amerikasockar…

Hur som haver. Jag offrar mig att följa med. I ett svagt ögonblick får vi med Fredrik också. För den ultimata familjeförnedringen. Veckan går och idag är det dags. Fredrik avbokar pga covid och dottern pga jobb. Och plötsligt är det bara JAG som ska gå på Body step.

Med eller utan amerikasockar, jag kommer gå all in. Snurra åt fel håll och snubbla på brädan. Jag kommer få träningsvärk i vaderna, stuka några fötter och i morgon fundera på om det var en sån smart uppladdning inför Tjörnarparen…

Idag kickar jag igång mitt instruerande i Malmö. Jag har ett schema som bara funkar om man bor tre minuter från gymmet. En cykelklass kl 17 och en yoga kl 20:25.  En alldeles perfekt lång paus för dusch, middag och bloggande…

Men när klockan närmar sig åtta börjar morgonmänniskan att såsa till. Fundera i banor av soffa och filt. Men filt alltså, det finns ju yogasalen. Och på mattan kan man ligga raklång. Yogafolket borde kanske vara lite oroliga för att det kommer att bli en 45 minuter lång savasana….

Jag skäms lite för att min Covid blev så fjösig. Fredrik är fortfarande halvskruttig medan jag får värsta feelingen på dagens spontana långpass.

Solen skiner och jag kan inte hålla mig. Väderflexar och ger mig ut vid 14:30-snåret.  Har en svag förhoppning om att kunna få till det där missade sista långpasset, men tar inget förgivet. Vem vet vad covid kan ha för ess i rockärmen? Att svinga fram när man tror att allt är över och förbi?

Testar Hylliemilen-banan men kommer vilse åt alla håll. Därav årets fulaste karta på Strava. Men alltså…måste man verkligen ha högskoleutbildning för att markera en bana?

Anyway. Allt känns fint, nästan ovanligt fint. Trasslar mig ut från Hyllie och fortsätter över Limhamn och hem.  Precis när det är dags att sluta har jag jobbat upp ett jätteskönt flow och vill helst inte sluta. Men nu skriker det i cappuccinotarmen…

24 kilometer i 5:21-fart. Så lätt. En postcovidsurprise så god som någon.