Jag skäms lite för att min Covid blev så fjösig. Fredrik är fortfarande halvskruttig medan jag får värsta feelingen på dagens spontana långpass.
Solen skiner och jag kan inte hålla mig. Väderflexar och ger mig ut vid 14:30-snåret. Har en svag förhoppning om att kunna få till det där missade sista långpasset, men tar inget förgivet. Vem vet vad covid kan ha för ess i rockärmen? Att svinga fram när man tror att allt är över och förbi?
Testar Hylliemilen-banan men kommer vilse åt alla håll. Därav årets fulaste karta på Strava. Men alltså…måste man verkligen ha högskoleutbildning för att markera en bana?
Anyway. Allt känns fint, nästan ovanligt fint. Trasslar mig ut från Hyllie och fortsätter över Limhamn och hem. Precis när det är dags att sluta har jag jobbat upp ett jätteskönt flow och vill helst inte sluta. Men nu skriker det i cappuccinotarmen…
24 kilometer i 5:21-fart. Så lätt. En postcovidsurprise så god som någon.
Inga kommentarer