Aktuellt

Vi har en sömnutmaning på jobbet. Fyra veckor där man registrerar sin sömn via appen Sleep Cycle, och via små filmer lär sig mer om hur man ska förbättra den. Gott så. Men ibland bli man lite förvånad…

Idag säger appen att jag har haft kinkiga barn i sovrummet! Mig veterligen är min stora tjej i i Italien och min lite yngre är ju ändå 18…  Visst är hon lite kinkig ibland men jag tror faktiskt hon är oskyldig!

Som tur var spelar appen in alla ljud och jag kan konstatera att det är katten som varit kinkig! Förutom det blir jag anklagad för att snarka, men det är helt otvivelaktigt min covidsnuviga bättre hälft som är skyldig till de ljud som närmast liknar en gris.

Det enda jag hittills faktiskt varit skyldig till är harklingarna som blev mitt covid-signum. Och ett prat-i-sömnen som jag tyvärr inte lyckades tyda. Mer än: ”Jag tror att….. mummel…mummel….mummel….” och något som med vild fantasi kan tolkas som GRÖT.

Ja ni hör. Jag har fått en ny morgonhobby. Att lyssna på roliga ljud. Något ska man ju roa sig med när det är raceweek och man ändå inte får träna så mycket som man vill!

Det är nu man ska stänga av sociala medier och gå lyckligt ovetande in i sin egen bubbla. Det är 6 dagar till start och det är Tjörnaparsnack ÖVERALLT!

Någon har sett vildsvin mitt på dagen och många är bilderna där stigen förvandlats till en sjö. Ett par hotande minusgrader och vi kommer bergis få åka skridskor också. Folk har liksom lagt fram sin race outfit på köksbordet! 6 dagar innan!!! Fattar inte. Ska de äta bland svettiga trailskor i 6 dagar? Och ska de inte använda favoritstrumporna på tisdagens pass?

Jag är ingen stirrig typ. Egentligen lite för ostirrig för mitt eget bästa. Läser typ PM i bilen på vägen till loppet. Och kommer på, ett par timmar innan avfärd, att säkerhetsnålar inte ingick i nummerlappsutskicket. Det har hänt att jag kommit till New York utan löparskor och panikköpt gel av en privatperson på väg upp till Stockholm marathon. Men det är lite skönt med ostressen. I alla fall till paniken kommer…

Inför lördagens lopp oroar jag mest över Fredrik. Det skulle ju bli en heldagsutflykt med fika och fotbad. Långa samtal, photoshoots och gemensamt ont i fötterna. Men alltså, han provjoggade idag. Post-covid-joggen varade i 2,5 kilometer. Sen ville inte kroppen mer. På lördag ska den vilja 50 km…

Asfaltmaror springer jag helst själv, i min egen värld. Traillopp i ensamhet är öken. Jag måste hitta en backup-kompis! Dags att spana in startlistan…

Första lördagen i februari är det löpningens dag. Det har bästa Ingmarie sett till! Och en sån dag måste ju firas!

Vi firar traditionsenligt på Stävie Trail-banan och har bjudit in till löpfest i det lilla formatet. Med tramsiga tävlingar för att höja partyfaktorn. Vinsten såklart en semla!  Men först ska vi bättra på markeringarna…

Är på plats 08:30 för att springa ett varv med färgburken. Fredrik som är vaccinationssjuk printar semmelpresentkort och skickar ut mig med sprayfärgen. Såklart fungerar den inte. Gasen är slut och Fredrik har telefonen på ljudlös. Ett varv senare är banan fortfarande utan kompletteringspilar. Då har Fredrik (som fortfarande inte sett mina desperata rop på hjälp) kommit till tävlingsområdet UTAN mer färg.  En biltur senare och ett rejs genom skogen så har jag i alla fall markerat de 200 mest kritiska metrarna på banan. Och nu är jag lite svettig. Men. Alla kan banan. Och man kan inte komma jättevilse i en väldigt liten skog. Vi chansar och håller tummarna för att alla hittar hem.

Hur som haver. Personerna börjar strömma till. Några med hemmagjorda nummerlappar för en chans i snyggaste-nummerlapps-tävlingen. Några med strumpor på huvudet, för chans i kreativa-strump-outfit-tävlingen. Och vissa har VÄLDIGT många Stävie Trailbuffar på sig i tävlingen där flest vinner!

Men bäst av allt. Vi har en semmelgenerator. Där alla löpare får trycka på en knapp och de riktigt lyckliga vinner en semla.  Ja ni hör vilket barnkalas jag roddat ihop!

Ja, vi sprang också förstås. Och kröp…

Nu är det 4 veckor till det riktiga loppet. Det kommer bli grymt!

Jag är iväglurad på body step av dottern, som sen ställt in sin egen medverkan. Jag är själv. Ensam. Bortkommen bland vana steppare. Nervös.

Instruktören hälsar välkommen. Hon är i min ålder. Såklart. Vem annars steppar liksom? Klientelet är i samma åldersgrupp. Jag smälter in. Ingen har amerikasockar och alla ser högst normala ut. Men är det ett kafferep jag kommit till? Alla pratar med varandra. Så brukar inte den normala svensken bete sig. De skrattar. Förklarar för instruktören hur fantastiskt roligt det är med step. Att man ALDRIG kan få den känslan på något annat pass. Förväntningarna växer sig höga som träd. Vad ska jag få uppleva? Är det himmelriket?

Så frågar instruktören om det är någon som är ny och jag får villigt sträcka upp min hand. Body step har jag ju faktiskt bara provat en gång för tio år sedan. Att jag har en tio år lång karriär som step-instruktör innan dess bör ju vara preskriberat. Jag vet ju inte alls vilka coola moves som tillkommit på den här sidan sekelskiftet…

Jag tänker att hon väntar sig att jag ska gå åt fel håll, och inte förstå ord som mambo chassé och pivot turn. Men jag ska visa henne…

Det tar ungefär fyra steg. Sen är jag 23 år och har telepaterat mig till TRÄNA i Umeå. Det var där jag inledde min karriär som aerobic- och stepnörd. Jag har en sport-topp med Nike Swoosh och jazzballor. Är typ coolast i hela stan. Fast bara i min fantasi. För nu står jag med ett gäng femtioåringar i en sal i Malmö. Med sportbh:n väl dold under ett linne. Men peppen är total. Det klappas i varje paus. Folk har leenden från öra till öra. Det är rörelseglädje och nostalgi i ett enda stort fint paket.

Och jag är likadan. Sätter varenda steg. Fånler åt mig själv i spegeln och önskar att festen aldrig ska ta slut.

Fast berätta inte det för någon…