Jag är iväglurad på body step av dottern, som sen ställt in sin egen medverkan. Jag är själv. Ensam. Bortkommen bland vana steppare. Nervös.
Instruktören hälsar välkommen. Hon är i min ålder. Såklart. Vem annars steppar liksom? Klientelet är i samma åldersgrupp. Jag smälter in. Ingen har amerikasockar och alla ser högst normala ut. Men är det ett kafferep jag kommit till? Alla pratar med varandra. Så brukar inte den normala svensken bete sig. De skrattar. Förklarar för instruktören hur fantastiskt roligt det är med step. Att man ALDRIG kan få den känslan på något annat pass. Förväntningarna växer sig höga som träd. Vad ska jag få uppleva? Är det himmelriket?
Så frågar instruktören om det är någon som är ny och jag får villigt sträcka upp min hand. Body step har jag ju faktiskt bara provat en gång för tio år sedan. Att jag har en tio år lång karriär som step-instruktör innan dess bör ju vara preskriberat. Jag vet ju inte alls vilka coola moves som tillkommit på den här sidan sekelskiftet…
Jag tänker att hon väntar sig att jag ska gå åt fel håll, och inte förstå ord som mambo chassé och pivot turn. Men jag ska visa henne…
Det tar ungefär fyra steg. Sen är jag 23 år och har telepaterat mig till TRÄNA i Umeå. Det var där jag inledde min karriär som aerobic- och stepnörd. Jag har en sport-topp med Nike Swoosh och jazzballor. Är typ coolast i hela stan. Fast bara i min fantasi. För nu står jag med ett gäng femtioåringar i en sal i Malmö. Med sportbh:n väl dold under ett linne. Men peppen är total. Det klappas i varje paus. Folk har leenden från öra till öra. Det är rörelseglädje och nostalgi i ett enda stort fint paket.
Och jag är likadan. Sätter varenda steg. Fånler åt mig själv i spegeln och önskar att festen aldrig ska ta slut.
Fast berätta inte det för någon…
Inga kommentarer