Min kropp min maskin. Trots gårdagens 38 km samarbetade den mer än förväntat på sista dagens utmaningar.
Morgonyoga, löparstyrka, HIIT, och Musseintervaller. Fast det mest spektakulära är ändå doppet efteråt. I havet. För att jag inte vill komma hem med oanvänd bikini nu när jag för första gången tagit med den…
Fast det får jag göra ändå. För det blir direkt i efter löppasset. Friskt och härligt och den perfekta avslutningen på veckan. Tagga vilodag i morgon…
Någon har slängt ut ett tiotal mördande backar sedan jag sprang här senast. Bergspasset 2022 går till historien som jobbigaste ever. Och regnigast. Men precis lika kul som alltid!
Jag ska springa 10 km i bergen och de 28 km tillbaka till hotellet. Problemet stavas regn, och klädångesten är brutal. I konceptet ingår fikastopp och jag vill inte riskera att frysa ihjäl. Tur att jag uppgraderat min värskerygga med 5 liter och kan få med mig halva garderoben på resan…
Den första rundan på berget är blöt. Vi springer genom första vattenhindret redan efter någon kilometer och efter det är inga tår torra på väldigt länge!
Milen går fort och lätt och plötsligt står jag åter på den lilla kissluktande cafétoaletten och försöker byta om till torra kläder. Klämmer en bar och lite chips innan det är dags att bege sig av hemåt.
Snabbgruppen lockar bara ett fåtal löpare och de stackars ensamma snabbisarna bestämmer sig för att joina vår grupp. Det är lätt att bli nervös men de lovar att hålla 5:40-fart. Gott så.
Först går det ner och sen går det upp. Och upp och upp. Kan inte i min vildaste fantasi komma ihåg alla backarna fram till första fikastoppet. Jag dör en smula varje gång men återhämtar mig snabbt när det planar ut.
Fikastopp nr 1 bjuder på en vit fralla med ost. Lika god som varje år men jag hinner inte äta upp den. Oklart om snabbisar är sämre på att fika eller om det är vädret som inte lockar till långpaus, men strax är vi ute på asfalten igen. Med en kvarts fralla i munnen…
Backarna slutar inte och nu börjar jag tröttna lite på uppför. Och jag är inte ensam. Det känns som backarna suger mer än vanligt. Stundtals är det helt tyst i gruppen, men snart ska vi ju fika igen. Eller?
Fikastopp nummer 2 förhandlas bort. Jag misstycker faktiskt inte, jag är blöt in i märgen och längtar mest efter en varm dusch. Men kanske hade lite energipåfyllning gjort de återstående backarna lite mindre branta?
Nu kopplar jag in autopiloten och låter benen sköta jobbet de sista 11 km hem. Vissa backar är så tokbranta att vi måste gå, och lyckan är total när jag bestigit den sista. Nu väntar bara nerför och platt!
Plötsligt får några hemlängtan och tempot dras upp. Jag dras med lite lagom och hamnar någonstans i mitten av den orm som nu ringlar sig fram mot mål.
Den utlovade 5:40-farten på hemvägen slutade på 5:23. I 28 tokkuperade kilometer med 10 lika kuperade kilometer i benen!
Inte konstigt att jag känner mig lite tärd när vi pustar ut vid muren utanför hotellet…
Men inte värre än att en cappuccino och sju ton choklad kan råda bot på det! Till nästa år ska jag komma ihåg att det finns backar…
Vi gick all in och gjorde allt. Så här:
Vi väcker kroppen med en morgonjogg och äter en oförskämt lång frukost för att orka med fortsättningen. Höjdpunkten på buffén är de färdigskalade apelsinerna och de helt perfekt mogna avocadosarna. Själva höjden av lyx!
Efter frukost testar vi skivstång, som är typ body pump fast mycket kortare låtar. Skönt för jag hinner aldrig riktigt dö innan det är dags att byta muskel. Men kul att få lite styrka som omväxling!
Den stora omväxlingen kommer dock i form av afro. Tänk 30 stela löpare på en planka som ska stöta spjut, flaxa som fåglar, gräva, borsta fjädrar, hacka, måla, bära stockar, spana och kasta. Men alltså. Barfota under solen. Det blir inte bättre!
Lunchen är minst lika lång som frukosten och det blir nästan stressigt att hinna till banintervallerna. 16×40 sekunder ska avverkas men först får vi en snabbrepris av löptekniken. För att springa snabbt ska vi nu förvandlas till hjortar på språng. Det funkar så till den milda grad att jag kommer före självaste Mustafa Mohamed i mål på en av de 16….
Fast mest är jag glad att det ens blev några intervaller. Med en toadörr i baklås är jag nära att få springa mina intervaller mellan toastolen och handfatet, men jag lyckas ta mig ut med bara ett uns av panikfeelings…
Efter avslutat dagsverke kör vi after run på takterrass. Inte dumt alls. Men i morgon ska det regna…
Idag var det dags för en av veckans höjdpunkter: långpasset med tröskelinslag. Att vi dessutom fick sol på hela rundan gjorde inte saken sämre!
Efter att ha tappat självförtroendet en aning på gårdagens pass väljer jag en långsammare grupp idag. Vi ska springa sju intervaller. En på 3 km i maratonfart, 4 x ca 2 km i halvmarafart, 1 km i milfart och 1 km i fri fart. Totalt 20 km varav 13 med lite tjong under galoscherna. .
Vägen ut är medvind. Jag känner mig stark som ett troll. På tredje intervallen är jag välkommen ner på jorden. Då när motvinden liksom skapar en ogenomtränglig vägg. Men allt flyter och lagom till de sista två kilometersintervallerna får jag feeling igen. Trycker på gasen och glömmer för en stund det där löpteknikpasset som väntar bara några timmar senare.
Men alltså. På träningsläger funkar det mesta. När man slipper handla, hänga tvätt och dammsuga har man fasen en tusen gånger så effektiv återhämtning som hemma.
Därför är det inga problem att drillas av Fredrik Zillén i en timme, kuddpuffa med armbågarna, lägga gravidmagar på bardiskar, få olja i knäproteserna och släppa höfterna…
En helt ordförråd rikare kryper vi nu till kojs. I morgon väntar morgonjogg, skivstång, afro och löpintervaller på bana. Hoppas ni har det kul på jobbet! (Förlåt, kunde inte låta bli…)
