Aktuellt

Bergspasset årsmodell 2022

Någon har slängt ut ett tiotal mördande backar sedan jag sprang här senast. Bergspasset 2022 går till historien som jobbigaste ever. Och regnigast. Men precis lika kul som alltid!

Jag ska springa 10 km i bergen och de 28 km tillbaka till hotellet. Problemet stavas regn, och klädångesten är brutal. I konceptet ingår fikastopp och jag vill inte riskera att frysa ihjäl. Tur att jag uppgraderat min värskerygga med 5 liter och kan få med mig halva garderoben på resan…

Den första rundan på berget är blöt. Vi springer genom första vattenhindret redan efter någon kilometer och efter det är inga tår torra på väldigt länge!

Milen går fort och lätt och plötsligt står jag åter på den lilla kissluktande cafétoaletten och försöker byta om till torra kläder. Klämmer en bar och lite chips innan det är dags att bege sig av hemåt.

Snabbgruppen lockar bara ett fåtal löpare och de stackars ensamma snabbisarna bestämmer sig för att joina vår grupp. Det är lätt att bli nervös men de lovar att hålla 5:40-fart. Gott så.

Först går det ner och sen går det upp. Och upp och upp. Kan inte i min vildaste fantasi komma ihåg alla backarna fram till första fikastoppet. Jag dör en smula varje gång men återhämtar mig snabbt när det planar ut.

Fikastopp nr 1 bjuder på en vit fralla med ost. Lika god som varje år men jag hinner inte äta upp den. Oklart om snabbisar är sämre på att fika eller om det är vädret som inte lockar till långpaus, men strax är vi ute på asfalten igen. Med en kvarts fralla i munnen…

Backarna slutar inte och nu börjar jag tröttna lite på uppför. Och jag är inte ensam. Det känns som backarna suger mer än vanligt. Stundtals är det helt tyst i gruppen, men snart ska vi ju fika igen. Eller?

Fikastopp nummer 2 förhandlas bort. Jag misstycker faktiskt inte, jag är blöt in i märgen och längtar mest efter en varm dusch. Men kanske hade lite energipåfyllning gjort de återstående backarna lite mindre branta?

Nu kopplar jag in autopiloten och låter benen sköta jobbet de sista 11 km hem. Vissa backar är så tokbranta att vi måste gå, och lyckan är total när jag bestigit den sista. Nu väntar bara nerför och platt!

Plötsligt får några hemlängtan och tempot dras upp. Jag dras med lite lagom och hamnar någonstans i mitten av den orm som nu ringlar sig fram mot mål.

Den utlovade 5:40-farten på hemvägen slutade på 5:23. I 28 tokkuperade kilometer med 10 lika kuperade kilometer i benen!

Inte konstigt att jag känner mig lite tärd när vi pustar ut vid muren utanför hotellet…

Men inte värre än att en cappuccino och sju ton choklad kan råda bot på det! Till nästa år ska jag komma ihåg att det finns backar…

4 Kommentarer

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    25 mars, 2022 kl 20:06

    Som en swimrun-light! Tror de blöta skorna gjorde sitt till att det kändes segt. Det blir tyngre!!! Men du är grym som alltid!

    • Svara
      Anna
      28 mars, 2022 kl 20:13

      Jag tror det var att jag inte ficka fika lika länge som vi brukar :D

  • Svara
    A-mamman
    28 mars, 2022 kl 15:01

    Strongt! Om vi ponerar att jag hade kunnat springa det där passet (vilket jag aldrig hade klarat) så hade jag inte kunnat gå på flera dagar!

    • Svara
      Anna
      28 mars, 2022 kl 20:16

      Åjo, det hade du visst det kunnat. Sätt det som ett mål och boka en Portugalresa när du känner dig redo. Fast välj ett år med mer sol och mer fika :D

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.