Aktuellt

Förra året var jag fömodligen densom hade flest rapsbilder på hela instagram. En gång blev jag till och med ertappad av en rapsbonde med foten i klistret. Eller i rapsfältet. Fast egentligen inte I. Utan bara mycket nära. Som nybliven Malmöbo är det VÄLDIGT ont om gult i mitt flöde…

Jag har inte ångrat flytten en enda gång men nu saknar jag tamejtusan raps. Därför smider jag planer.  Men motarbetas lite…

Tänker att jag kan cykla till vår tomt i Skyrup på söndag. Det är åtta mil och massor av raps. Dessutom slipper jag tre timmar av vedklyvning som är själva anledningen till att vi ska dit…. Supersmart.  Tycker en av oss.

I teorin hade jag kunnat springa från Lund till Kävlinges Mat & Öl-festival i morgon. 14 kilometer raps för en hamburgare och tåget hem. Lysande om det inte vore för Lundaloppet på lördag. Det hade ju varit trevligt med pigga ben!

Och sista möjligheten: Att springa en sväng utanför Lund på vägen HEM från Lundaloppet. Då när man kan unna sig att vara hur trött som helst.

Alternativ två blir det inte.  Vilken av de övriga två det bli beror på vilket humör Fredrik är på, och hans humör är omvänt proportionerligt till hur stökigt vi har hemma. Jag ska nog gå och städa lite….

Jag lovade er en fortsättning på Göteborg. Det som hände när löpteknikkursen var slut. När hjärnan var mättad av instruktioner, men benen pigga på mer…

Eftersom tiden är knapp optimerar vi med lunch och kaffe på samma ställe. Det är Viktors kaffe vi är sugna på att testa, efter ett misslyckat försök under GBG FIVE, då vi möttes av en låst dörr…
Vi slår till på en avokado & Mozzarella toast och en latte. Precis så där lovely som det låter.  Och kanske precis det som får oss att piggna till lite. Att kliva upp klockan 04:40 sätter onekligen sina spår framemot lunch.

På agendan har vi Änggårdsbergen. En pärla vi hittade under samma GBG FIVE. En otippad vildmark mitt i Göteborg, alldeles för fancy för att låta bli. Även om man är lite trött.

Vi kör till Högsbo, byter om på en parkering, tillåter oss själva att gå i den branta backen upp till Axlemossen. När den flackar ut tar vi några löpsteg innan Fredrik konstaterar att hans ben inte ska springa. De tog stryk efter en tävling för två veckor sedan och har inte återhämtat sig. Jag får springa själv. Jag och mitt obefintliga lokalsinne.

Det är skyltat åt två håll, Eklanda och Botaniska. Om jag springer fram och tillbaka åt båda hållen får jag ihop en sexkilometersrunda. Det känns lagom med tanken på tiden och långpasset dagen innan. Men det var det där med lokalsinne! Och andra människors förmåga att skylta banor.

Det finns plötsligt två Eklanda. En hage och en skog. Det är bara gissa och hoppas på tur. Ibland finns ingen Eklanda. I alla fall inte åt det håll jag kommer ifrån. Vänder man sig om kan man dock ha tur att se skylten. Fast det spelar ingen roll. För här är fantastiskt och varje extra meter är bara en extra meter till energiboostkontot. Det är skog och vitsippor. Höjder, utsikt, mossor och dammar. Plötsligt hittar jag ändå till Botaniska. Jag vet att det är magiskt att fortsätta här, men nu behöver jag vända.

9 kilometer senare är jag fylld till brädden med ny energi. Och förstår inte hur jag kunnat missa detta ställe i alla år.

Änggårdsbergen alltså. Dagens tips till alla med lika dålig Göteborgskoll som jag!

En mara är typ 8,5 gånger så långt som ett Vårrus. En läskig tanke nu när det bara är 12 dagar till start…

Det brukar aldrig vara något problem att fördriva tiden men jag undrar ändå vad jag ska tänka på i alla timmar? Försöka förstå vad den danska klacken ropar? Beräkna höjdmeter på en trottoarkant?

Fast mer nervös är jag ändå för Lundaloppet på lördag. 10 km är som bekant värre än 42. Och om fem kilometer är läskigt så är tio lika läskigt fast dubbelt så långt. I en stad som bjuder på både kullerstenar, backar och skarpa svängar.

Men när klickfingret har varit framme så får kroppen lida. Och det blir säkert en bra genomkörare inför Köpenhamn. Lopp alltså. Hade nästan glömt att dom fanns….

Jag hade laddat på bästa sätt för pigga ben. Långpass i lördags och backpass i Göteborg i går. Som upplagt för superpigga ben…

Uppvärmningen går så sakta att jag tror jag springer baklänges. Av effektiv löpteknik syns inga spår. Men jag har i alla fall nära till bajamajan. I min egen lägenhet. Tre minuter från starten.  Men den som har närmast kommer alltid sist, det är sen gammalt. Därför får jag tränga mig in i startfållan bland alla gympande tjejer. Såklart ansluter jag till hälkickarna och knälyften, det är ju halva grejen med Vårruset. Men pga min sena ankomst hinner jag bara med två övningar. Sen är det slut. Vi har åtta minuter att tagga till och Marie Serneholt gör sitt bästa för att väcka liv i församlingen.

Själv spanar jag runt för att bestämma hur långt fram jag ska ställa mig. Det gäller att avgöra vem som springer lagom fort och beslutsmodellen är enkel. Det handlar om klädsel.

Ju mindre kläder, desto snabbare löpare. Det är ett statistiskt säkerställt samband.  Längst fram står tjejerna med superkorta tights och linne. Där kommer det gå undan. Och det är smart att ställa sig snäppet bakom om man inte vill bli omkullsprungen av en hop gaseller.

Själv har jag kort kjol och t-shirt. Snäppet mer påklätt. Därför ställer jag mig FÖRE tjejerna med långa tights och t-shirt. Ännu längre bak i ledet kommer långa tights och jacka. Och längst bak jeansfolket med ryggsäck.

Det visar sig vara en bra strategi. När vi lämnat startportalen har var och en sin plats i ledet. Jag springer i fatt en och blir omsprungen av en. Hamnar totalt på den åttondeplats jag legat på redan efter 100 meter. Egentligen helt meningslöst att jag sprang de sista 4,9 kilometerna….

Anyway. Fem kilometer är en jobbig distans men snabbt avklarad. Hinner hem, byta om och hämta picknickfilten innan resten av kollegorna är i mål. Därefter väntar en kulinarisk picknick i solen.  Eller i alla fall picknick. Det där med kulinarisk kan kanske diskuteras, när innehållet är en random blandning av sponsorprodukter. Förra gången det begav sig var det pitabröd med leverpastej och räksallad. I år serveras tortillabröd med råkostsallad, fetaost och oliver. En aning torrt när man redan är lite torr i munnen!

Tidsmässigt landade jag på 22:20 och hela 24 sekunder långsammare än 2017. Får jag skylla på Fredrik Zillén? Eller att långpass är en dålig uppladdning? Eller helt enkelt bara konstatera att det går utför…