Aktuellt

Löparklubben jag är med i har en sommarutmaning: vi ska tillsammans springa alla etapper av Skåneleden. De är hela 119 stycken till antalet och vi har redan börjat ta små tuggor av elefanten. Idag tog jag två.

Jag tar tåget till Lomma för att springa etapperna Lomma-Spillepengen och Spillepengen-Bulltofta. Jag är beredd på att själva utmaningen är att hitta hem från Bulltofta sen, utan guidning av orangea markeringar. Men det skulle finnas fler utmaningar än så…

Första utmaningen är att hitta startskylten i Lomma. Enligt hemsidan ska den finnas på torget utanför biblioteket. Problemet är att det är någon happening i byn och hela torget är fullt av brandbilar, karuseller, korvförsäljning och utklädda maskotar. Att hitta en skylt i kaoset är som nålar i höstackar, omöjligt.

Jag bestämmer mig att starta ändå och följer riktningen som verkar logisk enligt kartan på hemsidan. Men jag hittar inga markeringar. Snurrar runt i 500 meter innan jag hittar rätt. Allt pinsamt dokumenterat och uthängt på strava:

Anyway. Jag hittar skylten till slut och kommer iväg. Det är varmt och somrigt och benen känns som…. betong. Jag är nöjd med att INTE springa Stockholm marathon med benen jag förärats idag, och lufsar fram i sakta mak.

Vägen till Spillepengen är vilsesäker. Inte ens jag kommer fel. Jag känner mig stolt, och självförtroendet är på topp.
Genom Arlöv (eller Burlöv, vem vet ens vad som är vad?) flyter det på. Jag har sprungit här förr och känner igen mig. Tar mig igenom ”skogen” och över åkrarna. Jag har gott om tid på mig och känner ingen stress. Kvällens restaurangbesök är fortfarande långt bort…

Kommer in i Bulltofta och får se den berömda kohagen IRL. Blir sugen på att springa upp för backen en sväng, men vill ju ha en snygg Skåneleden-karta på Strava utan utsvävningar. För att klubbkompisarna ska se att jag skött mig…

I Bulltofta ska etappslutet finnas, och det bör vara nära. Men kilometrarna går. Och går. Plötsligt ser jag en skylt med Östra Skrävlinge och har i bakhuvudet att det ligger på vägen till Torup. Dvs på en annan led….  Plockar fram telefonen och inser att jag sprungit två kilometer åt fel håll. Det blir två kilometer till om jag ska tillbaka samma väg. Och nu börjar jag undra om jag ska hinna duscha innan restaurangen….?

Jag hittar tillbaka till Bulltofta. Därifrån ska jag under en stor väg, ta höger, runda en kyrkogård och sedan hamna på den väg som leder rätt in till stan. Det har Fredrik förklarat av ren självbevarelsedrift, för att slippa gå ensam på restaurang. Det låter lätt i teorin.

I praktiken är Bulltofta liksom omringat av stora vägar och jag tar mig under första bästa och svänger höger. Men där finns ingen kyrkogård. Jag är i tjottahejti och vet inte hur jag någonsin ska komma hem. Börjar bli hungrig också. En kort sekund funderar jag om jag bara ska sätta mig ner och gråta en skvätt. Över min totala brist på lokalsinne och känsla för vilket håll jag ska.

Sen bara kör jag. Driven av hunger och längtan efter cappuccino. Som synes på kartan blev det inte precis närmsta vägen men det blev en väg.

17 kilometer som blev 22.

2 timmar löpning. 2:30 inklusive pauser (nu fattar ni hur ofta jag fick kolla kartan…)

Jag fick stressa ihjäl mig till restaurangen, men jag tog två etapper. Nu har vi bara 114 kvar.

Nästan på dagen 10 år senare bubblar minnena upp. Stockholm marathon 2012. Den som var där vet. Den som var där kan känna känslan. De folktomma gatorna, de blå läpparna. Den bristande kontrollen av handmuskulaturen och oförmågan att öppna gels och knyta skor…

Det finns en samhörighet och ett samförstånd. Alla som var med delar ett minne. Det är coolt.

Och för er som inte var där: så här var det. (Ursäktar att alla bilder försvunnit från mina äldre inlägg, ni får ha lite fantasi…)

För er som var där och bara vill återuppleva lite hemskheter funkar inlägget också!

Och nej, bilden ovan är från ett helt annat år. Då man kunde springa i linne utan att frysa ihjäl!

I morgon är det dags igen. Vem springer? Och vilket väder har ni valt?

Jag trodde jag skulle slippa tvåhundringarna på bana för att Runacademy-passet krockade med dotterns bal. Trist, men i ärlighetens namn lite skönt. Intervaller är ju lite plågsamt…

Så ändrar de tiden. Just denna onsdag är passet flyttat till klockan 20.00. Och plötsligt finns inga undanflykter…

Klämmer in en middag hos andra dottern mellan balmingel och nämnda tvåhundringar. Det är så rysligt trevligt att jag kommer iväg lite sent och får rejsa till IP. Ramlar in till samlingen någon minut efter start och sen är det bara att åka med. Vi är en liten en nervös grupp. Alla är rädda för känslan. Ingen vill springa först…

Upplägget är 2 x 8 x 200 meter. När jag sprungit tvåhundringar i Portugal har det bara varit fyra stycken i stöten. Åtta känns mentalt mycket jobbigare. Det är ju halvvägs till evigheten.

Många är tankarna som dyker upp. Kommer jag att överleva? Är den här motvindsbrisen en orkan? Varför är långsidorna jobbigare än kortsidorna? Hur snabb är den där tjejen framför egentligen? Och ska det aldrig ta slut…?

Slut tar det. Och två sekunder efteråt är känslan underbar. Nästan så jag kan tänka mig att göra det igen!

Det verkar ju trots allt mycket jobbigare att gå på bal till klockan 03:00 i högklackat…

Det här är veckan då flödena ska fyllas med Stockholm marathon. Nummerlappar, skopanik, illa tajmade förkylningar och kolhydratladdning. I mitt flöde blir det inget sånt.

Jag skippade Stockholm marathon av två logiska anledningar. Den ena är att det är äldsta dotterns födelsedag, den andra är att vi har en stundande student för den yngre.

Men. Det var nog tokigt tänkt. Baserat på gamla fakta att man firar sina barn på födelsedagen. Tänkte inte på att hon inte fyller tio utan 23, och kan råka få en getaway av pojkvännen på självaste födelsedagen…

Baserat också på känslan av totalkaos innan den förstföddas student. Istället för känslan av totalt lugn inför den andra. Allt är ju löst, vi kommer ändå bara pilla navel på lördag…

Men jag fick ju Köpenhamn istället och det är ju minst lika bra! Springer du i Stockholm på lördag?