Aktuellt

Det finns egentligen bara ett väder som stoppar mig från att springa, och det är åska. Och nu åskar det.

Eller, stoppar och stoppar. Jag brukar hitta en lösning. För jag är min egen världsmästare på att inte behöva ställa in. En gång gjorde jag mig redo för ett 27 kilometers långpass på en 1-kilometersslinga,  men hade turen att åskan försvann en bit in i passet.

Idag ska jag inte heller ställa in.

Jag ska bara byta plats på löppasset och tvätten. Och studera min favoritsajt BALTRAD.

Där kan man se regnet komma, stirra sig blind, förstå ungefär hälften men ändå få en ungefärlig hum om när det är läge att gå ut…

Faktiskt nästan lite taggad….

Vi cyklar till (svär)mor för att säga hej på morsdag.  Cyklar sida vid sida (eller framför/bakom) under hela turen. Därför känns det lite snopet att Garmin ger Fredrik 7 mil för besväret och mig bara 6…

Tänker att jag ska jämföra filerna och se vilken som är rätt men min vägrar att laddas upp. Den är KORRUPT får jag veta i ett snajsigt felmeddelande. Studerar Fredriks och kan inte hitta några fel. Snitthastigheten känns rimlig och den innehåller inga konstiga omvägar ut i havet. Känslan i magen är dessutom sån, att 70 km känns mer rimligt än 60. Jag är tokhungrig.

En ny Garmin är kanske lite väl mycket att önska sig av sina barn på morsdag. Men deras pappa skulle ju kunna bistå lite…

Vore ju jättesynd att tappa en mil på löppassen. Så jag blir ute i fyra timmar i stället för tre för att få ihop mina tre mil. Det gör ju att jag inte hinner tvätta och dammsuga….

Den vinklingen är bra på problemet. Jag tror han går på den…

Långpass i skånsk ruskväder. Jag ljuger om jag säger att det inte tog emot…

Har alla världens kläder på mig, för nej, jag lär mig aldrig. Blåsten är inte så hemsk som den verkar, och regnet är på inget vis konstant. Jag svettas när jag trott att jag skulle frysa ihjäl. Så mycket oro i onödan.
Det här inlägget är inte till er. För jag vet att klämkäcka inlägg är det värsta som finns. Det är till mig själv. För att om jag någon gång googlar mig själv, eller tjuvläser min egen blogg (ja, det händer…), så kanske jag blir påmind om just detta: det är aldrig så hemskt som det ser ut. Ruskigt väder är coolt väder. Och vantar har man inte i maj…

Jag sumpade två löparsomrar med min höft. All vår superlättviktspackning har nästan förmultnat på sin hylla i förrådet. Allt det som vi köpte för mysiga löparäventyr med övernattning: 1,5-personerstältet, sovsäckarna så lätta att gravitationen inte biter på den. Grötkastrullen så tunn att den inte syns. Ja ni fattar. Lätt, dyrt och oanvänt.

Teoretiskt är det läge att dra ut på äventyr just i detta nu. Långhelg väntar och solen skiner. Jag är hel….

Men inte Fredrik.

Så utrustningen får snällt mogna lite till på sin hylla. En vacker dag kanske vi är springdugliga samtidigt….