8 x 200 m – mindre jobbigt än bal…

Jag trodde jag skulle slippa tvåhundringarna på bana för att Runacademy-passet krockade med dotterns bal. Trist, men i ärlighetens namn lite skönt. Intervaller är ju lite plågsamt…

Så ändrar de tiden. Just denna onsdag är passet flyttat till klockan 20.00. Och plötsligt finns inga undanflykter…

Klämmer in en middag hos andra dottern mellan balmingel och nämnda tvåhundringar. Det är så rysligt trevligt att jag kommer iväg lite sent och får rejsa till IP. Ramlar in till samlingen någon minut efter start och sen är det bara att åka med. Vi är en liten en nervös grupp. Alla är rädda för känslan. Ingen vill springa först…

Upplägget är 2 x 8 x 200 meter. När jag sprungit tvåhundringar i Portugal har det bara varit fyra stycken i stöten. Åtta känns mentalt mycket jobbigare. Det är ju halvvägs till evigheten.

Många är tankarna som dyker upp. Kommer jag att överleva? Är den här motvindsbrisen en orkan? Varför är långsidorna jobbigare än kortsidorna? Hur snabb är den där tjejen framför egentligen? Och ska det aldrig ta slut…?

Slut tar det. Och två sekunder efteråt är känslan underbar. Nästan så jag kan tänka mig att göra det igen!

Det verkar ju trots allt mycket jobbigare att gå på bal till klockan 03:00 i högklackat…