Aktuellt

Vi har knappt öppnat ögonen när jag lite försynt föreslår att Fredrik ska hänga med på en morgonjogg till havet. Utan någon som helst förhoppning om att han ska gilla idén. Springa dit, hoppa i, och springa hem. Jag säger det faktiskt mest på skämt. En kroniskt morgontrött person lurar man inte så lätt. Utom just idag. Han nappar. Och ingen är mer chockad än jag.

På en kvart är vi ute ur lägenheten. Med torra underkläder och en superliten handduk i vätskevästen. Det är friskt och nästan mörkt. Jag förstår fortfarande inte att det händer.

Vi hinner knappt ut från kvarteret innan en löpare springer förbi med pigga steg. Fredrik ser förvånad ut. FINNS DET FLER GALNINGAR?

Någon halvminut senare kommer nästa. Lite tröttare steg men dock. Han springer. Vad händer liksom?

Sen avlöser hurtbullarna varandra. En cyklist med en typ flaggstång på ryggen, ett gäng power-walkare, fler löpare…

Hakan trillar längre och längre ner. Det finns alltså en parallellvärld. Saker som händer när han sover som godast. Jag skrattar mest. Känner det som en bekräftelse på att det är jag som är normal. Inte sömntutan.

En kvart senare är vi framme med havet. Det friskar i. Stänker kallt. På bryggan står en nybadad kvinna och bara njuter. Med blicken mot soluppgången. Hon fryser inte alls.

Det ska vi inte heller göra. Inte sen. Men först. För vattnet biter nu. Tar andan för en sekund. Fredrik gör ett tepåse-dopp.  Ner och upp. Jag ligger kvar till kvinnan gått. Så jag får bryggan för mig själv till photoshooten.

Kläderna blåser åt alla håll men vi fryser inte när vi försöker peta ner blöta fötter i tajta strumpor.

Sen joggar vi hem. Piggast i hela världen. Med vinden i ryggen och solen rätt i ögonen. Ser ingenting men vet att han nog är ganska nöjd….

Jag verkar inte vara den enda med tvivelaktiga målgångsbilder från Köpenhamn. De bredaxlade funktionärerna verkar ha stulit showen för halva startfältet. Och sedan jag skrev min race report har det rasslat till med fler bilder till samligen. Som man uppmuntras att dela i sociala medier.  Men alltså, vad hade mamma tänkt om jag laddat upp den här?

Typ: ”du brukar väl inte ha blå tröja? ”

Eller den nedan: ”VAD HAR DU GJORT? HAR DU RÅNAT BANKEN? ELLER VARFÖR STOPPAR VAKTERNA DIG???”

Eller nästa. ”Har du klippt dig? Jag tycker du klär bättre i långt hår”

Och äntligen. En där jag faktiskt syns. I helkropp. Kanske vågar jag dela den utan att oroa min mor. Och vilken bedrift att jag lyckades klar mig utan att få mikrofonstativet i huvudet! Det kräver mer skills än att springa en halvara!

Tur i alla fall att jag inte slösade energi på någon målgest. Hade ju varit väldigt onödigt att hjula över mållinjen när ändå Asbjörn stal all uppmärksamhet…

Jag skulle mysa runt. Var det sagt. Men så var det något som triggade mina horn…

Lördag kväll. Läser resultatlistan från halvmaran i Skanör som precis gått av stapeln. Och det är då det börjar röras om i min myspysgryta. En viss annan Anna, som precis kallat mig snabb i Helsingborg har sprungit på 1:41. Fyra minuter snabbare än den ballong jag har för avsikt att följa. Och det faller ju på sin egen orimlighet. Jag måste ju leva upp till hennes bild av mig. Jag måste ta 1:40-ballongerna.  Det är 4:44-fart och verkar superläskigt. Är nervös hela kvällen.

Ett par timmar senare får jag veta att dotterns pojkväns bror också ska springa. Ännu ett mål att slå. Fast jag aldrig ens träffat honom. Fredrik tycker jag ska fokusera på mig själv, men min horn går liksom inte att styra. 1:40-ballongerna it is. Vad det nu heter på danska!

Loppet är fullbokat och 25000 pers är på väg till starten. Skånetrafiken kör med kort tåg dagen till ära och vi får stå hela vägen. Men är glada ändå att vi ens kom med, det var inte alla förunnat…

På plats i Köpenhamn ska vi ta metron till starten. Tror vi. Det tänker alla andra också och det finns inte en chans att komma med. Utom på ETT tåg som plötsligt uppenbarar sig.  En i gänget hinner hoppa på innan dörrarna stängs och tåget rullar iväg. Åt fel håll.

Hursomhaver. Vi kommer till startområdet och återförenas i vårt lilla gäng. Tillbringar en evighet i väskeinlämningen och stressas en smula av att det nu bara är tio minuter till start. Inlämningen tar galet med tid. För att klisterlappen med startnumret ramlar loss från alla väskor och folk behöver låna pennor och hitta säkerhetsnålar. Samma procedur som på maran i maj. Man kan tycka att de borde lärt sig sedan sist och skaffat bättre klister på lapparna…

In i fållan fyra minuter innan start. Ouppvärmd. 1:40-ballongerna är superlångt fram och jag vet inte hur jag ska lyckas tränga mig igenom folkmassan. Tar rygg på en tjej med vassa armbågar och snart har jag en ballong vid min sida. Nu kör vi! Hoppar upp och ner fyra gånger. Det får duga som uppvärmning.

Starten går. Det gasas och bromsas om vartannat. Ballongerna försvinner och jag hamnar bakom. Alla krockar med alla. Alla är i vägen. Och paniken över de borttappade farthållarna bubblar.

Tar mig upp på en trottoarkant som fungerar som omkörningsfil. Maxar för att ta mig ifatt ballongerna och är faktiskt lite småtrött redan innan kilometer ett.

Det lugnar sig lite och jag kan komma i balans igen. Fullt fokuserad på att inte snubbla på alla långa herr-ben. För ärligt, det är mycket bättre flow bakom tjejerna. Jämt och fint och inga armar och ben i konstiga riktningar.

Vid första vätskan tar jag ett par gångsteg, som jag alltid gör. För att jag ännu inte behärskar konsten att springa och dricka samtidigt. Jag får en bestämd knuff i ryggen av någon som inte gillar mitt tilltag.  I den här folkmassan funkar det inte med egna initiativ, här måste man flyta med i farten. Laddar mentalt för sista 18 kilometer utan dricka. Eller med dricka i näsan, håret och på tröjan… All over the place utom i munnen.

Svärmor och svärfar är på plats för att heja. Inte för att de någonsin kommer att se mig. Det är liksom miljoner människor här. Känner mig ledsen i ögat att de tagit sig hela vägen hit och inte kommer att få se mig. Men det ska ordna sig till slut!

Kilometerna tickar på ganska fort. Ballongerna har plötsligt hamnat bakom men jag tänker att de snart kommer ikapp. De gör de inte. Jag får förlita mig på någon annan istället och hoppas den håller hela vägen.

Kroppen känns lite sned men den funkar. Det är huvudet som spökar mest. Börjar längta till målgångskaffe innan vi ens hunnit halvvägs. Stoppar i mig lite gel för bättre tankar, och det funkar. Vid 18 kilometer dyker dessutom svärisarna upp och jag får extra energi för själva spurten. Eller spurt och spurt, det är mina långsammaste kilometrar!

Kommer i mål på 1:37:03 och är nöjd med det. Men det är nu utmaningen börjar.

Nu väntar en evighetslång väskutlämningskö och därefter den smått omöjliga uppgiften att hitta sina löparkompisar. Att ens välja vilket håll man ska gå åt är omöjligt. Det finns bara ett håll och det är att följa strömmen. Strömmen som råkar passera en kaffevagn. Med iKaffe.

Beställer en cappuccino och försöker betala. Med ett kort som inte fungerar i Danmark. Det går dåligt. En förbipasserande kille ser min desperation och svingar upp sitt kort. Bjuder. Vilken ängel liksom!

En stund senare är alla samlade igen. Vi äter empanadas och försöker att ta metron därifrån. Fortfarande lika fullt. Får gå. Försöker ta tåget till Sverige men det avgår INNAN tidtabell och vi missar. Men alltså. Vi är lika glada för det. Vi har ju sprungit lopp!

Summa summarum. Ett trevligt lopp men ALLDELES för mycket folk. Och alltså målgångsbilden….

De har lite att lära av Helsingborg marathon!

Det här är stora halvmarahelgen. Både i Skanör/Falsterbo och Köpenhamn ges möjlighet till en platt halvmara i perfekt löparväder. Några valde den ena. Några den andra…

För mig var valet enkelt. Jag ville ha folkfest och då är 25000 löpare i Köpenhamn svårslaget. Dansk publik är dessutom snäppet mer wild and crazy än den svenska. Det var inget svårt val.

Fast i efterhand hade Skanör kanske varit klokare. För den som tvångssparar pengar är en resa inom Skåne ett fynd jämfört biljetten över bron. Och för den som inte hittar i sitt eget vardagsrum hade chansen att hitta till starten varit betydligt högre i en skånsk byhåla jämfört men en dansk storstad! Och hur lönt är det ens att fråga efter vägen när man inte förstår svaret…

Så inför loppet i morgon är jag minst nervös över själva springandet. Istället oroar jag mig för att tåget ska vara inställt, att jag inte ska hitta starten, och för att jag (ifall jag hittar dit) inte ska hitta hem.

Men jag ser fram emot att lära mig vad 1:45-ballong heter på danska. 3:30–ballong finns sedan tidigare i mitt danska vokabulär men nu är det dags att utöka ordförrådet med ännu ett livsviktigt ord!

Och DET hade ju inte hänt i Skanör. Jag vet ju redan att det heter EJNÅFÅRTTIFIM-ballong i Skåne…