Aktuellt

Springkalender dag 5. Tio kilometer innan jobbet. Ett rejs mot cyklister utan lyse och damer på väg till bussen…

Hon springer ut framför mig. Med högklackade skor, en fladdrig dunkappa och handväskan över axeln. I ena handen ett paraply, och ett par hörlurar i den andra. Kan tyckas som en lätt match men hon är fasen snabb.

Jag befinner mig ca 10 meter bakom och lyckas inte närma mig. Det är inte så att jag maxar men jag springer ju i alla fall. I löparskor och ändamålsenliga tights.

Det klapprar under hennes fötter och allt ser fruktansvärt obekvämt ut. Men hur kan det gå så fort?

Jag har en fantastisk runda, benen känns lätta, allting flyter. Men ändå är det en obekväm känsla som är kvar när jag landat i soffan därhemma. Hur kunde jag inte komma ikapp en dam med täck-kappa?

Eller blir man så snabb av rädslan att missa en buss? I så fall ska jag ha en buss framför mig på mitt nästa marathon!

Dagens uppdrag är att bättra på markeringarna i Stävie-skogen inför Lucialöpningen den 12 december. Som upplagt för att riva av springkalenderns fjärde lucka i samma veva. INGEN vill missa ett tillfälle att springa på Stävie Trails fantastiska stigar. Om det så innebär ombyte på BAUHAUS parkering.

Fredrik har mancold. Därför får han räkna medaljer och inventera pilförrådet medan jag springer. Och som jag har saknat den här skogen. Det är liksom bästa sortens trail. Mjukt och gosigt utan stenar och jobbiga rötter. Och miljoner svängar så man inte ens för en sekund får långtråkigt.

Just idag är det fler cyklister än löpare på banan. Jag tackar högre makter för att de flesta av dem har skrikande bromsar som hörs flera minuter innan de dyker upp. Alltid beredd, aldrig överkörd.

Medan Fredrik köper färg svidar jag om. På Bauhaus parkering, i rutan längst bort från allt. Tro tusan att det ska komma en bil och ställa sig bredvid. Hur är det ens möjligt?

Färginköpet går så där. Killen på färgavdelningen är antingen ny på jobbet eller färgblind. Han får instruktionen SKRIKGUL och blandar en färg som närmast liknar vaniljsås. Helt omöjligt att se på en björk.

Därför får vi ta ut svängarna. Från gå våra små diskreta pilar och måla dit JÄTTEPILAR.

Fredrik som förstört åtskilliga kläder genom åren har tagit på sig en ändamålsenlig outfit till det facila priset av 69 kronor. Han är snyggast i hela skogen och skrämmer förmodligen slag på minst ett par stycken. Men roligast är ändå att hans nyköpta finplagg spricker i grenen när han sätter sig på huk. Ratsch! låter det i hela skogen…

Nu är banan laddad inför Lucia-löpning. På en varm sommardag i juli ska vi nog se till att byta färg helt. Vilken färg tycker du syns bäst i skogen?

Vi har varit på föreställning i Lund och jag är sådär skönt trött när jag sätter mig i bilen efteråt. Sätter på stjärtvärmen och plockar jag upp telefonen. Klockan är 20:30 och jag har ett meddelande. Med en fråga om jag möjligtvis är sugen på att springa långpass i Häckeberga morgonen därpå.

Funderar två varv. Julkalendern har bara gett mig 5 km i lucka 3 och det kanske är dumt att slösa en sån ”vilodag” på långpass. Nu när jag runstreakar hela vägen fram till jul. Men det som egentligen grämer mig mest är att jag behöver köra bil ut ur Malmö. Har liksom undvikit det sedan vi flyttat hit och känner mig ringrostig. Men traillockelsen är större än motståndet. Klart jag ska med.

Möter upp Johanna på en väl vald parkering som jag lätt kan hitta till. Sen börjar äventyret. Jag har ställt in vägen i Google maps. Det är INTE snabbaste vägen. Men den med minst galna bilister och hetsiga påfarter. Ibland via bostadsområden ska det visa sig. Ska man springa långpass med mig krävs inte bara löparskor utan även kartläsningsförmåga och ett visst mått av tålamod. Johanna besitter båda.

Det som verkar vara en gråmulen trist väderdag ska komma att överraska oss. Vi hinner inte springa långt innan snön börja falla. Den nervösa bilföraren håller tummarna hårt att det ska hinna sluta innan hemresan. Men tills dess passar vi på att njuta av det vita. Ta kort på det. Som bevis för att det faktiskt har hänt.

24 km är överstökat i ett nafs. Medan vi pratat om basflöjter, nackspärr, landsvägscyklar och julmat. Och medan vi supit in den fantastiska naturen och andats friskluft. Plötsligt har det blivit dags för hemresa. Klockan är 13:59 och exakt en minut före den cirkatid för hemresa som jag gett till Fredrik. Stolt som en tupp över att som omväxling inte komma en och halv timme sent…

Klockan 9 var Malmötrafiken snäll. Klockan 14 not so much. Jag håller tungan rätt i mun och försöker att inte krocka med bilarna som är som bollar i ett flipperspel. Överallt.

Tar oss hela vägen hem, helt okrockade, och kör in på vår gata. Där den enda lediga parkeringsplatsen kräver fickparkerings-skills. Jag har liksom inte fickparkerat sedan innan jag tog körkort. Det var 1991.  Ringer till Fredrik som kommer ut i ull-långkalsonger för att lösa biffen. Kan tänka mig att tanterna bakom gardinerna satt kaffet i fel strupe.

Sällskapslöpning på en lördag alltså. Vilken grej. Så glad för den spontana frågan och att jag faktiskt inte hade något planerat. Nu soffa och julkalender!

Min löpkalender fick inte hindra mig från att gå på mitt nyupptäckta favoritpass – HIIT 45 på fredag morgon. Jag fick både äta kakan och äta den igen…

Den brutalt ärliga instruktören låter mig åter igen veta när jag slöar till. När jag tappar hållning och fart.  Men jag älskar feedbacken som är spot on. Jag får veta vad jag kan ändra och hur det påverkar. Jag får veta att jag gör vissa saker för att omedvetet fuska och göra övningen lättare. Men jag får också veta när tekniken är klockren (höga knän!) och när utförandet förtjänar betyget MVG.  Och övningarna igen – helt nya! Jag som fortfarande trodde jag provat allt!

Ordentligt trött innan klockan åtta på morgonen alltså. Men sju timmar räckte för att pigga på benen till kvällens julkalenderlöpning. Nio kilometer in på kontot. För er som valt att hänga på min kalender – i morgon blir det fem!