Frånsprungen

Springkalender dag 5. Tio kilometer innan jobbet. Ett rejs mot cyklister utan lyse och damer på väg till bussen…

Hon springer ut framför mig. Med högklackade skor, en fladdrig dunkappa och handväskan över axeln. I ena handen ett paraply, och ett par hörlurar i den andra. Kan tyckas som en lätt match men hon är fasen snabb.

Jag befinner mig ca 10 meter bakom och lyckas inte närma mig. Det är inte så att jag maxar men jag springer ju i alla fall. I löparskor och ändamålsenliga tights.

Det klapprar under hennes fötter och allt ser fruktansvärt obekvämt ut. Men hur kan det gå så fort?

Jag har en fantastisk runda, benen känns lätta, allting flyter. Men ändå är det en obekväm känsla som är kvar när jag landat i soffan därhemma. Hur kunde jag inte komma ikapp en dam med täck-kappa?

Eller blir man så snabb av rädslan att missa en buss? I så fall ska jag ha en buss framför mig på mitt nästa marathon!