Aktuellt

Att pussla in en springkalender i ett späckat schema med julmiddagar, lucialöpningar, sjukgymnastbesök och kvällsjobb kräver sitt logistikproffs.

Jag är expert på att utnyttja tiden innan jobb. För att jag är pigg då. Idag fick jag dessutom sällskap av två trevliga ungdomar och lika många mindre trevliga råttor (!). Det är ett lätt pussel. Tills klockan närmar sig tre och den stora gummiklubban kommer flygandes. Idag var jag så trött på jobbet att jag nästan somnade till Luciatåget. Och det blir förmodligen en favorit-i-repris redan i morgon. Julmiddag med jobbet och enda löptid = morgonen.

11 days to go. Sen ska jag ha sovmorgon till åtminstone klockan sju.

Idag var det dags för den årliga reflexlöpningen i Stävieskogen. Dagen till ära kryddad med 7 minusgrader för extra vinter-feeling.

Kommer till samlingsplatsen en timme före start. För att Fredrik ska tända eldar och jag ska springa ut och stödmarkera lite ställen ute på banan. Sprayen jag ska använda visar sig vara slut och jag får ta plan B. Trafik-koner pimpade med en pil högst upp. Bra i teorin. Mindre smidigt att springa omkring med. En och annan hundägare tittar lite halvkonstigt på mig men jag försöker se ut som att det är helt normalt att springa med kon.

Jag är nästan helt ensam i skogen. Det är magiskt. Vintervitt och med andedräkten synlig framför mig som små moln. Jag fryser inte alls där jag springer omkring med min kon. Men säg den värmelycka som varar förevigt.

Tillbaka i startområdet väntar 20 minuter mingel innan start, och kylan kryper sig in i märgen. Tur att jag snart ska få röra på mig igen.

Folk har klätt ut sig till tomtar, lussebullar, lucior och annat vintrigt kreativt. Och tillsammans skapar vi ett fantastiskt tåg genom skogen. Vissa maxar men de allra flesta snackar sig runt. Med siktet inställt på lussefikat som väntar.

Föga anar jag just då att jag inte kommer att få något lussefika. Istället väntar en semla i odefinierbart skick i målgång.

Det är Stävies ständiga sponsor Bilanpassning-Björn som velat utvärdera hur en semla ser ut efter 6 km i löparrygga. Nu vet vi. Men smaken var det inget fel på.

När festen är över och alla vännerna gått hem, återstår det värsta. Att hämta hem de där konerna. Jag fryser så jag inte ens kommer ihåg hur banan ser ut. Banan som jag själv uppfunnit, som jag kan varenda centimeter på, bakifrån och framifrån och i sömnen. Jag fattar inte hur jag ska springa till min kon! Tar orienteringsdottern med mig och tillsammans springer vi som pingviner i dunjackor genom skogen. Med väldigt små steg och spikraka armar. Till ljudet av våra smattrande tänder…

Nu är hallen full igen. Och jag orkar inte ta hand om det. Det går ju att klättra!

Mina barn är stora men jag kan inte låta bli att hitta på jul-lekar och uppdrag till dem när vi ses på jul. Idag var det dags att samla fotomaterial till årets upplaga av foto-orienteringen. Löpandes såklart. För att göra två flugor på smällen… Jag har ju en lucka i springkalendern att bocka av!

När vi kommer till brottsplatsen, vår soon to be fritidshus/julstuga, visar temperaturen minus 6 grader. Och jag har bara tjockvantar, inte tjocktjockvantar som jag behöver vid den temperaturen. Det ska straffa sig.

Jag springer ner till sjön och hoppar sedan på Skåneleden i riktigt Hovdala. Fotar fågelholkar, fancy portaler och skyltar. För varje gång jag tar av mig vanten för en bild blir den aningens kallare. Och varje försök att stoppa ner mobilen i midjebältet blir mer och mer hopplöst. Fingrara liknar fiskpinnar och går inte längre att styra.

I den evighetslånga backen upp till Trähuset får jag tillfälligt upp värmen igen. Just när det är dags att fiska upp mobilen och ta av vanten igen…

Försöker ta en annan väg tillbaka men kommer bort mig lite. Rundan blir 3 km längre än tänkt och varje minut extra ökar risken att fingrarna liksom ska ramla av. Fryser så jag mår illa när jag öppnar dörren till sportstugan. Tur att att den pga anledning är uppvärmd till hela 15 grader…

Hoppar upp och ner tills fingrarna återfått hyfsat normal färg. Då slår det mig att jag inte ännu badat veckans vinterbad…

Tillbaka mot Malmö brassar vi stjärtvärme, rattvärme, kupévärme och alla sorters värme som kan tänkas finnas. Häller i oss en alldeles för varm latte innan vi svidar om till badkläder och ger oss av till havet.

3,5 grader i vattnet är flera grader varmare än luften, men det är fasen inte varmt. Den där isande vinden som skär genom kroppen på väg ner för trappan. Doppar mig och stannar kvar tills andningen lugnat sig. Går upp och sveper in mig i Fredriks åttiotalsbadrock som numera heter något så fancy som Dryrobe. De röda sockiplasten vetetusan om de fått något modernare namn efter 40 år…

På väg in från bryggan skakar jag tänder så jag blir orolig för emaljen. Tårna saknar känsel och fingrarna har återgått till fiskpinnar. Till nästa vecka har jag lokaliserat två förbättringsmöjligheter:

• Handvärmare att stoppa ner i vantarna efteråt
• Badhandskar så att det går att hålla i ledstången
• Varmare skor till efteråt
• Bettskena….

12 km är min standarddistans. Den som känns precis lagom lång. Nästan alla mina pass är just 12 kilometer. Utom på långpassen då.

11 km känns för kort och händer mest av tidsbrist på någon morgonlöpning. För att jag åtminstone ska hinna torka svetten ur pannan innan första Teams-mötet. Jag vet inte varför jag hakat upp mig på siffran 12. Och varför det skulle vara den mest optimala distansen of all times.

Anyway. I min springkalender är distanserna mellan 5 och 12 kilometer långa. Jag har betat många 5:or och 6:or senaste dagarna och när lucka 10 visar 12 kilometer sätter jag nästan i halsen. Plötsligt känns 12 kilometer som två varv runt solen. Hur ska jag ens orka springa SÅ långt?

Tar mig till Bokskogen för att få lite variation på löpartema. När man springer kort och varje dag ser man liksom samma gatstenar hela tiden. Behöver något nytt och fräscht. Och det får jag. I form av snö och höstiga träd, men framför allt i form av…. BACKAR!

För den vars rundor knappt når 10 höjdmeter är Bokskogen närmast att jämföra med Mount Everest. Den sprittande känslan i benen under de första vintriga kilometrarna försvinner ganska snabbt. När pulsen inte lämnat halsgropen på lite för länge, och när mjölksyran stumnat hela aktersidan.

Tar mig runt mina tolv, och konstaterar att 12 kilometer är jättelångt. Och undrar om jag någonsin kommer orka springa så långt igen…

Fast det ska jag. Annars får jag ju reklamera både julkalendern och Bokskogen.