12 km är min standarddistans. Den som känns precis lagom lång. Nästan alla mina pass är just 12 kilometer. Utom på långpassen då.
11 km känns för kort och händer mest av tidsbrist på någon morgonlöpning. För att jag åtminstone ska hinna torka svetten ur pannan innan första Teams-mötet. Jag vet inte varför jag hakat upp mig på siffran 12. Och varför det skulle vara den mest optimala distansen of all times.
Anyway. I min springkalender är distanserna mellan 5 och 12 kilometer långa. Jag har betat många 5:or och 6:or senaste dagarna och när lucka 10 visar 12 kilometer sätter jag nästan i halsen. Plötsligt känns 12 kilometer som två varv runt solen. Hur ska jag ens orka springa SÅ långt?
Tar mig till Bokskogen för att få lite variation på löpartema. När man springer kort och varje dag ser man liksom samma gatstenar hela tiden. Behöver något nytt och fräscht. Och det får jag. I form av snö och höstiga träd, men framför allt i form av…. BACKAR!
För den vars rundor knappt når 10 höjdmeter är Bokskogen närmast att jämföra med Mount Everest. Den sprittande känslan i benen under de första vintriga kilometrarna försvinner ganska snabbt. När pulsen inte lämnat halsgropen på lite för länge, och när mjölksyran stumnat hela aktersidan.
Tar mig runt mina tolv, och konstaterar att 12 kilometer är jättelångt. Och undrar om jag någonsin kommer orka springa så långt igen…
Fast det ska jag. Annars får jag ju reklamera både julkalendern och Bokskogen.
Inga kommentarer