Idag var det dags för den årliga reflexlöpningen i Stävieskogen. Dagen till ära kryddad med 7 minusgrader för extra vinter-feeling.
Kommer till samlingsplatsen en timme före start. För att Fredrik ska tända eldar och jag ska springa ut och stödmarkera lite ställen ute på banan. Sprayen jag ska använda visar sig vara slut och jag får ta plan B. Trafik-koner pimpade med en pil högst upp. Bra i teorin. Mindre smidigt att springa omkring med. En och annan hundägare tittar lite halvkonstigt på mig men jag försöker se ut som att det är helt normalt att springa med kon.
Jag är nästan helt ensam i skogen. Det är magiskt. Vintervitt och med andedräkten synlig framför mig som små moln. Jag fryser inte alls där jag springer omkring med min kon. Men säg den värmelycka som varar förevigt.
Tillbaka i startområdet väntar 20 minuter mingel innan start, och kylan kryper sig in i märgen. Tur att jag snart ska få röra på mig igen.
Folk har klätt ut sig till tomtar, lussebullar, lucior och annat vintrigt kreativt. Och tillsammans skapar vi ett fantastiskt tåg genom skogen. Vissa maxar men de allra flesta snackar sig runt. Med siktet inställt på lussefikat som väntar.
Föga anar jag just då att jag inte kommer att få något lussefika. Istället väntar en semla i odefinierbart skick i målgång.
Det är Stävies ständiga sponsor Bilanpassning-Björn som velat utvärdera hur en semla ser ut efter 6 km i löparrygga. Nu vet vi. Men smaken var det inget fel på.
När festen är över och alla vännerna gått hem, återstår det värsta. Att hämta hem de där konerna. Jag fryser så jag inte ens kommer ihåg hur banan ser ut. Banan som jag själv uppfunnit, som jag kan varenda centimeter på, bakifrån och framifrån och i sömnen. Jag fattar inte hur jag ska springa till min kon! Tar orienteringsdottern med mig och tillsammans springer vi som pingviner i dunjackor genom skogen. Med väldigt små steg och spikraka armar. Till ljudet av våra smattrande tänder…
Nu är hallen full igen. Och jag orkar inte ta hand om det. Det går ju att klättra!
Inga kommentarer