Aktuellt

Jag gillar att göra en sak i taget men idag överraskar jag mig själv med simultankapacitet extra allt. Bollar i luften och flugor på smällen är numera helt gjutna nya inslag i mitt CV. Så här:

Vi har en kyrkoutmaning i löparklubben som gått på lågvarv ett tag. Jag behöver bidra, och jag har 6 kyrkor på rimligt avstånd från Sportstugan. Samtidigt skriker träningsprogrammet till Helsingborg marathon att jag borde springa tusingar. Ett helt gäng dessutom. Men varför välja när man kan göra båda?

Mäter avstånden mellan kyrkorna och skapar ett upplägg i klockan som synkar med geografin. De två första kyrkorna plockar jag under uppvärmningen och därefter väntar: 4 x 1000 meter mellan kyrka 2-3, 4x 1000 meter mellan kyrka 3-4 och 4 x 1000 meter mellan kyrka 4-5.

Det är 90 sekunder gåvila mellan varje tusing, och setvila i form av jogg fram till kyrkan och photoshoot.

Efter femte kyrkan är det  5 km nerjogg till den sista kyrkan, där Fredrik och bilen väntar. Upplägget är värt Nobelpriset minst, och inget borde kunna gå fel.

Håller på dö på uppvärmningen. Det är redan 22 grader och mer ska det bli. Värmen, och det faktum att passet kommer att landa på 23 kilometer, kräver sin vätskeväst, Har du någongång sprungit intervaller i vätskeväst vet du vilken partykiller det är. Det finns ingen chans att känna sig lätt och spänstig man har två tunga bonusbröst på framsidan, varav det ena kluckar och skumpar omkring.

Planen blir att dricka upp så mycket som möjligt i början för att bli mindre framtung. Kyrkor brukar ju ha vattenkranar för fortsatt vätskebalans.

Eftersom jag har både banan och själva passet programmerat i klockan ser jag inte farten på intervallerna. Jag har valt att visa kartan, och tid kvar på intervallen. Därför har jag inte riktigt koll på hur fort jag springer och kanske går jag ut lite väl hårt….

Vid första kyrkan har jag avverkat 4 intervaller och förstår inte hur jag ska lyckas med 8 till. Det är sjukt varmt och jag passar på att ta photoshooten i skuggan. På det igen snäckan, you can do this.

Efter den lilla vilan känns livet lättare i en intervall eller två. Sen börjar jag undra VEM som egentligen kom på den här idén. Temperaturen är uppe i 26 grader och på åkern finns ingen skugga. Konstaterar i en Instastory efter intervall 8 att jag i alla fall har kyrkogården nära om det skulle skita sig.

Dricker ur det sista med förhoppningen att fylla vatten efter den tolfte och sista intervallen. Men alltså, vågar man dricka ur kranen på kyrkogården? Där det står en vattenkanna under. Tänk om det är regnvatten eller ännu värre:  vatten som runnit genom kyrkogården. Vågar inte….

Sista fem kilometerna går jag på tom tank. Tom på energi och tom på vatten. Som tur var sviker inte benen utan tar mig i mål fastän hjärnan sedan länge checkat ut.

Slänger mig på marken framför sjätte kyrkan med en skönt trött känsla i kroppen. Och den enda jag drömmer om är THE DUDE:

Påfylld med kaffe kan jag bara konstatera att dagens pass måste vara själva definitionen av multitasking när det är som bäst!

I väntan på att Fredrik ska bli löpduglig får vi ta till cykeln om vi vill upplevelseträna ihop. Idag dammade jag av min racer för första gången den här säsongen. Bättre sent än aldrig…

Vi packar med cyklarna och tar tåget så långt bort som Skånetrafikens sommarkort räcker. Från Bromölla ska vi sedan trampa för egen maskin de 73 kilometrarna till Ronneby och världens godaste Saltkolabiskvi.

Att cykeln ska vara i cykelbart skick efter ett år i förrådet är något jag bara tar för givet. Den ska visa sig fungera felfritt men så här i efterhand kan jag bli nervös över att jag inte ens testcyklade runt kvarteret först….

Vi trasslar oss ut ur Bromölla på små störiga cykelvägar med rötter och gropar. Vi hamnar på små vägar med mycket trafik och konstaterar att bara Skåne skånska vägar har. Sånna små vägar utan trafik, överallt och åt alla håll! Alla cyklister borde flytta dit!

Det är en hyfsat lättcyklad väg sånär som på sista 15 km in mot Ronneby. Då blir det plötsligt bergochdalbana och dags för löparbenen att visa vad de går för. Det blir en stunds mjölksyra, men tyvärr helt utan belöning i form av sköna nerförsbackar.

Första backen ner är brant och slutar med stopplikt längst ner. Jag hänger på bromsen tills knogarna vitnar. Nästa gång nerför är det grusväg med löst rullgrus. Inte läge att släppa bromsen och känna fartvinden alltså!

Men efter grus kommer en annan slags belöning. Lunch och fika på Mandeltårtan. Och alltså, den där biskvin. Jag hade kunnat hoppa stavhopp till Ronneby för en sån!

Det är tur att det finns fler galenpannor. Som föreslår löpning 47 km en helt random lördag i augusti. Det finns nämligen få trevligare sätt att umgås på!
Idag är det Skåneleden SL3 mellan Åstorp och Röstånga vi ska sätta tänderna i. Och vi har beställt det bästa väder!

Vi möts upp i Åstorp, dit Malmöfolket tagit sig med tåg. Jag som för närvarande befinner mig i Sportstugan har fått tigga till mig skjuts till starteb och en utplanterad bil vid målet i Röstånga. Logistiken kring arrangemanget sköter Fredrik som på köpet får ett långpass cykel och inte gnäller det minsta.

Anyway. Enligt Skåneledens kategorisering av leden ska det börja lätt, för att övergå till medelsvårt och avslutas med utmanande sista 12 kilometrarna mellan Klåveröd och Röstånga. Då efter 35 km när både benen och huvudet är som tröttast. En uppenbar snubbelrisk och den risken kommer jag visst att ta jag fasta på…

För den som aldrig umgåtts en hel dag i löparskor är det kanske svårt att förstå tjusningen men alltså: man hinner prata om allt, hinner bli trötta tillsammans, känna en gemensam längtan efter kaffe, skapa roliga minnen, leta dinosaurier och plåstra om varandras knän. Det blir liksom inte bättre.

Och det mesta går på räls. Efter en första bit genom skogen kommer vi ut på en grusväg över en åker. Det är så där härligt lättsprunget och mina ben gör ALLT för att fortsätta på denna autostrada på landsbygden. Så vi hamnar fel, såklart. Får vända och göra rätt. Vi genar över en scoutgård för att komma tillbaka till banan och passar på att fylla vattenflaskorna. Det kommer bli en varm dag och det är ont om påfyllnadsmöjligheter. Nästa chans är vid 30 kilometer där vi ser framemot fikastopp på Klåveröds vandrarhem.

Dagens enda mentala dipp får jag någonstans kring 20 kilometer. Jag börjar drömma om kaffe. Tillåter mig själv att zooma ut för en stund och tjuvlyssna på samtalen runt omkring mig. Om små tomtar som uppenbarat sig för någon. Om någon annan som roar sig med att lösa Palmemordet en gång om året. Vem behöver sommarprat när man har så här mycket spännande i bekantskapskretsen!?!

På Klåveröds vandrarhem tar vi lunch. Fredrik som studerat min Garmin säger att det inte var lunch utan långlunch. 1,5 timme har vi tydligen suttit och mumsat våfflor och druckit kaffe. Slå det den som kan! Fast…  minst en kvart gick åt att försöka få ner en Calippo-glass i en gammal Salomon soft-flask med för liten öppning. Ett life hack direkt från Instagram, som Johanna valde att testa denna varma dag. Oklart om det var värt mödan…

Efter lunchen är energin åter och humöret på topp. Maskinen lite trögstartad men kommer igång efter ett första sköna medlut. Nu börjar terrängen bråka lite mer och det är stenar och rötter minst överallt. Men jag tror vi alla är ganska bekväma med att ta det lugnt och småpromenera lite. Ingen vill riskera några vurpor.

10 kilometer senare når vi efter en brant uppförsbacke Kopparhatten och belönas med den mest magiska utsikt. Enda till Småland hör jag någon som säger men har inte gjort någon källgranskning på just det. Och här är vi ännu ovetande om att det är nu äventyret börjar. Två vurpor och två möten med dinosaurier på bara 8-9 kilometer.

Jag är först ut. Snubblar till och lyckas inte rädda. Flyger genom luften, landar på sidan och blir rullande ner för backen ett par varv. Solglasögonen flyger och det gör ont precis överallt, men jag är lugn. Det är blåmärksont och skrapsårsont men inte en enda stukad fot. En vinstlott i vurpor helt enkelt.
Vi stannar till och tvättar sår innan vi tar oss ner mot Skäralid för vidare omplåstring.  Det är där vi möter den första dinosaurien. Den är inte folkskygg och det är fullt med barn som klättrar på den. Joakim får vatten på sin kvarn. Det FINNS dinosaurier på Söderåsen.

Efter Skäralid möts vi av världens backe. Jag är förberedd efter alla mina löpturer i området. Varnar de andra för att deras hälsenor inte kommer att räcka till, men i ärlighetens namn är den inte alls lika farlig som jag kom ihåg den!

Sista 6 kilometrarna till Röstånga är föredömligt lättsprungna. Det rullar på fint hela vägen tills skylten 900 meter uppenbarar sig. Då är det Johannas tur att flyga i backen. Hon kör den mer klassiska stillen ”Platt fall” och ramlar raklång på magen. Någon omplåstring får hon dock inte eftersom hennes sjukvårdsmaterial sitter på mitt knä….

Tuffar sista biten in i mål. Klockan är strax efter 18 och vi har varit iväg en hel arbetsdag. Och vi har visst inte varit ensamma (zooma bilden…)…

Så där skönt trött sätter jag mig i bilen och kör hem. När sportradion spelar E-type skruvar jag upp på högsta volym, känner mig energiboostad till max. Fortfarande lyckligt ovetande om hur svårt det ska bli att sova när man har lyckats skaffa sig lårkakor, blåmärken och svidande sår på exakt alla håll på kroppen. Platt fall måste vara en bättre taktik….

Jag hade kunnat göra copy paste på något av de sjuhundrafjorton inläggen jag skrivit om denna fantastiska stäcka. Men varje gång är unik. Så det blir ett nytt inlägg. För att inget av de gamla innehåller risken att bli överkörd av en buss, eller svaret på hur man får en väldigt gammal man att spela huvudrollen i ens badfilm.

Det är Ingmarie som ska få stå ut med mitt sällkap precis som förra gången. Vi ses på Landskrona station och irrar oss genom stan för att slutligen hitta vattnet. Med tanke på de miljoner gångerna jag hittills gjort sträckan kan det tyckas lite märkligt att jag ändå inte hittar ner till Skåneleden. Varannan gång hamnar jag vid Citadellet och varannan någonstans längs den grusade väg som leder bort mot Borstahusen.  Gott så. Det hade ju varit värre om jag hamnade ute på någon åker någonstans…

Vi har beställt Ingmarie-väder, vilket såklart är identiskt med Anna-väder och är själva definitionen av sol och varmt. Den här sträckan är fin i alla väder men solen gör vattnet turkost och magin ännu lite större. Som vanligt på den här turen är upplägget INTERVALLER. Inte i form av springa fort-intervaller utan mer löpning växlat med foto-stopp. Ibland flera stycken inom ett par hundra meter. Utsikten är nämligen sån. Det är omöjligt att inte ta kort.

Själva fotandet är också det vi kommer minnas mest från rundan idag.

Hur vi riggar en kamera och filmar vår löpning över Hilleshögs dalar och sedan liksom måste springa tillbaka och hämta kameran och därmed behöver ta backarna ett varv till.

Eller när vi ska filma oss springanes framför en coolt målad vägg. När trottoaren inte räcker till utan Ingmarie springer över på andra sidan vägen för att filma därifrån. Hur hon sedan springer fram och tillbaka över vägen, mellan bussar och lastbilar för att få den perfekta filmen. Medan jag står på andra sidan och biter på naglarna i nervositet över att hon ska glömma att se sig för och få åka ambulans från platsen.

Bästa filmen är dock den från målgången. Badet på Gröningen. Där en mycket liten man i en högst aktningsvärd ålder liksom stjäl kameratid och dyker ner mellan mig och Ingmarie, ställer sig framför kameran helt ovetandes om att han kommer bli huvudperson i vår badfilm. Och där står han ett bra tag!  Men den filmen får ni av GDPR-tekniska skäl inte se!

Anyway. Alla filmöden till trots blir det en fantastisk löptur som alla andra gånger.  Lunchen och kaffet tar vi på Bruket efteråt, tillsammans med Fredrik och Anders som också hittat dit.  Maten är god men portionen i minsta laget.  Halvvägs hem på tåget har blodsockret redan nått fotknölarna.  Tur att man är gift sedan 24 år så att mannen på sätet bredvid vet när det är läge att vara tyst och titta på OS i mobilen, tills mat finns inom räckhåll!

Ett mellanmål senare är familjefriden säkrad, och jag kan åter se tillbaka på dagen med bara positiva känslor! Titta på galleriet nedan så fattar ni varför…