Aktuellt

Mellan banmarkering och bankbesök fick vi en lucka. I centrala Lund. På förädiskt avstånd till Löplabbet. Så vi gick dit…

Det är så trevligt med Löplabbet att man liksom känner personalen. Därför skäms man inte ihjäl för att hela jackan är full med lera… De vet ju var man varit! Passar på att försöka lura dit Angelica på en efteranmälan innan hon får lura på mig ett par skor.

Eftersom besöket är högst spontant är  förutsättningarna inte de bästa. Förutom leran på jackan har jag ett par orange/röda strumpor som brutalt missmatchar de lila skor jag fått tilldelade. Jag blir helt blockerad och kan inte tänka klart. Glömmer känna efter hur skorna känns, i själva förskräckelsen över mitt strumpval.

Extra värst blir det när jag behöver rulla upp mina byxor för en tur på löpbandet. Då syns det förutom färgen, hur fulla med katthår de är…

I polotröja och för löst spänd BH är det sedan dags att börja springa. Det är inte skönt någonstans. Men kul att se sig själv på skärmen. Med skelettet utritat. Hoppsan, som mina höfter hoppar omkring. Jag är helt koncentrerad.
När Angelica frågar hur det kändes har jag faktiskt ingen aning. Har bara fokuserat på de fula strumporna, den för lösa bh:n och skelettgubben på skärmen. Men hade de varit osköna hade jag väl känt det?

Velar mellan ett par New Balance Fujicell och ett par av mina trotjänare Brooks Hyperion Tempo. De sistnämnda matchar strumporna aningens bättre.

Beslutsångesten är total. Då är det bra att sånna som Mats finns. Som säger åt en att det är dags att prova något nytt. Och jag brukar lyssna på Mats. Idag är jag dessutom alldeles extra välvilligt inställd då han precis berättat om energiåtergivningen i mitt löpsteg. Som ligger på 9,39 och tydligen VÄLDIGT bra. ”Det är inte många som har sånt högt värde” säger han, och vem tusan kan INTE köpa skor då!

Så ja. Jag har blivit med skor. Det är livsfarligt med luckor i tidspussel. Och nu måste jag köpa nya strumpor…

Jag har ett motto i livet som skiljer sig lite från Fredriks:

”Vila först och jobba sen. Annars kanske du inte hinner vila.”

Det handlar inte om jobb som i arbete, utan jobb som i städa, laga mat, fixa i trädgården… Man måste vila först. Annars blir det liksom inte av…

Fast kanske ännu mer tillämpbart är det när det gäller träning:

”Träna först och jobba sen. Annars kanske du inte hinner träna.”

Och det är där konflikten uppstår.

För att jag tycker att ett morgonpass klockan 07.15 skulle vara den perfekta uppladdningen inför tre dagars non-stop-stävie-trail-jobb.

Fredrik tycker är dumt att börja jobba sent. Och tänker att man ju kan träna om det finns tid över i slutet av dagen. Men det finns det ju liksom aldrig. Och finns det så är jag ändå för trött…

Men ja. För att inte offra äktenskapet är jag beredd att ge mig. Komma otränad och småsur till skogen. Även fast det teoretiskt borde vara mycket farligare för äktenskapet…

Jag springer min onsdagströskel samma tid varje vecka. Därför märker jag verkligen hur ljuset är på väg tillbaka. 20 minuter ljusare varje vecka!

I början var det mörkt redan när jag gick ut. Sen kunde jag ta mig genom uppvärmningen innan mörkret la sig. Lyckan den veckan när jag hann ner till havet innan solen gick ner. För en magisk pre-intervall-photoshoot. Idag hann jag hela vägen hem utan att det blev beckmörkt. Kan man säga annat än BINGO om sånt.

3 x 10 min tröskel fick bli veckans tröskel. I brist på fantasi, och utan tid att knåpa ihop något nytt fancy.

Jobbet gjort. Nu öppnar jag Stävie-datorn för lite fix inför morgondagens nummerlappsutdelning. På fredag kväll ska jag hänga i soffan!

Vi sitter och planerar logistiken kring söndagens lopp. Hur mycket tid behöver vi till saker och ting? När beräknas vi vara klara med preppen på fredag och lördag? Och finns det över huvud taget någon tid till fritid…?

Såklart har vi glömt detaljerna. Har ingen aning om hur lång tid det tar att markera banan, eller köra släp över hela världen. Men Google maps glömmer inte. I Fredriks telefon har vi svaret på allt vi behöver veta.

7:16 körde vi hemifrån på fredag. Inte ens någon idé att drömma om favoritmorgonpasset alltså.

12:00 åt vi lunch på Matmakarna och då verkar det som vi var färdigmarkerade på banan. Eftersom vi enligt samma allvetande Google inte tagit oss tillbaka dit efteråt.

Däremot har vi spenderat en timme och 45 minuter i klubblokalen. Det är tiden det tar att lasta släpet alltså. Bra att veta. Men var körde vi med det? Jo till grannen närmast tävlingsplatsen. Tog visst 30 minuter att lasta ut.

Fika hann vi dock med på Atrium i Malmö klockan 16 så hela dagen höll vi visst inte på….

Sen var det lördagen. På plats i tävlingsområdet först kl 11. Varför så sent?

Svaret finns att beskåda i samma app. Vi har visst tagit en morgonkaffe klockan 09:30 på Love Coffee i Lund.

Bilen ska ha lämnat hemmet 08:45.

Men vad google inte vet, vet Strava. För i bilen åkte bara Fredrik…

På Strava finns en transportlöpning klockan 07:16 mellan hemmet och Love Coffee. Jag börjar få en bild hur det har gått till.

Och gick det förra året borde det gå i år. Synd bara att vindriktningen inte är lika gynsamm i år…