Aktuellt

Vi har projektdagar i Stockholm och jag anses tillräckligt frisk för att hänga med. Helt ärligt hade jag varit livrädd om jag träffat mig själv, men mina kollegor är mindre fega av sig. Kanske för att de inte tycker om att springa och inte ser varje förkylning som ett ofrivilligt springuppehåll…

Jag är inte hängig men snorar som en fontän. Kan utan problem jobba men alltså inte springa. Hade jag haft virkning som hobby hade jag inte varit lika hysteriskt rädd för förkylningar. Så det kanske är det som är skillnaden i rädsla hos folk. Själva konsekvenserna av snor.

Anyway. Jag ska till Stockholm med förkylning. Det är superbekvämt i jämförelse med vanliga resor i jobbet:

Jag har inte suttit i två timmar och skapat rundor som lämpar sig att springa klockan 06:00 på morgonen.

Jag behöver inte packa löparskor och löparkläder.

Jag har inte behövt pussla med tiden och fundera över när/hur jag lämpligast springer utan att verka helt asocial…

Jag bara åker dit i människokläder och behöver inte börja knorra vid 22-tiden för att jag vet att jag ska upp och springa.

Helt ärligt känns det ganska skönt. Och med tanke på att det ska vara minus 16 i Stockholm så gör det faktiskt ingenting. Embrace your förkylning liksom. Hitta fördelarna, och du blir en lyckligare själ.

Se det som ett visdomsord.

Det började som en skakning på övre däck. Eller en kittling långt ner i halsen. En föraning om att något var på väg…

Jag förtränger den första signalen. Tänker att det var inbillning, efter en dag på kontoret mittemot en superhostande kollega. Springer intervaller, som går helt ok. Fast det känns skumt över bröstet på nerjoggen. Det kanske inte bara var inbillning ändå.

Valsar runt i skogen och sätter upp pilar hela fredagen och laddar för långpasset på lördag morgon. Med en liten skum känsla. Lite högre upp i halsen tillsammans med en värmekänsla som jag vanligtvis inte är förunnad.

Fullt påklädd i löpmundering väljer jag att ställa in. Konstaterar att jag gått upp kl 06:00 helt i onödan och tvingar ut Fredrik på en morgonpromenad.

Sen preppar vi resten av dagen inför loppet. Hemma i mellosoffan igen känns inget som det ska. Och jag KAN inte bli sjuk nu. Lägger mig så tidigt jag hinner. Sover med strumporna på och hoppas på det bästa. Att allt ska vara som vanligt när jag vaknar. På raceday.

Det är det inte.

Jag snörvlar som en fontän och blundar för febern som blinkar på termometern. Gör något jag ALDRIG gör. Tar en Ipren och ”går till jobbet”.

I 12 timmar håller jag ställningarna. Ser till att hålla avstånd till folk och spritar händer.

Sen kommer kraschen. I soffan.

Andra gången sjuk sedan nyår. Det konstigaste som hänt sen jordens skapelse.

Och om 12 dagar är det Portugal…

… ska ni få höra ”behind the scenes”. Idag nöjer jag med att konstatera: det gick sjukt bra!

Till skillnad från sommarens TGS-lopp (där allt som gick fel, gick fel) flöt allt HELT enligt plan. Jag fick nypa mig i armen flera gånger. Fundera på VAD vi egentligen hade glömt? Eller om tidtagningsleverantören verkligen skulle komma ihåg att infinna sig….

Men nej. Inget gick fel. Ingen sprang vilse, medaljerna räckte, mat blev över och solen sken. Och nu sitter vi här igen. Trötta som troll. Med hela lägenheten full av skrot. Och orkar inte ta tag i nått. För det enda vi vill är att läsa feedbacken i sociala medier och skriva och tacka alla personligen. För att de kom och spenderade sin söndag med oss. I en pytteliten skog. Som ingen visste att den fanns. Men som nästa år, på det tionde året, nästan till och med vi själva vet att den gör det.

Om ni var i Stävie idag. Som löpare, funktionär, sponsor eller publik. TACK!  Ni är världsbäst.

Och ni andra. Ta er till Stävie nästa år. Då firar vi 10. Det kommer bli fest.

All markering är uppe, alla inventarier hämtade,  och alla punkter avcheckade på to-do-listan. Jag skulle säga att vi är redo. Med ett undantag.

Vi har 100 st årtals-taggar att montera på lika många medaljer. Sånt där som lämpar sig utmärkt framför ett halvtråkigt teve-program. Och det kan inte vara en slump att just Melodifestivalens semifinal startar om exakt EN minut. Därför avslutar jag detta blogginlägg och kör sista rejset mot 2023 års Stävie Trail. Tagg för tagg.

Och på tal om tagg. Vi är taggade. I morgon kväll är vi vrak. Men det är värt det. Varje gång.