Aktuellt

Vi skrattar när vi ses i hallen. För vi ser på pricken likadana ut. Frånsett lite rynkor och 30 års allmänt åldrande. Vi har valt precis likadana kläder och känner oss som ett gammalt gift par på campingsemester. Dottern är på besök i sportstugan och vi ska springa. Få folk att tro de ser dubbelt…

Dagens pass är mest en formkoll för att se om kroppen är återhämtad efter förkylningen. 10 kilometer är beställt och jag väljer en platt runda från Hässleholmsgården och längs Finjasjön hem. Solen skiner från klarblå himmel och snön knastrar under skorna.

Det är under den här rundan jag ska inse att min dotter är störd. Löparstörd. Hon springer med ett leende över hela ansiktet och klargör med jämna mellanrum hur härligt hon tycker det är att springa. Jag tror hon använder alla superlativ som finns för att beskriva det som vi alla löpare känner när vårkänslorna börjar sippra fram.

Och jag är stolt. Stolt över henne, och över mig själv som lyckats lura i lite löparvett i henne.

I morgon är det ett lite längre pass beställt. Och brantare. Jag hoppas entusiasmen håller i sig även när det börjar bränna lite i låren!

Dottern kommer på besök till sportstugan i helgen. Med förväntningar på löparläger. Mamman kämpar för att bli av med de sista resterna av förkylningen. För när dottern vill springa vill man liksom leverera…

Jag har varit i liknande situationer tidigare. 2019 speed-återhämtade jag en stukad fot på 5 dagar för att inte göra dottern besviken. Jag hade lovat att hänga med när hon skulle springa sin första halvmara på sin 16-årsdag. Eller återhämtade kanske var fel ord… Lindade väldigt hårt var närmare sanningen…

Och nu ska jag alltså kraxa ut det sista snoret och göra mig redo.

Lite strategiskt har jag föreslagit en kortare runda längs sjön i morgon. Som slipper driva upp någon puls. En formkoll om det ens är möjligt, och som en inkörsport till tyngre rundor på söndag.

Tanken på löparläger är så lockande att jag tänker att snoret försvinner av blotta förskräckelsen.

Springa. Gå omkring i långkalsonger och tjocksockar (ett av de norrländska ord jag vägrar att göra mig av med!). Dricka kaffe under filt, lägga pussel och tjuvkika på melodifestivalen. Spela spel och äta gott.

Löparläger alltså. Jag kommer att ordna fler. Och ingen går säker.

Kan knappt fatta det men om 9 dagar är jag i Portugal. Därför har jag börjat missbruka väderprognoser och plockat fram överstrykningspennan och veckoschemat…

Progosen är lovely de närmsta dagarna men det verkar mulna till lagom till nästa lördag. Kanske får vi lika ”fancy” väder som förra året. När vi fick ställa in teknikpasset med Fredrik Zillén för att det VRÄKTE ner. Där den tysta överenskommelsen var att bara lägga upp bilder när det var solsken. För att familj och kollegor inte skulle skadeglädjas där hemma i vårsolen…

Egentligen behöver jag inget schema. Jag kan det i sömnen. Fast i år är det kryddat med spinning. Inte så att jag tror jag kommer nöta någon cykelsadel för det. Det blir nog den vanliga tipptoppkombon av löpning, cirkelpass, yoga och dans.

I övrigt hoppas jag träffa en massa gamla bekantskaper, och förhoppningsvis några nya. Jag håller tummarna för att slippa använda (och återanvända) ansiktsmask och plasthandskar, och för att min och andras feedback på maten gjort underverk till årets menyer.

I min drömvärld har havremjölken nått Portugal, men det är nog att drömma för mycket. Jag är ändå nöjd att efter 10 år knäckt nöten att Portugisisk ”cappuccino” är gjord på grädde och kanel, och att jag därför slipper gå på den risgrynsgrötsmakande nitlotten igen. Vill man ha cappuccino i Portugäl är det kaffe med mjölk man beställer. Se det som ett tips från coachen. Skumma kan de ändå inte…

9 dagar kvar. Undra var jag har mina löparshorts…?

Är i Stockholm med kollegorna. Åkte från ett soligt Skåne kl 06:00 och hamnade på Polarexpedition i huvudstaden 4,5 timme senare…

Frågan kommer upp hur vi ska ta oss från stationen till kontoret på Humlegårdsgatan. För den som inte har tränat på en vecka är svaret enkelt, vi ska gå. Då har jag inte stenkoll på hur grisigt väder Stockholm har att erbjuda. I tåget är det ju varmt och skönt…

När vi kommer ut slänger jag upp väskorna på ryggen och börjar gå, medan kollegorna sladdar omkring med sina rullväskor i sluddet på trottoarerna. Det talas om taxi och någonstans låter det lite lockande, men min autopilot är påkopplad och jag tänker att det går lika fort att gå som att vänta på en taxi. I alla fall för den som inte har rullväska med snö i kugghjulen…

Jag försöker peppa upp stämningen men inser att jag nog borde vara väldigt tyst. Erbjuder mig istället att ta en väska, så som jag ibland får ta packning från Fredriks när han börjar tjura… Ingen nappar. De är krigare med väskor på släp.

20 minuter senare är vi framme. Dyngblöta. Men jag fick i alla fall röra på mig…