Anna

Under marathonveckan är jag inte jättelätt att ha att göra med. Så stressigt, med så många livsviktiga beslut…

Det börjar med matnojorna. Inte för mycket blomkål och kikärter. Vill inte ha gaser from hell på själva race day. Men pasta! Kolhydratladdning är ju gott. Fast inte BARA pasta. Vill ju inte bli hård i magen och bära runt på massa extra last. Och…. har jag inte lite järnbrist ändå? Kanske borde äta de där köttet som jag oftast inte äter. Men tänk om magen slår bakut bara för att den är ovan…

När matbesluten landat kommer förkylningsnojorna. Är det inte lite rispigt i halsen? Och vågar jag gå till jobbet? Det gjorde jag. Men jag gick hem innan klockan 10 pga kraxande kollega. Thank God för hemarbete!

Hemma i min ensamhet är det ingen som påminner mig om att dricka. Det är annars en uppgift mina kollegor tagit till sig med hull och hår. Jag är sämst på dricka vatten och utan någon påminnelse riskerar jag komma uttorkad till start. Skålar med mig själv men ändå blir det för lite.  Problem också att jag åt rödbetor igår. Det ska ju vara bra. Men alltså, man ser ju döende ut när man går på toa. Hur ska jag veta om färgen är ljusgul när rödbetan färgat allt blodrött?.

Järntabletter? Magnesium? Coldzyme? D-vitamin? Resorb? Tar fram allt men glömmer. Medan jag tar en ostmacka för säkerhetsskull.

På listan: massage, foamroller och sova mycket, men tiden bara försvinner. Jag hinner inte med. Klippa tånaglar, måla fingernaglar och köpa sporttejp. Det är fasen stressigt att springa marathon.

Jag irrar omkring som en yr höna. Ser favoritshortsen skrika till mig från tvättkorgen. Just ja. Man måste ju ha rejskläderna rena också. En tvätt på det. Och så var det det där med gel-förrådet!?!

På söndag ska jag vila…

Jag la ut en bild på min fotled på instagram. Jag tyckte själv den var ganska nätt men uppenbarligen såg den helt förskräcklig ut. Det var många skrämda emojis bland kommentarerna. Och råd.

Råd om vila, högläge, linda och is. Allt såklart jätteklokt i det akuta skedet. Men efter någon dag kände jag spontant att det inte var lönt. Att min fotled snarare behövde blodgenomströmning och rörelse. För att få svullnaden och gå ner och för att undvika att bli stel. Så jag tog med mig fotleden på Body Pump redan dagen efter. Den protesterade inte, mer än i trappan ner från lägenheten. Nästa dag provade jag både spinning och yoga och det kändes inte ett dugg. Och svullnaden la sig mer och mer.

Jag fick bara ett råd som gick mot strömmen. Det som sa: ”se till att foten inte stelnar till”.  Och det var det jag valde att lyssna till. Rådet kom från Ingmarie som tycker vila är ungefär lika tråkigt som jag. Det var också till henne jag lite försiktigt skickade frågan: Tror du jag vågar springa idag?

Det vore ju rent dumt att fråga sin egen mamma tänker jag. Bättre att fråga där man får det svar man vill ha.

Ingmarie säger spring, så jag springer.

Fast helt ärligt lägger jag mer tid på själva tejpandet än löpningen.

Tejpen sitter som berget på rullen och det kräver hela min samlade armstyrka att få ut en bit som ska räcka från insida till utsida av underbenet. Och den proceduren ska jag göra FYRA gånger. Innan jag ska börja snurra åttor runt fotleden. På youtube ser allt plättlätt ut, men alltså… när tejpen tejpar fast sig i sig själv för fyrtiofemte gången är jag beredd att ge upp. Slänga ut tejpen genom fönstret och ställa in min marathonstart.

Men jag omprövar mitt beslut. Kämpar i tjugo minuter till och ger mig sen iväg.

Känner efter. Det känns i foten, i andra foten, i knät, i axeln. Kanske en dum idé det här. Fast det måste väl vara bättre att det känns överallt än bara i foten? Efter någon kilometer släpper allt. Det är bara tejpen som känns. Den där hemska känslan av att vara inlåst samtidigt som någon sliter av ett plåster väldigt långsamt.

Tejp. Det värsta värsta. Jag ska muta Fredrik med fyra miljoner för att sätta dit den på lördag. Men hade det inte varit snyggare med en rosa?

Ibland undrar jag varför jag bloggar. Över all den tid jag lägger ner. För vad?  Men ibland är det bra!  För här i bloggen hittar jag allt jag behöver. T ex HOPP inför lördagens marathon.

Efter lite grundlig research vet jag att inget är omöjligt. 2016 stukade foten på en söndag och sprang 22 kilometer på fredagen efter. Förvisso långsamt men ändå. Det är FEM dagar.

Min nyförvärvade stukning kommer att ha hela sex dagars läkning till lördagens marathon. En dag extra och 20 km längre. Låter som en logisk ekvation. Eller nått.

Oavsett vilket är det skönt att veta att det inte finns några alternativ till Helsingborg marathon. Jag ska springa alla och funderar inte mer.

Det gjorde jag inte 2019 heller. Då sprang jag, 45 dagar innan start, långpass på 1600 meter men funderade inte heller då på OM. Bara HUR. Läser jag i världens bästa faktakälla…

Så nu vet ni det. Det blir start. Och mål. Det är mer vägen däremellan som är lite oklar….

Vi är i sportstugan och med den fantastiska skogen runtomkring känns det som en dödssynd att välja asfalt. Därför gör jag inte det…

Vi åker till Tyringe där Fredrik ska orientera. Jag ska med hjälp av en karta hitta från tävlingsområdet till närliggande motionsspår och springa ett varv på tiokilometersslingan. Och tillbaka.

Det där med närliggande gäller kanske på kartan. Men inte för den som springer vilse direkt, kommer för långt och har 4 km på klockan innan jag ens nått slingan.

Men det ska ordna sig. Eftersom jag ändå kommer att komma fel på slingan och gena bort typ halva…

Slingan är markerad åt båda håll men pilarna och kilometermarkeringarna skvallrar om att det finns ett håll som är mer RÄTT än det andra. Och såklart är det inte det hållet jag har valt…

Därför är det lite lurigt i svängarna och tids nog ska jag göra fel val. Men först ska jag trampa snett, säga JÄVLAR åtta gånger och lägga mig i mossan med foten på en stubbe. Jag som typ aldrig svär. Eller ligger i mossan.

Foten är svullen men inte värre än att jag kan ta mig vidare. Smärtan flyttar sig efterhand. Från utsidan till insidan till insida underben. Det går okej men ibland hugger det till. Småjoggar.

Passerar 1,5 km skylten och eftersom jag springer baklänges borde det ju snart komma en start. Men det gör det inte. I en korsning med fem vägval väljer jag en av de fyra felaktiga.

Springer omkring i skyltlöst land, väljer stigar på volley och får plötsligt syn på en skylt. 2,5 kilometer. Här har jag ju redan varit!  Jag är på samma stig som jag kom och på väg tillbaka till 4,5-skylten där jag hoppade på.

Därmed missar jag typ halva rundan, men tillsammans med det oskyltade partiet och utsvävningen i början blir totalen hyfsat rätt.

Jag brukar säga att jag inte behöver någon fancy Garmin för att jag ändå bara använder de enklaste funktionerna. Men när man inte kan hitta runt ett motionsspår ens med karta OCH ”Min Karta” i mobilen vetetusan. Det är kanske snarare just jag som behöver en klocka där man kan ladda upp färdvägen. Och jag fyller ju snart jämnt… (Ping Fredrik, om du ens läser min blogg?)

Fast mest behöver jag gott läkkött till foten…